Den ofrivillige skidåkaren

4 mars, 2018

Vintern håller inte på och vacklar och velar i år som den brukar. När man stirrar på den viker den inte undan blicken utan spänner ögonen i en och säger: jag tänker inte flytta på mig. Av någon anledning har jag varit osugen på längdåkning i år, men till slut var det bara att kapitulera inför snömängderna och gå ner i källaren för att damma(sickla) av mina gamla skidor.

Söderbysjön i vinterskrud

 

Jag har sett folk staka runt lite varstans här omkring, runt fotbollsplaner och elljusspår, över fält och ängar. I går åkte jag över Kärrtorp och Söderbysjön bort mot Hellasgården. Jag hade inga större förhoppningar utan var beredd på usla spår och fullt med folk. Men det var faktiskt väldigt trevligt, och jag insåg att jag har saknat längdskidåkningen. Jag var ute tidigt, och i kombination med att många säkert är uppe och kör Vasaloppet (som jag följer i skrivande stund) så var det gott om plats i spåren. Spår som var bättre än förväntat; inga räls direkt, men klart åkbara och gott om snö. Kom hem till frukosten med två mil i kroppen och en ömmande armbåge. (Finns det något gubbigare än att snöra på sig sportutrustning och direkt ”känna av” nånting?) 

Maximering av åkyta, Ängsspåret vid Hellasgården.

 

Det gäller att hålla tungan rätt i mun för att inte hamna mot åkriktningen. 

 

Med vitmålade skidor så gäller det att ha koll på var man lägger dom i snön.

  

När helginvasionen från stan anländer till Hellasgården är det dags att fly fältet.

 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Stockholm kan vara helt fantastiskt när det gäller lättillgänglig natur och möjligheter till motion. Att bara kunna kliva ut genom dörren, sätta på sig skidorna och åka ett par mil i skogen är oslagbart. Nu får löpningen stå tillbaka lite till förmån för längdskidorna, så länge spåren håller. När livet ger dig citroner osv… 

Taggar

björkhagenHellasgårdenkärrtorpsöderbysjönvasaloppet

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!