Onsdagstankar - eller varför jag knappt har bloggat på sistone

2 november, 2016

Nu gör jag det bara. Ut med sanningen.

Såhär är det. De senaste veckorna har jag haft en ganska rejäl mental svacka. Jag har stressat på tok för mycket på jobbet, under en ganska lång tid. Och det är lite svårt att sätta fingret på vad det är som gör mig så stressad. För visst, det är alltid mycket att göra, men tidigare har jag fixat det ändå. Nu känns det som jag inte kan varva ner på samma sätt som förut. Det är så mycket olika grejer som jag håller på med och jag vet också att jag ibland kanske sätter för höga krav på mig själv. Det har lett till att jag allt oftare känt mig otillräcklig eller rent av lite dum. Och egentligen vet jag ju att det inte är sant. Jag är bra på mitt jobb. Men glädjen och drivet har försvunnit någonstans på vägen, just nu. Och då går jag såklart och grubblar en massa över det också. Vad vill jag med mitt liv egentligen? Är det här en medelålderskris? Eller håller jag på att drabbas av utmattningssyndrom? Jag vet inte.


Vad jag vet är att jag har haft allt svårare att somna. Och jag har knappt tränat någonting. Jag orkar inte det heller. Först blev det ett litet bakslag eftersom det verkar som om vänster fot har drabbats av en oförklarlig begynnande hälsporre. Det tror jag snart har lagt sig. Men så kom förkylningen. Och tröttheten. Ganska olämpligt. För förut har jag alltid fått så otroligt mycket kraft och energi av träningen. Att springa är egentligen det bästa botemedlet mot en trött hjärna. Men just nu har jag ingen ork.


Det är lite svårt att avgöra om jag är lite deppig eftersom jag inte har kunnat träna som jag är van vid, eller om jag inte tränar som jag är van vid eftersom jag är lite deppig. Det är klart det kommer ordna sig, men det är också klart att jag måste lyssna på kroppen och huvudet och att jag får göra lite justeringar här och var, så att jag kan vända på skutan igen. Jag har börjat berätta för de som känner mig väl om hur jag känner just nu. Bara det hjälper. Och så jag har lovat mig själv att inte sitta kvar för länge på kontoret på fredagar. Jag har börjat jobba hemifrån tisdagar. Några löppass har bytts ut mot yoga eller en promenad. Och jag har inte lagt tid på att blogga.


Men idag kände jag faktiskt för att skriva av mig. Kanske är det nu det vänder. Kanske dröjer det lite till innan jag är mig själv igen. Vi får väl se. Men det kommer att vända. Och vad som än händer så kommer löpningen fortsätta vara en del av mitt liv. Just nu lite mindre, snart mycket mer igen. Det vet jag.


En annan sak som jag vet är att jag blev alldeles paff och löjligt glad igår när jag fick reda på att en av mina stora inspirationskällor hade skickat över en fantastisk fin hälsning genom blogg-etern. Och helt plötsligt kändes livet betydligt roligare igen mitt i höstdepressionen. Ja, jag kanske är lite fånig. Men hallå! Hon har varit med på OS! Hon har löpning som sitt jobb. Hon bloggar på Runner's World. Hon är allmänt cool och gör jättefina tavlor. Och framför allt så verkar hon en fantastiskt snäll och rolig tjej. Så därför var jag bara tvungen att följa upp hennes blogginlägg med titeln "Tisdagstankar" med mina "Onsdagstankar". Följ henne om du mot förmodan inte gör det ännu. Förutom bloggen hos Runner's World finns hon även på Twitter (@sandraeeriksson) och Instagram (@steeplesandra och @dajagintespringer). Sandra Eriksson är bäst. Ingen protest. (Förutom att hon berömmer motionärer som hon egentligen inte känner, det är lite knasigt ändå ;-P)


 


 


 

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!