Jag och sonen på orienteringstävling

2 augusti, 2017

Jag, min fru och hundvalpen följde med sonen på hans livs första Orienteringstävling igår, en träningstävling arrangerad av OK Hällen som en del av deras 3-dagars.
Jag var skugglöpare, min uppgift var att håla koll så han inte sprang vilse och kanske komma med lite småtips om hur kartan ska tolkas.
Felix var å sin sida övertygad om att han skulle springa ifrån mig.
I mina, oerhört små, förberedelser hade jag bett en träningskompis tolka kartbeskrivningen och han trodde det skulle vara lättsprunget och mest stig. ”Dessutom brukar vita banor vara ganska lätta att läsa.” Bra så.
 En annan grej som hade varit bra i förberedelser var att läsa på lite om kartor. Sist jag höll i en orienteringskarta var väl sisådär 20 år sedan på en regnig vår i årskurs 9. Då gav jag den dessutom väldigt fort till en klasskompis och följde honom.
Min tanke för egen träningsdel var att få lite löpteknik, valde därför 5-fingers på fötterna.
Vi anmälde Felix och gick iväg mot start. Tog våra kartor, hans i färg, min i svartvitt. 2000 meter, 10 kontroller. Läsa av den lånade pinnen och vi är iväg.
Första löpningen var längs en bilväg och snart såg vi första kontrollen till sonens glädje.
Vi stod och konfererade en stund över åt vilket håll och med lite god hjälp pekade Felix ut löpriktningen som följde en gammal traktorväg in i skogen. Nästa kontroll hittade vi snabbt. Sen var stigarna slut. Vi hittade nästa kontroll och gissade oss vidare mot nästa. Och nästa. Felix tyckte det var lite jobbigt att springa i den obanade terrängen, med rätta, så vi gick mest. Hittade lite hallon, något blåbär.
Efter ca 15-20 minuter skulle vi enligt kartan följa foten av ett berg och då komma rätt på nästa kontroll. Det gjorde vi inte. Typiskt att just vår karta skulle vara felgjord, alla andra hittade kontrollen fort. .. Eller så kanske det var så att Felix skugga misstog bergets bredd med sisådär 50 meter. Efteråt såg jag att det jag trodde var bergets fot egentligen var en brant i berget och berget fortsatte på väldigt låg marknivå.
Felix blev mer och mer orolig över att vi var vilse ”Nej då, jag vet bara inte riktigt var vi är på kartan” sa jag så tryggt jag kunde. Vilse på riktigt var vi faktiskt inte, vi hade målområdet 400 meter bort. Men med en 7-årings sjunkande energi och engagemang började jag bli lite stressad över situationen när jag inte kom fram till något, hur mycket jag än försökte gissa.
Till slut frågade jag en annan skugga var vi var på kartan och hon pekade oss rätt, ”ungefär 40 meter ditåt men akta gyttjan ”, och visade sin sons sko, härligt geggig. Vi hittade kontrollen och när vi skulle hoppa över gyttjan i diket hoppade jag som en oerhört osmidig gasell. Felix å sin sida var mer krokodil och klev rätt i och blev till sin förvåning av med sin ena sko som satt fast. Skon fiskades upp.
Nu hade vi mer energi och nu var det lättare att hitta kontrollerna igen, bättre landmärken. Följa den torkade å-fåran. En kontroll. Springa till de där stenarna, en kontroll. Följa stigen. Näst sista kontrollen. Nånstans hittade Felix benen av en älg, Vadben, lårben, skalle. Lite besviken fick jag honom att lämna skelettet i skogen men det ökade hans energi och motivation ändå; Det skulle han minsann berätta för mamma i mål.
Vid parkeringen hade vi sett en kontroll ute på en sten mitt på åkern och vi kom fram till att det var hans sista kontroll. Full fart dit och in i mål.
Tiden blev strax över timmen och min löparklocka hade mätt ca 3,4 km.
En mycket nöjd son som helt klart fick smak för tävling i skogen. Och en mycket mysig stund för min del. Synd bara på det där berget i mitten men så kan det ju bli ibland.

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!