Tillbaka i sadeln

3 oktober, 2017

Ja, jag har försökt att kravla mig upp på hästen igen, eller ponnyn snarare. Jag friskförklarade mig själv i slutet på förra veckan och prövade att dra på lite under några intervaller. Det kändes okej så jag bestämde mig för att ställa upp i Tullingeloppet i söndags; en kortare variant av Långa Tullinge-Tumbaloppet som jag sprang i fjol. Det är ju fördelen med Stockholm: vill man så finns det alltid något lopp att testa formen i. Det här var en ganska liten tillställning för dom närmast sörjande med ett tjugotal startande i herrklassen. En mil, fyra varv på en 2,5-kilometersslinga, bitvist kuperat, bitvist flackt. 

Jag hade inga särskilda förväntningar eller mål utan ville bara se hur det kändes. Efter första varvet låg jag tvåa, med en allt längre lucka fram till ettan (han sprang Lidingö i år under 1.55 så ingen skam i det). Däremot kände jag flåset i nacken av herrtrean och damettan. Efter drygt åtta kilometer gick killen bakom om mig utan att jag orkade svara (han sprang Lidingö på strax över 2 h så ingen skam i det heller) och han slog mig till slut med 16 sekunder. Lite surt, det känns ju som att ha förlorat ett silver snarare än att ha vunnit ett brons. 

Placeringen i såna här lopp är ju inte så viktig; det handlar lika mycket om motståndet som den egna prestationen. Men ändå glädjande med en pallplats för femte gången i rad nu (dom två sista loppen i höstas plus samtliga tre lopp i år). Tiden blev 35:33. Med tanke på att jag har varit sjuk och att det var ett par sega backar så hade jag varit nöjd med den tiden om inte min egen klocka endast visat 9,5 km löpning. Men jag har ju misstänkt förr att den inte alltid är helt pålitlig, och man tycker ju att dom som mätt banan borde ha använt exaktare metoder än en billig gps-klocka. Det finns alltså en möjlighet att alla mina privata träningsresultat är felaktiga. Till min fördel alltså. 

Direkt efter målgången blev jag toksnuvig. Det har aldrig hänt förut, jag bara nös och nös och är fortfarande jäkligt snorig. Kanske var jag inte hundra procent frisk ändå. Annars hade jag ju planer på att efteranmäla mig till Hässelbyloppet nu på söndag. Jag har aldrig sprungit det förut, men det marknadsförs ju som Sveriges snabbaste millopp och det vore intressant att se om jag kan göra något åt mitt två år gamla pers på 34:trettionånting. Det skulle i så fall ske på bekostnad av min pallplatssvit; det kommer att vara gott om duktiga löpare där. Men än så länge är det ytterst oklart om jag kommer att bli frisk i tid, jag vill hinna få in några banpass innan också. Det smartaste vore väl att vila och försöka ha torrt krut till säsongens sista lopp helgen därpå i stället, halvmaran i Örebro som jag redan är anmäld till, men det där med att träna smart har aldrig varit min grej riktigt.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!