Funderingar dagen efter.

24 september, 2017

Jag tar ett litet funderingsinlägg innan min racereport om Lidingö kommer. Finns en del att täcka in som leder upp till startlinjen på Lidingö loppets 3 mil som gör sig bättre här än i en racereport.

Just nu har jag inga planerade lopp kvar, inga konkreta mål att sträva efter med träningen. Såklart finns funderingar och planer inför nästa år men såhär dagen efter Lidingö är det för långt bort.

Jag kom igenom Lidingöloppet på 2:40 vilket jag är nöjd med. Hur det gick till får ni läsa om nån annan gång.

Jag upplevde en väldigt märklig sak på startlinjen. Jag var helt nollställd. Inte alls sugen på att springa.
Inte så att jag var stressad eller tyngd av prestationskrav, jag var bara totalt likgiltig.

Hade en funktionär kommit och sagt "tyvärr, sportdrycken och bullarna har tagit slut  så vi måste ställa in." hade jag köpt det rakt av, lämnat min plats i andraled och åkt hem.
Jag var bra mycket mer motiverad att borsta tänderna på morgonen än att springa världens största terränglopp.
Sjukt.

Nu vände det så fort startskottet gick och 300 meter in hade tävlingshornen växt ut men hur blev det så?

Det är ju det jävla knät. Tre veckor (tror jag) fick jag ont på Samma. Jävla. Ställe. som jag haft i tre år innan jag fick ordning på det i vintras tack vare Ronja och hennes kunskap i JEMS och rörelseapparaten.

Stress. Ångest. Var jag tillbaks till ruta ett igen? Jag som lärt mig leva med 5-6 mil lättlöpt i veckan, måste jag tillbaks till 3-4 km varannan dag? Lidingöloppets 3 mil var sjukt långt bort den morgonen när Emmy hämtade mig och Ronny i hamnen.

Tre veckor att hitta tillbaks till samma ställe som tagit mig 7-8 månader att uppnå...

Jag försökte att vara positiv och i
tro på att det skulle gå men bara för en vecka sen var inte känslan alls som under sommaren och när jag åkte upp till Lidingö igår var jag inställd på att få kliva av efter kanske 1,5 mil med knäproblem.
Så istället för att ladda upp mentala målbilder, följa sociala medier och kolla videor från tidigare år som jag brukar försökte jag gömma mig.
Gissa hur lättad jag var efter 25 km när jag insåg att knät skulle hålla hela vägen; att även om det smäller till nu kommer jag komma i mål och inte ha några problem att köra hem?
När jag pressade knät till den grad att det domnade bort under Ironman tog det 5 dagar innan jag kunde köra bil överhuvudtaget, nu behövde jag hem timmen efter målgång.


När jag nu sitter på altanen och dricker kaffe och försöker få fingrarna att skriva nästan lika fort som tankarna vill ut är nog den kraftigaste känslan lättnad. Över att tävlingarna är slut.  Över att jag den här säsongen och jag klarat alla uppsatta mål  på ett bra sätt.
Ett swimrunlopp, en halvmara, ett marathon och Lidingöloppet. Nöjd med resultatet i alla fyra.

Och framförallt är jag hel och har stöttning från min underbara fru att fortsätta trycka in träningstimmar där logistiken stämmer.

Grundplanen är att inte ha nån plan under oktober och kanske också november, utan bara träna när jag känner för det och träna det jag känner för.
Instagram-rundor. Känna efter. Upptäcka sörmlandsleden runt Nyköping ihop med min lata hund, antingen springandes eller gåendes.
Springa fort när jag vill. Skita i att springa om jag inte vill. Skriva upp ett mjölksyrasprutande pass i Ryssbergen och bara skita i det om jag inte har nån lust när det är dags.

Träna helt utan stress eller krav.

Och sen, när motivationen är tillbaks, träna klokt och göra min bästa säsong nånsin under 2018.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!