Point Blank

5 oktober, 2016

Den lilla turen i går var som en madeleinekaka tillbaka till 90-talet då jag och alla andra i Sverige rullade runt på inlines. Det fick mig att tänka på en lite udda grej jag gjorde då och som förbryllar mig än i dag. På den tiden (1996-ish) bodde jag i Örebro och gillade redan då kartor. Jag hade kopierat de fyra sidor i telefonkatalogen som tillsammans utgjorde kartan över centrala Örebro och klistrat upp dom på en kartongskiva. Kartan var indelad i ett rutsystem så att det skulle gå att hitta en viss gata som man letade efter, och jag hade föresatt mig att åka inlines i alla rutor. Ett ganska rimligt sommarprojekt för att strukturera upp åkandet och upptäcka nya platser.

Problemet var bara att i vissa av dom yttersta rutorna så var det inte lika mycket stad som det var landsbygd, och på sina håll alltså väldigt ont om asfalterade stråk. En ruta innehöll bara en grusväg. Där var det svåråkt kan jag berätta, men det gick. Den var ändå relativt enkel jämför med den allra sista rutan där det inte fanns några vägar alls. Den var bara helt grön och bestod enbart av skog. Här kan jag tycka att det hade varit okej att nöja sig, att det inte skulle ha fallit någon skugga över mitt genomförande i övrigt bara för att jag skippade en ruta som saknade infrastruktur. Men det var väl någonting med att jag bara hade en endaste liten ruta kvar att beta av som gjorde att jag tog av mig mina inlines och marscherade in i skogen tills jag var säker på att befinna mig i rutan, satte på mig dom igen och tog något steg. Så. Mission complete. Ordning och orientering, autistisk kartfetishism redan då.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!