Kolmårdsrundan Race Report

8 juli, 2017

I ett regnigt Kvarsebo ramlade jag, barnen och mina föräldrar in strax innan 8 där vi mötte upp Ronny, min swimrun-partner, som bestömt sig för att delta nån timme innan. Oväntat och kul! Ronnys ide om att vi skulle köra ihop däremot, den fick han ha för sig själv.

Efter nummerlappsuthämtning satt vi så under tak och frös fram till start, uppvärmningen bestod av två jogg till skogen för nervös-kissning...


Km 0-10
Starten går, alla ser så jäkla snabba ut så vi ställer oss i mitten ungefär och följer klungan ut mot skogen.
Första kilometrarna är gummibandseffekten alltför stor så Ronny hittar snabbt luckor för att springa runt klungan till fri löpning och jag hänger på. Här nånstans gör en medtävlare mig uppmärksam på att mina energi-gels ramlar ur bakfickan, så de får ligga i dräkten istället. Samma sak händer med vattenflaskan, har inte hänt på träning.. Så också den innanför tri-suiten.

Efter  3-4 km tappar jag Ronnys rygg, han rinner som vanligt iväg i en uppförsbacke och efter nån km till ser jag honom inte mer förens i mål.

Jag hamnar i ett mellanland där jag springer själv längs Nävsjön, på stigar och långa blöta spångar, men vid första vätskestationen har jag sällskap igen, av en yngre kille (än jag själv iallafall) med löpkeps.

Tid första milen: typ 55

Km 11-20
Jag och killen med kepsen följs åt och han håller bra fart för mig. Lite knölig terräng men egentligen ingen större skillnad än vilken sträcka som helst på sörmlandsleden, förutom ett parti där det är lite väl igenvuxet.
Gels och dricka går i som det ska.

Tid hitills: typ 1:53-1:55. Bra, stabil fart.

Km 20-25
Något händer. Energin bara rinner ur mig. Jag och kepskillen kommer ikapp en löpare till och vi tre slår följe på grusvägen, med 10 meters mellanrum, jag sist.
Ändå skönt med grusväg och jag vilar lite, här går det att rulla på. Uppför är det ju jobbigt.

När vi kommer till stig igen tar det stopp. Benen klarar inte underlagsbytet och de två andra bara rinner iväg. Det känns som att tidsvinsten i att försöka springa i branta uppförslutor är minimal så jag börjar gå uppför och försöker springa på flack mark eller nedåt. Långt kvar nu...

Km 25-35
Ibland undrar man om naturen spelar ett spratt eller om det bara är en jävligt sadistisk ortoped eller sjukgymnast med för få kunder som under natten samlat ihop VARENDA JÄVLA STENJÄVEL större än en tennisboll men mindre än en handboll i hela Östergötland och lagt på banan... Det är så satans stenigt.
Uppför. Stenar.
Nedåt. Stenar.
Flackt. Stenar. Och buskar bredvid stenarna så de jävlarna inte syns.
När jag äntligen kan springa, efter att ha snubblat mig igenom stensamling efter stensamling, och försöker slappna av lite kommer jag 5 meter, sen sparkar jag i *gissa vad* och faller som en fura. 5 gånger. Sen ger jag upp och är mer försiktig.
Och är det inga små stenar på stigen är det berg och stora stenar. Springa går iallafall Inte. För mig, eliten kan nog.
Klättra upp. Klättra ner. Jogga tre meter. Börja om att klättra.
Sen jag tappade kepskillen har jag sprungit själv förutom när jag blir omsprungen av lätta fötter.
Känslan just då är ungefär som när jag lärde mig simma frisim. Överlevde med nöd och näppe 25 meter, på banan bredvid simmade Robban och Conny, två av Sveriges bästa simmare i sina åldersgrupper. Omkörd, uppäten, utspottad.
De som springer om mig ser helt oberörda ut, själv känns det som att kroppen ramlar ihop när som helst...

Funderar ganska länge på om jag ska ringa och beklaga mig för min fru. Men nej. Orkar inte öppna påsen den ligger i. Stretar på.
Har skitont i vänsterfoten. Har Alvedon med mig. I ryggsäcken i bilen...
Tid: 8:30-9/km. Går normalt fortare...

Km 35-42
Vid sista vätskestationen kommer jag faktiskt ikapp en kille och vi tar sällskap.
Vid vätskestationen ser, och tror jag, att jag kommer klara mig under 4:30h, har 45 minuter på mig att förflytta min trötta kropp 7km. Klart det går. Fast nej...
We're going up,up,up,up,up,uuup. Men ingen eufori direkt.
Stenjävlar... Bergshelvete...
Men nu är det nära, 4-5 km kvar. Jag klarar det.


Sista kilometrarna är faktiskt snälla. Långt nedför där jag sprang uppför härom veckan.
Sen in mot Kvarsebo IP, mjuk stig, svagt uppåt. Benen funkar inte alls så jag går uppför och joggar plant och nedför.

Strax innan möter jag mina barn och föräldrar. Sonen berättar stolt att han orkade sin sträcka på 2,5 km, personbästa. Dessutom ledde han en liten stund.

Sen springer han med mig och hejar när jag joggar i mål.

Jag gick till slut i mål på 4:38:58.
Klart nöjd.
Plats 35 av 71 herrar

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!