Time out för hjärnan

16 december, 2016

Hej. Det har hänt en del efter mitt senaste blogginlägg. Både bra och mindre bra grejer. 


Två helt fantastiskt bra grejer:
1. Jag har köpt ett löpband till mig själv. Det är det bästa jag gjort för mig själv på länge och varje gång jag använder det blir jag alldeles lycklig. Så det är mycket bra. (Köpte löpbandet på Magnus födelsedag... men han fick faktiskt några egna paket han med.) Tack Magnus för att du tycker att det var en lysande idé.
2. Jag har kommit i kontakt med en superbra och snäll och extremt rutinerad löparcoach som har erbjudit att hjälpa mig. Och det är faktiskt tack vare att Sandra Eriksson nämnde mig i hennes blogginlägg. Så det är också helt osannolikt bra. Tack Sandra och tack LG!


Sen har det också hänt en del mindre bra saker. Eller, det som jag skrev om i mitt förra inlägg - stressen, tröttheten och känslan av att vara fullständigt ur balans mentalt - det har inte blivit jättemycket bättre. Jag fick faktiskt en massa fina reaktioner på mitt inlägg, både från nära vänner och mer avlägsna bekanta. Och började inse att jag kanske behöver lite hjälp med att ta mig ur det där. Så jag bokade in ett läkarbesök. Det var tufft. Sen tyckte läkaren att det nog inte var så illa. Kanske en medelålderskris bara. Men hon tyckte att jag kunde få en tid hos en terapeut för att få hjälp med att sortera tankarna.


Det tog en stund innan terapeuten hade en ledig tid. Under tiden hann jag vara sjuk hemma en vecka på grund av årtiondets elakaste förkylning och jag försökte vara uppmärksam på hur jag mådde och dra i nödbromsen när stressen blev för mycket. Jag tyckte det verkade gå åt rätt håll. Framför allt så reagerade kroppen och sinnet extremt bra på att jag kunde börja träna igen. Lugnt, försiktigt och metodiskt, tack vare löpbandet och coachen.


I förrgår var det äntligen dags. Jag var mest inställd på att vi skulle kunna lägga upp en strategi för hur jag ska kunna tackla stress i vardagen. Kanske få lite övningar för beteendeförändring, så att jag kan varva ner och bli bättre på att säga nej när det behövs, till exempel. Men det tyckte terapeuten inte var aktuellt överhuvudtaget. Hon tyckte att det var alldeles klart att jag drabbats av utmattningssyndrom på grund av långvarig stress, och att jag först behövde ge min hjärna en ordentlig time out. Sjukskriva mig omedelbart. 


Man kan tro att jag kände en lättnad över det, men just då var det precis tvärtom. Jag var förkrossad. Hade intalat mig själv att det ju redan gick åt rätt håll. Framför allt blev jag ännu mer stressad av tanken att släppa taget om jobbet. Panikartad reaktion. Kunde jag åtminstone fortsätta jobba fram till jullovet? Det är ändå snart. Och det finns så mycket som jag måste göra klart och i så fall lämna över till andra. Och de har ju också fullt upp. Det kan jag inte begära av dem. Skuld och skamkänslor. Förvirring. 


Mailade chefen och berättade. Men skrev att jag tänkte jobba vidare resten av veckan hur som helst, jag vill göra färdigt grejer och lägga upp en plan för om och hur vissa av mina uppgifter kan tas över av andra. Nästa dag hade jag ett samtal på jobbet med chefen och min närmaste kollega. De var kanske lika chockade som jag till en början, men väldigt stränga och bestämda: nu är det allvar, så nu tar du den där pausen direkt. Inte nästa vecka. 
Jag hann ändå göra klart det jag verkligen ville ha gjort och hann lämna över den viktigaste informationen om löpande projekt. Sen packade jag ihop mina grejer och drog hem. En mycket märklig känsla. 


Så sedan igår är jag sjukskriven. Medan resten av kontoret åt julbord låg jag hemma i soffan och tittade på en dokumentär om Usain Bolt. Och det kändes helt rätt. Jag måste erkänna och inser att jag inte har varit mig själv på ganska länge. Jag vill inget hellre än att vara harmonisk, glad, stark och pigg igen. En sån här time out är väl vad jag behöver. Även om det är svårt att acceptera. 


En bra sak är att kroppen ändå är med mig igen, så pass att jag verkligen kan träna och mår bra av det. Jag känner hur träningen hjälper mig framåt. Hur energin och glädjen strömmar tillbaka in i hjärtat varje gång jag har sprungit. Och så har jag världens bästa uppbackning hemma. Och fina vänner. Det är inte alla som har det så bra. Med dessa förutsättningar kommer jag att kunna vända det. Just nu vet jag bara inte riktigt ännu exakt hur och hur lång tid det kommer att ta. Men det ska gå. 


Jag återkommer när jag orkar!


 

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!