Inte min dag i blötan

12 januari, 2017

Vissa dagar stämmer det. Som i tisdags. Andra gånger är det som idag när simningen (för det är oftast simningen som varierar mest) rör sig i spannet [katastrof --> någolunda godkänt]. Ett sånt pass när det aldrig riktigt stämmer. Motoriken är dålig, timingen är off och allt är bara jobbigt. Inte ”positivt back-intervallerjobbigt” utan mer ”Har inte sovit på hela natten och ska trängas med halva Sveriges befolkning på IKEA en lönehelg-jobbigt”.
Eller som att se ett helt avsnitt av Ullared på kanal 5. I sträck. Med reklampauser.


Träningsdagen började annars bra. 7 km löpning med lite gåvila ibland för knät i lugn fart på asfalt med Aslan i kopplet. Lite halt men annars gick det väldigt bra och han sprang väldigt fint med, det märktes knappt att han var halvmetern bredvid. När han efter 3-4 kilometer började tycka att vi sprang åt fel håll i vissa korsningar blev det väl lite mer märkbart att jag hade 45 kg hund runt midjan men överlag var det bara trevligt med sällskapet..
Jag har trappat upp löpningen lite sista veckorna, eller snarare backat på gåvilan och det börjar kännas runt höfterna och knäna. Muskulärt och även i diverse fästen men inget som känns som skaderelaterat utan bara lite slitet. Att jag blivit uttvingad på asfalten istället för skogen iochmed snön gör såklart sitt till också.


Så kom då kvällspasset med simning. Mestadels teknik och lite ben på slutet hade utannonserats på ett socialt media nära dig. Teknikdelen brukar jag gilla. Ben brukar jag avsky. Jag är av den övertygelsen att triathlon-simning på min nivå görs med överkroppen, benen balanserar bara. Benspark får de riktiga simmarna hålla på med. Så benspark-övningar är oerhört långt ner på prio-listan för min del. Strax ovanför att fundera på var skåpnycken ska vara under passet. Men långt ner. Sen kan det ha med saken att göra att jag på grund av ovanstående anledning är riktigt dålig på det. Och det är fruktansvärt jobbigt.


Men som sagt, idag stämde ingenting fullt ut. Trötta axlar, vingligt och tungt hela vägen. Att coach Robert valde lite krångligare övningar rent motoriskt och att simma med gummiband just idag passade inte min agenda alls. Jag var mer upplagd för 50 meter toa-paus och 200 meter bastu...


De där gummibanden ja... Ångest. Man spänner fast vristerna i gummiband och så simmar man. Hur svårt ska det va? Testa... Det avslöjar brister i simningen oerhört fort och det enda som faktiskt var positivt med dagens pass är att jag vet var jag ska lägga lite mer fokus: På att hålla kroppen rak med hjälp av bålen, inte med fötternas balanserande. Med fötterna bortplockade simmade jag som en korkskruv. Vingligt, sneda i-stick och inte alls avslappnat. Tog av gummiabanden och hittade samma känsla, dock utan det mentala spöket att sitta fast. Förbättringspotential där alltså. Har ändå blivit bra mycket bättre än i höstas där jag faktiskt inte ens kom en hel längd med gummi runt fötterna.


Så var det bensparken då... 3+2+1 minut spark mot kanten med 50 meter bad mellan. Det är så sjukt jobbigt. Dessa 6 minuter gör sig mer rättvisa att beskriva i sekunder: 180+120-60. Eller i antalet sparkar som kanske är 500+300+100. Jag orkade nog en minut. Totalt. Helt död i hela underkroppen. Sen slängde jag iväg plattan, tjurade ihop några sekunder, teknikbadade av och åkte hem. Jävla skitsport.


Jag försöker ju träna ganska mycket och en normalbra vecka når jag kanske 8-10 timmar. Med tanke på att motivationen inte riktigt finns där på samma sätt som jag skulle önska har jag inte råd att bränna mig mentalt så då har jag faktiskt tagit ett nyktert beslut att hellre fega ur övermäktiga utmaningar istället för att bränna mig, även om det innebär en besvikelse och ett misslyckande. Det är bättre att misslyckas i tid än att misslyckas för sent.


Tack för visat intresse. Mot en bättre morgondag.


 

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!