Rätt in i väggen

25 oktober, 2016

Imorse var jag på gymmet, Hälsomagasinets City-gym. Själva träningen gick ungefär som den skulle. När jag skulle gå var vi tre killar på gymmet. Vi lyckades med konststycket att ha skåpen bredvid varandra, trots väldigt många lediga. Ett ganska vanligt fenomen. Det som skilde nu har att vi alla dessutom skulle duscha och efteråt då byta om samtidigt... Trångt och mysigt värre.
På vägen ut lyckades jag så...
Morgontrött och lite bråttom efter trängseln i omklädningsrummet tryckte jag ner handtaget till entredörren med vänstern och höll i telefonen med högern. Tittade på telefonen och öppnade dörren i farten.
Inte. Alls.
Dörrhelvetet öppnades inåt. Jag hade ganska bra fart. Med pannan rätt in i glaset. Hela huvudet rungade till och nacken spändes direkt. Som tur var såg ingen, alltid något, eller hur?
Första timmen på dagen hade jag lite småont i huvudet och nacken var stel som fan ibland men eftermiddag och tidig kväll kändes det inget.

Kvällens simning däremot blev ett praktfiasko. Simmade lite teknik50or med fenor men ryggen var inte med, var stelt och kändes ömt.

När jag började simma för några år sen kunde jag få ont i ryggen ibland när magen inte orkade hålls ihop men den tiden är förbi sedan länge.

Ju stelare ocg ömmare det blev, desto sämre simmar man ju. Och morgonens stelhet i nacken kom tillbaks som ett brev på, ja, nu är ju Postnord sådär, men ni vet ju hur talesättet lyder. Som ett brev på posten.

Jag gav upp efter 60 meter på den gemensamma träningen. Då koncentrerade jag mig bara på att känna efter och jag kände hur det blev värre och värre med nacken och ryggen.

Jag tror att morgonens dörr-krock tog mer än jag trodde från början. Hoppas natten innebär en klar förbättring

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!