Stockholm Halvmarathon, så gick det

16 september, 2012

Igår sprang jag Stockholm Halvmarathon. Sist jag sprang den distansen på tävling var 2002 och då St Eriksloppet. Det var ganska ovisst om jag skulle springa eller ej på grund av magsjukt barn hemma. Men på lördagförmiddagen började magsjukan ge sig rejält och efter en diskution med frugan så bestämdes det att jag skulle springa. Nummerlappen hade inte hämtats så jag fick lov att vara på plats i hyfsad god tid. Klockasn 15.00 hade det bestämts på Twitter att de som ville skulle ses innan och säga hej till varandra i alla fall. Det var några man kände igen och vissa som man aldrig hört talas om. Det blev en kort visit innan jag tog mig till starten.
Innan loppet hade jag satt upp som drömgräns på 1:30, men borde rimligtvis ramla in på 1:30-1:35 med tanke på min senaste semester/träning  i Thailand precis innan. Starten gick och det var trångt första 500 meterna. Kände efter några kilometer att jag skulle få smaka, benen var småtunga och svarade inte riktigt. Jag kände också att ena foten började domna, jag hade snört den för hårt. Inte nog med det, jag lyckades ochså trampa snett och vrika till den domnade foten. Jag försökte slappna av så gott det gick, men fick till slut stanna till och knyta om skon. Det blev genast bättre men inte bra.
Kilometrarna flöt på och det började kännas i benen. utanför Rosenbad såg jag en kille som kick och hade knycklat ihop sin nummerlapp. Det sporrade mig att fortsätta och inte ens börja tänka i banorna att bryta. Väl på Söder mälarstrand kändes det bättre och det kändes som att det flöt på bättre ett par kilometer tills man svängde upp i Tanto. Där kom stora klubban och träffade mig! Det kändes som jag knappt hade styrfart uppför. Det var nu bara att piska på sig själv och ignorera kroppens signaler. När sedan sista backen passerats och det var nerförsbacke bra långt så släppte jag på. Just då kom farthållare för 1:30(de startade 5min efter mig) och peppade alla. Jag kände att det bara var att gasa tills det rasade när jag insåg att jag det skulle vara på håret att klara min skamgräns på 1:35. Det höll hela vägen och klockan stannade på 1:34:30. Nöjd? Ja, det är jag. Med tanke på senaste tidens slappande och slöande kan jag inte kräva något mer.
Jag måste säga att jag både gillade och hatade banan. Den var trång i början och mycke knixar lite överallt. Ganska så kuperad också, vilket kändes på slutat. Det positiva var att den var lite överallt inne i stan och man fick se en hel del av den och den gick till stora delar längs vattnet, vilket jag gillar.

1:34:30, jag är inte bättre än så tydligen. Det blev i alla fall en putsning av mitt pers med drygt 9min.

Taggar

Stockholm HalvmarathonTävlingsberättelse

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!