Kolmårdstrailen - race report

18 maj, 2017


Före: vaknade omkring 6, efter att ha vridit mig sista timmarna i sängen.
Känns det inte lite som en förkylning är inkommande? Jag bestämde mig för att det var mentalt. Hade det inte varit tävling idag hade jag ändå tränat, men kanske ett lugnt pass. Idag: Bära eller brista.
Vanliga morgonrutinerna, frukost och så iväg från Nyköping strax efter 8:30. Vi (jag, fru, son och dotter) var framme vid tävlingsområdet nån timme efter och hade snabbt plockat ut min nummerlapp i tävlingstältet. Snabbt och smidigt.

Under veckan innan hade båda barnen bestämt sagt tvärnej till att tävla men under väntan på loppet ångrade sig sonen och ville springa knatteloppet, 500 meter.
Hans start gick en halvtimme innan mitt och han sprang i full fart de 500 meterna och gick i mål på en hedrande 6:e plats. Men som vi vet är det viktigaste inte att tävla utan att springa ifrån så många som möjligt.
Nöjd och belåten med sin insats, ännu mer nöjd med varg-medaljen han fick, den skulle med till skolan för uppvisning.

När sonen gått i mål började jag ladda för loppet.
Jag hade två kompisar på plats, Robban och Nina: satsande swimrunners med snabba ben och en tydlig plan för loppet. Det hade inte jag, mitt mål var nog mest att komma runt utan att ha alltför ont i vad eller knä. Mer om det senare.
Robban och Nina hade också en väldigt strukturerad uppvärmning. Deras lag består ju av en tyska och en civilingenjör, klart det är uppstyrt då.
För min egen del hade jag nog den kortaste uppvärmningen av alla på plats. Kanske fick ihop 200 meter och lite sjukgymnastövningar till fruns tydliga missnöje. "Pinsamt!" Pfff.

Jo, knä och vader...
Har sista veckan dragit mig för att springa eftersom jag fick väldigt ont i vaden efter förra söndagens långpass över 15 km. Stel och ihopdragen. Inte helt i sin ordning vid tävlingsstart heller, men bästa sen det började göra ont. Och knät då som bråkat med mig i fyra år, dock inte sen i julas eftersom jag varit väldigt försiktig. Vad skulle vad och knä tycka om 21 km trail? Jag har inte förflyttat mig till fots längre än 15 km sen Ironman i somras... Nervöst...


Loppet startar.
Jag har lite svenskt placerat mig ungefär i mitten av det 130-isch personer stora fältet, längst ut på kanten.
Det lär gå fort i början. Robban skulle gå hårt från start, Nina skulle också gå ut starkt. Jag skulle ta det lugnt och hålla min egen fart så långt det går, springa mysfort och hoppas det håller.
När starten går går det snabbt. Jag blir omsprungen av väldigt många första 700-800 meterna och då har jag ändå 4:40 på första kilometern.
Redan på andra kilometern sjunker farten avsevärt. Stigen är smal och kuperad, gummibandseffekten tar ut sin rätt.
Positioneringen börjar så sakteliga, . Men vill man springa om måste man ut i blåbärsriset och göra en tempoökning. Sliter lite i onödan om inte omspringningen är omotiverad. ganska snart börjar jag bli hindrad i mitt tempo och börjar leta omkörningar. Många omkring mig som rycktes med i starten utan att ha fysiken att hålla farten. Jag försöker välja att plocka placeringar där stigen delar sig, ta en innerkurva eller springa om på någon bergshäll.
Robban och Nina är långt borta, har inte ens sett dem sen starten gick.

Så småningom är fältet utspritt och det är lätt att springa i eget tempo över de fina stigarna. Vi passerar barrskog, lövskog, vitsippor och några torp.

Vätskestation 1. Jag har en löpare framför mig som jag snart plockar in. Men jag stannar och dricker två muggar sportdryck, han stannar inte och kommer iväg tiotalet meter.
Jag hämtar in honom fortare än jag trodde ändå. Tar av mig min extratröja också, redan för varmt. Vi kommer snart ikapp några till. Jag springer sist i en grupp om fem som håller ungefär samma fart som jag vill hålla.
Nästan. Jag har ett tag misstänkt att jag har lättare än många andra på min nivå att springa i nedförsbacke. Däremot tappar jag uppför. Så länge man kan springa upp...

Så småningom börjar gruppen sakta ner lite, eller om det är min kropp som börjar vakna kanske. Jag vill om men det är för trångt. Börjar vilja ha en grusväg, det stod om sådana i banbeskrivningen.  Och där kommer den. Grusvägen som lutar svagt nedåt. Eller grus och grus, det är en småstensväg. Stenarna är minst 5-7 cm stora och uppåt och ligger inte särskilt platt.
Jag springer om gruppen och får snabbt en lucka. Vet de något jag inte vet om terrängen som kommer?

In i skogen igen, riktigt kul stig. Upp och ner, snabba sektioner och svåra passager. Springer i ingenmansland men har en bra känsla, det känns som att det går fort. Springer snart ikapp en kille med snabba fötter, han sköter sina insättningar bra men verkar inte ha så mycket power. Lagom tills jag är ikapp märker jag att min nummerlapp hänger i en nål. Var det en dum idé att ha race-belt? Nä. Kunde ju byta kläder under loppet, det hade inte gått med lappen fast i tröjan. Att sätta fast en nummerlapp när man springer? Nej. Snabbt stopp. Jagar ikapp killen framför och ligger 5-6 meter efter.

Vätskestation 2, öppen gräsmatta. Jag stannar, två muggar sportdryck.
Stigen försvinner in i skogen, till vänster. Eller upp kanske... Stigen går uppåt. Inte uppförsbacke. Uppåt. I backen är tre löpare: mannen jag jagat, en kille till och... Nina? Ja, det är Nina. Jag får ny energi och springer, eller iallafall passerar dem, alla tre. Nina ropar efter mig att jaga ikapp Robban. Eller hur..
 Det gick liksom inte att springa i backen, snarare springa på alla fyra. Bestämmer mig för att inte gå, fötterna näste fortsätta lyftas. Får snabbt en lucka bakåt, småspringer uppåt, om några löpare, förbi en bergsknalle och svänger höger. Upp igen. Nu har nån satt ett rep längs vägen, för att hålla sig i medan man klättrar. Då är det brant. Det står en kille mitt i och knölar med repet.
Jag använder inte repet utan springer upp på alla fyra och när jag passerar mannen framför står han och flåsar. Jag känner igen hans tröja från starten, han stod i första led. Han säger att jag ser pigg ut och vi önskar varandra lycka till.
Mina ben är inte pigga, de känns som att jag. tuggat i mig 10 minuter tävlingsfart på cykeln. Tunga. Men jag springer ifrån mjölksyran och försöker jaga vidare. Kommer snart ikapp en kille som springer lätt, så lätt nedför. Han måste vara orienterare. Han springer slalom mellan stenar, rötter och hål. Jag kör mer bulldozer och hoppas på att inte ramla. Han springer ifrån mig nedför, jag kommer ikapp uppför. Till sist släpper han förbi mig och jag berömmer honom för sina fötter. Han tackar och förklarar att han har kramp i vaderna, men nedåt är det ju hälar som jobbar... Om jag nånsin har hans fotisättning skulle jag vara glad.

Härifrån är det liksom inte lika kul. Vi kanske har sprungit 12-13 km. Stigen är full med rötter, stenar och gropar. Jag är trött i musklerna. Hjärtat är lugnt men höfter och lår börjar bli tunga

Vätskestation 3. Mer uppåt efteråt. Traktorspår som går uppför. Brant uppför. Flackt, men uppför. Mer brant uppför. Stig.
Mer brant uppför.
Till slut var det liksom ingen idé att försöka springa uppför
 Händerna på knäna och gå fort istället och försöka springa när det blir lite flackt.

Äntligen kommer lite vanlig löpning och jag kan springa ut lite. Tittar till på klockan och den visar att jag faktiskt springer 4:30/km. Blir ändå omsprungen för första gången sen start-kilometern

Sen kommer jag fram till sista vätskestationen. Två nya muggar sportdryck och in i skogen igen. Nu är det blött och djupa fåror efter nån skogsmaskin modell stor. In på ett kalhygge fullt med sly. Och vatten. Det är en myr eller ett kärr, 2 dm djupt med sly, kvistar och stockar. Trampar igenom flera gånger och är då genomblöt om fötterna.
Blir omsprungen igen av en kille med spänstiga steg, klättrade om honom i nån brant backe.
Försöker hoppa mellan gropar, stenar och stockar för att inte springa i gegga men benen svarar inte, finns ingen kraft kvar till annat ön rakt fram.

Kommer fram till en större stig och jag hör speakern långt borta. Av med handskarna jag haft under loppet för att kunna ramla lite mjukare. Nu ska jag väl inte ramla? Jodå, kommer 200 meter innan jag snubblar på en rot och blir liggande som en sköldpadda några sekunder. Upp igen och vidare. Blir påhejad av en tjej som sitter på ett berg. Såg hon min vurpa, tro?
Kommer in mot målområdet. Bara en extra kilometer kvar, en riktigt lång kändes det som. Tappar en placering till strax innan upploppet.

Springer in mot mål och är nöjd. Knät höll, vaden höll. Jag var tydligen bara några minuter efter Robban också. Än mer nöjd.

Tiden stannade på 1:53:49
Placering 35 av 111


Taggar

KolmårdstrailenlöpningTerränglöpningtrailtrailrunning

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!