Tävling på jobbet

30 september, 2016

Förra måndagen fick jag en inbjudan till den årliga löpartävlingen på jobbet. Distanserna var 6 eller 10 km. Kände att jag inte hade något att hämta resultatmässigt, för veckan innan hade jag sprungit samma bana. Under det passet tyckte jag att jag låg på ganska så bra och ansträngningsmässigt var det rejält jobbigt. Tyvärr så talade klockan sitt tydliga språk, 5-6 minuter långsammare än vad jag hade uppskattat.

Så på torsdagen var det dags. På väg till starten intalade jag mig själv att det skulle bli ett bra pass och ingenting mer. Det är ju något speciellt med att få nummerlappen på sig, pulsen ökar direkt med några slag. Hade sällskap med två jobbarkompisar och en siktade på sub 38min, galet! Då visste jag en rygg jag inte skulle följa… När det äntligen var dags, radade vi radade upp på startlinjen, runt 20 löpare. Jag ställde mig efter raketerna. När starsskotet gick (klassiska dragsmällare) tog jag några snabba steg och skojade med en kompis att jag i alla fall låg 3.a en gång i tävlingen. Men sen så tog jag rygg på de två jag visste var snabba och försökte komma in i mitt tempo utan att gå ut för hårt. En kilometer passerades och förvånades att jag fortfarande var 3.a, med en lucka till nästa. Men 500meter senare insåg jag att jag gjort ett riktigt nybörjarmisstag, ena skosnöret hade gått upp. Snabbt stopp för att fixa. Under tiden hörde jag fotsteg, men ville inte vända mig om. Klart, fort upp och iväg. Skönt, de hann inte passera mig. Tuffade på och kom in i takten igen. Målet var att göra mitt egna lopp och inte bry mig om andra. Det är lätt att säga, men svårare att leva upp till. Försökte hela tiden övervinna frestelsen att titta bakåt, men det var svårt. När jag närmade mig 6km tänkte jag att jag skulle unna mig själv att kolla bakåt i och med att det just där var öppet och man såg långt bakåt. Men jag övervann frestelsen och fortsatte fokusera på mig själv, fortfarande på en 3.e plats. Vid 7km började hornen växa ut och försökte öka tempot något, det kan gå, tänkte jag. Metrarna tickade ner, men vid drygt 8km kom en brantare backe och det började gå tungt. Full fokus, nu!! Strax innan 9 började den sista backen, en ganska lång men sugande backe. När väl krönet passerats var det bara att ladda på, lätt utför. Det blev ingen spurtstrid, utan jag gick i mål ensam.

Intressant iakttagelse var att den yngsta av topp-5 var 32 år och den äldsta var 59. Jag kom med andra ord 2.a i min klass! Många av de som sprang var i 20-25-års åldern, men blev spöade av ”gamlingarna”. Jag fick för övrigt en tid 5minuter under den jag hade haft veckan innan. Tänk vad en nummerlapp kan göra!

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!