Lopprapport

12 juni, 2017

Jag misslyckades med att vara ute i god tid och fick stressa lite innan loppet. Hämta nummerlapp, byta om, lämna väska, gå på toa och sen hade jag bara några minuter för att jogga lite innan det var dags att ställa sig på startlinjen. Känslan under uppvärmningen och när jag står och väntar på startskottet är att kroppen är helt matt, den vill absolut inte anstränga sig hårt och ha någon press på sig att prestera. Den vill bara lägga sig ner någonstans och vara ifred. 

Om det hade varit mitt första lopp hade jag kanske blivit orolig, trott att jag var sjuk eller så. Men jag är van. Jag har varit med förr och vet att det kan kännas så utan att det behöver betyda något särskilt. Det är väl kroppens sätt att försöka komma undan, som ett barn som låtsas vara sjuk för att slippa gå till skolan. Alltså inget att bry sig om utan det brukar ge sig när man väl är igång, det är bara att välta sängen upp och ner och skicka ungen till skolan. 

Men jag känner mig seg i början och lägger mig som nummer sju ut från arenan. Första kilometern går på 3.53, sen sjunker farten markant inne i skogen. Är inte riktigt beredd på att så många ska springa så snabbt i starten och börjar direkt känna mig lite besviken. Jag kom just sjua i 20km-klassen förra året och hoppas prestera bättre på 10 km eftersom jag av någon anledning alltid utgår från att det inte är lika tuff konkurrens på de kortare distanserna. 

Nåväl, efter cirka två kilometer har jag klättrat tre placeringar och har kontakt med trean. Efter att ha legat i rygg på honom utvärderat situationen ett tag bestämmer jag mig för att gå om. När jag passerar får jag en peppande kommentar, vilket jag även fick av andra medtävlare under loppet. Jag kan bara lyfta på hatten åt den sortens fair play-beteende och förstår inte hur folk kan vara såna gentlemen ute i spåret. Själv hatar jag folk som springer om mig och vill snarare skrika invektiv än hejarop åt dom. Tur att vi är olika där.

Nu återstår kanske halva loppet och jag koncentrerar mig på att ligga rätt i positionerna. Det är väl fotbollsspråk egentligen, men jag tycker att det även funkar för löpning. En pallplats är jag i det här läget nöjd med och vill inte riskera att förlora den genom att ta ut mig i ett försök att komma ikapp tvåan, som jag skymtar framför mig ibland. Det går vägen och jag håller min placering i mål, med cirka 40 sekunders marginal till både tvåan och fyran.

 

För att summera loppet så är jag väl nöjd med placeringen men inte med tiden. Jag hade trott att jag kunde springa snabbare än 50.22 (10,5 km) men jag hade (som vanligt) underskattat banan. Det är små kuperade stigar med mycket rötter och stenar och svårt att hålla uppe tempot för en asfaltslöpare som jag. Men en otroligt fin bana och en behövlig påminnelse om vilken fantastisk natur som finns så pass nära Stockholms innerstad.

För det första är det inte bullar utan gifflar, och för det andra tycker jag att det är lite snålt med EN per person när man betalar 350 kronor i startavgift. Lika snålt som att bara ha tre bajamajor.

 

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!