Dom som försvann

16 oktober, 2016

Det var en lite speciell upplevelse i dag att springa Haninge Trail. Redan på startlinjen kände jag att ingen av dom 60 som skulle springa milen hade den där skitnödiga energin som vanligtvis ligger som en Lützendimma över startfältet när det ska springas lopp. Det var väl i så fall jag som stod för den energin, för när starten gick var det bara jag som drog på lite. Redan efter ett par hundra meter kändes det ganska ensamt och jag började undra om jag hade sprungit fel. Man brukar ju ha folk framför sig och inte behöva fundera så mycket på banan men nu var det som om alla bara försvann. Det var bra snitslat och så men när jag vände mig om efter en lång raksträcka över ett öppet fält och inte såg någon bakom mig så trodde jag att jag hade råkat komma in på den kortare fem kilometer långa banan. 

Men efter tre kilometers löpning kunde jag fråga en funktionär som sa att jag var på rätt väg och då slappnade jag av lite. Dock svårt att motivera sig att ta i till 100 % när ingen är i närheten och pushar. Det blev en ganska behaglig resa och jag kände mig aldrig hotad. Kom i mål på strax under 38 minuter, fyra minuter före tvåan. Tiden är inget att skriva hem om men kul att vinna. Bortsett från ett studentlopp i Kalmar för några år sen så har det aldrig hänt förut. En mer imponerande insats svarade nog K för, hon kapade 20 minuter på sin förra terrängmil från Stockholm Trail tidigare i år. Ingen Hammarbybacke i dag men ändå rejält kuperat. En riktig slakt!

Som jag skrev innan så valde jag ju milen lite på grund av jag ville ha en bra placering, men för mig är egentligen placeringen sekundär gentemot tiden eftersom jag i första hand tävlar mot mig själv. Alltså, jag persar ju hellre än vinner ett lopp, alla dagar i veckan. Sin egen tid kan man påverka men inte dom andra löparnas. (Tydligen kan man också springa utan att tävla mot vare sig andra eller sig själv har jag hört.) Sen är jag lite OCD-ig av mig och stör mig på ojämna distanser som 16.7. Vad ska jag med en tid på en sån sträcka till? Men jag tror att jag hade kunnat hävda mig helt okej på den långa banan; 1:07 hade räckt till medalj och det låter inte helt omänskligt. Jag kände mig hyfsat fräsch och hade nog kunnat springa både snabbare och längre, men det är ju lätt att säga efteråt så klart. 

Apropå den långa banan förresten, den från skid-SM 1990. Tävlingen fick ju tydligen flyttas från Haninge till Östersund det året pga snöbrist. Är det därför den är ”kultförklarad”, för att det aldrig har körts något SM på den?

Taggar

Haninge trail

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!