Lidingö testrun

3 augusti, 2017

Nu runt månadsskiftet hade jag en liten känning i halsen och vilade några dagar. Den totala distansen för Juli stannade därför på 334 km, en dryg mil om dagen. Det är mycket för att vara mig, och så värst mycket mer kan jag nog inte springa. Eller, kan kan jag väl, men där någonstans börjar det bli segt och tråkigt att springa och när glädjen försvinner så försvinner också hela poängen med det här kutandet; det är helt enkelt inte värt att bli lite snabbare om helhetsupplevelsen blir lite tråkigare.

Jag blir lätt stressad när jag inte springer på några dagar, men det går ju att vända på det där: man kan se vilodagarna som en formtoppning och lägga in ett högoktanigt pass, i alla fall som nu när halskänningen var falskt alarm (direkt från sjuksängen är det kanske inte lika smart). Visserligen körde jag 10 km kuperade intervaller i går men trodde ändå att jag hade pigga ben när jag åkte ut till Lidingö i dag för att springa första och sista milen på Lidingöloppets bana.

Efter en båttur till Gåshaga brygga uppvärmningsjoggade jag först fyra kilometer bort till starten vid Koltorp. Tanken var sen att hålla tänkt tävlingsfart och jag vill göra första milen på runt 37 minuter. Det gick inte alls bra. Redan efter en kilometer missade jag skyltningen och sprang fel (Jag kan se framför mig hur Fred himlar med ögonen och skakar på huvudet nu.) och efter en mil stannade jag klockan på 38:32. En besvikelse.

 

Gåvila bort mot Grönsta och jag ställde in siktet på att klara den sista milen på under 40. Men direkt när jag började springa kände jag att benen inte var med mig och justerade ner målsättningen så där som man gör när man viker ner sig. Det tog nästan 43 minuter. 

 

Jag trodde att jag skulle flyga fram idag och ta med mig en positiv känsla och mental bild från Lidingö. Istället blev jag påmind om hur tuff banan är. Visst, påslaget när det är tävling gör en hel del och totalvila plus hårt pass dagen innan är ingen optimal uppladdning. Men ändå: det kommer att bli tufft att gå under två timmar. 

Några fler tankar från dagen:

* Det här blir sista året jag springer Lidingöloppet. Oavsett hur det går.  

* Det är verkligen mer kuperat än jag är van vid från mina rundor i nackareservatet. Jag kommer ha svårt att motivera löpning i flack terräng fram till loppet, utan måste försöka välja dom backigaste vägvalen för att vänja mig. 

* Min klocka är inte att lita på. Kilometerpipen kommer långt efter kilometermarkeringarna längs banan, och min målgång blev uppe på Grönstavägen. Nu lider jag av lätt dyskalkyli men visst innebär det att jag springer snabbare än vad klockan visar?

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!