Löpning som terapi!

29 januari, 2017

Nu är 85 löppass av 100 avklarade. 100 pass utan en dags uppehåll. Det är inte riktigt klokt egentligen. Jag är så nära nu och vill inte på några villkor bli sjuk eller råka ut för något annat som gör att jag inte kan/hinner ta mitt pass i två veckor till.

Det har inte blivit någon träning på gymmet den här veckan. På tisdagen trodde jag att jag skulle arbeta över så jag tog inte med några träningskläder. Jag tränar alltid direkt efter jobbet på tisdagar. Nu hann jag med bussen men jag valde att träna backträning utanför slottet istället.

Karateträning blev det och en timmes fight sätter sina spår på kroppen. Inte så att jag fick träningsvärk eller har ont men blåmärken finns det gott om just nu. Kroppsliga blåmärken försvinner ju relativt snabbt. Då är det värre med mentala blåmärken.

Mitt långpass blev på lördagen istället för söndagen och därför blev det inget pass på gymmet på lördagen heller. (Jag tror att det kommer dröja lång tid innan jag tar ett löppass på gymmet efter den här utmaningen för det är hur trist som helst att springa på löpband)

Under den här utmaningen har mina långpass blivit färre och färre och kortare och kortare. Därför var det skönt att det på lördagspasset kändes "som vanligt/som tidigare", d v s att de tre första kilometrarna är pest och pina. Jag brukar alltid funder över varför jag överhuvudtaget ger mig ut de första tre kilometrarna. Kilometer 6-8 är bäst och när det fungerar som bäst är det verkligen terapi. Antingen så försvinner alla tankar, precis allt och jag bara är där och då och ingenting känns tungt eller ledsamt eller så kommer det många tankar som jag kan sortera under tiden som jag springer.

Är det något jag skulle rekommendera någon som behöver sortera tankarna så är det en löptur. Du kanske inte löser problemen med den men den kan hjälpa till att se saker ur ett nytt perspektiv och det behöver vi alla ibland.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!