Stel, stelare, stelast!!!

12 mars, 2017

Jag har lagt karateträningen på torsdagar ( i tre veckor)på hyllan för jag vill inte riskera att skada mig, eller fötterna, innan Stockholm tunnel race men jag har fortsatt med lördagsträningen. Den brukar vara av en annan typ, mer fys och stretch vilket passar bra. Igår vet jag inte riktigt vad tränaren fick oss att göra som jag eller min kropp inte gjort tidigare för idag är jag så stel, så stel. Jag brukar inte få träningsvärk eller bli stel efter träningen men nu är jag det. Hur jag ska komma ut på mitt långpass idag vet jag inte riktigt men på något sätt ska det gå!

Stockholm tunnel race är 8 kilometer och för mig brukar alltid kilometer 6-8 vara de "lättaste". Det brukar vara de tre första som är värst. Under dessa kilometrar brukar jag alltid fundera över varför jag håller på. De tankarna försvann till stor del när jag sprang mina 100 dagar i sträck för då var ju vilopassen max 3 kilometer.  På karateträningen igår visade Eckan (tränaren) oss att det oftast är den mentala spärren som hindrar oss. Vi gjorde en benövning där vi skulle göra den 10 gånger. Nummer 9 och 10 var givetvis jättejobbiga. Sen skulle vi göra samma övning 12 gånger och då var det nummer 11 och 12 som var jobbigast. Vi programmerar ibland in att något ska vara jobbigt och svårt, framför allt i slutet. Givetvis kommer det ibland, och ska vara så, att den sista övningen är jobbig för att vi har tagit ut oss men det är inte det jag menar utan det handlar om att vi tror att vi inte klarar av en viss sak men att vi gör det och genom att öva/träna går det allt bättre. Jag gör samma sak inför ett lopp. Ska jag springa 8 kilometer fokuserar jag på milen inför det loppet. 8 kilometer blir då väldigt lätt. Jag kommer i mål när jag "vet" att jag har 2 kilometer kvar.

Dagens utmaning blir att ta mig ut på och springa milen. De yttre förutsättningarna är helt ok idag.

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!