Hjärnspöken

20 december, 2016

idag hände det igen. Det var bara en liten kort sekund men den fanns ändå där. Känslan av obehag.

Jag hade bara sprungit några hundra meter på min lunchlöpning och just som jag skulle vika av till vänster på parkvägen som leder genom skogen kom grabbgänget. Jag hatar att den uppstod. Rädslan och tanken att jag borde välja en annan väg. 

Lika snabbt som den uppstod bestämde jag mig för att genomföra min planerade rutt trots allt. Det var mitt på dagen och människor skulle vara ute med sina hundar och ungar.Jag vägrar att låta rädslan styra.

Däremot sänkte jag musiken i lurarna för att kunna höra om de skulle öka stegen där bakom mig. Det är fördelen med att den mesta snön regnat bort, gruset gör att stegen hörs tydligare. De hade naturligtvis inget som helst intresse för mig.

När jag väl kom igång blev det ett härligt pass i behagligt tempo. Duggregn och +7° är härligt att springa i. Det ger en extra syresatt luft som är behaglig att andas även om man blir andfådd. Jag mötte äldre män med hundvalpar och flera unga tjejer som precis som jag sprang med musik i öronen. Låt oss fortsätta göra det. Låt oss fortsätta våga ge oss ut oavsett tidpunkt på dygnet eller vilket område vi väljer att utföra vår träning på. Låt oss tillsammans fortsätta stå upp för kvinnors trygghet och säkerhet.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!