Springa som en kenyan

17 augusti, 2017

Jag har läst en bok om löpning i Kenya och blivit inspirerad. Jag är säkert sist på bollen nu men tydligen så är det vanligt att kenyaner öppnar sina pass väldigt lugnt och sen gradvis stegrar tempot så att det går i en rasande fart mot slutet. Det faller sig ju i och för sig naturligt och så gör jag själv redan ganska ofta, värmer upp lugnt och fint i början och sen avslutar med en spurt när målet närmar sig. Men det är svårt att få till den där successiva ökningen när man springer själv. Det blir ofta två lugna kilometer i början, två snabba i slutet och där emellan mest mellanmjölk. 

Det leder mig in på en av hörnstenarna i min träningsfilosofi, det här med att springa ensam. Löpning är ju som gjort för oss ensamvargar, som inte vill hålla på och pussla och synka oss med en massa andra människor. Men att samlas i gryningen i en dammig korsning i någon höghöjdshåla på den kenyanska landsbygden och springa i en stor grupp tillsammans med en massa andra grymma löpare måste onekligen ha sina fördelar, det kan jag inte neka till. Inte bara för att få en fin och jämn fartökning, utan också för att pressa sig hårdare än vad man kanske gör på egen hand.

Jag märker det ofta, hur ambitionen jag har innan passet, att köra stenhårt, sakta rinner av mig tills jag bara lufsar fram och pliktskyldigt avverkar mina kilometer. Och det är väl inte så konstigt. Det är ju bara en hobby jag har, det här springandet. Min prestation påverkar inte min inkomst eller mitt liv i övrigt på något sätt. Jag har mat på bordet oavsett. Att försöka springa från fattigdom till ett bättre liv är en helt annan drivkraft. Och jag är glad att jag slipper den.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!