Dags igen

23 september, 2018

Då har jag hittat lite tid och inspiration att skriva något dravel igen.

Inspiration har fullits vid flera tillfällen. Också tiden har funnits ibland. Tyvärr har det inte inträffat vid samma tillfällen
och då har det ju inte blivit något skrivet alls, trots att ämnet kanske hade varit värt att skriva om eller skriva ur kroppen.

Men nu är det söndag morgon, hundpromenaden är avklarad, den kvinnliga delen av familjen sover och sonen har hittat ett nytt spel på mobilen.
Egentid alltså.

Facebook berättade för mig att det idag var ett år sedan jag kom i mål på Lidingö 30k på tiden 2.40.
Ett ganska bra lopp ändå med tanke på förutsättningarna (skadad som vanligt veckorna innan) och värdelös strategi (fartlek i lingonsriset första 15 km är inte en vinnande taktik).

Idag är det 6 dagar kvar till Grönsta gärde på Lidingö får finbesök igen. Och dessutom kommer jag.

I år har jag faktiskt varit skadefri i 6 veckor i
innan loppet och jag ska väl klara av sista dagarna utan belastningsskador också.
Fram till mitten av augusti var ju lika dålig som varm men efter det har det gått spikrakt uppåt och jag törs nog säga att min löpform är, med mina mått mätt, bra.
Jag är inte alls tränad för längden, har bara ett pass över 20 km sedan 2a juni, men det får bli som det blir. Sista 5-6 km på Lidingö är ju ändå bara nedförsbacke...

Målsättningen är iallafall under 2.30 men det viktigaste är att jag kommer i mål och är nöjd med min insats, sen spelar det ingen roll om klockan stannar på 2.20 eller 2.40.
Klyschigt värre men jag är tillräckligt gammal för att inse att det är prestationen och inte resultatet som är intressant.

*Diskret brygga från "gammal"*

Att vara gammal ja... Var med sonen och hans orienteringsgäng på ett studsmatteland i Eskilstuna igår. Eftersom jag inte får betalt för att göra reklam för dem tänker jag inte skriva namnet men man kan både "hoppa&poppa" där.
Alla medföljande föräldrar (mest pappor faktiskt) insåg nog att lekland följt av en timmes bussresa inte är nån mirakelkur för stela kroppar och eftersom vi alla ville kunna gå av bussen för egen maskin fick barnen leka själva.
Gissar att jag kommit upp i den rutinerade åldern när man ser en del av leklandet och första tanken hos sonen är "Kolla vad kul!" samtidigt som min tanke är "Kolla vad farligt!". Han hade rätt, det var roligare än farligt, trots att han lyckades slå örat i sitt egna knä.
Hade jag ens kunnat nudda örat med knät utan att gå sönder hade det varit en prestation utan dess like.

*Diskret brygga igen*

Orientering måste vara en av världens bästa, och mest understattade och bespottade, idrotter. Jävla högtadium som förstör för alla.
Jag var i rätt bra form på högstadiet, hade hyfsad kondition från fotboll, innebandy och handboll (min bästa gren i samtliga var förövrigt träningsnärvaro...). Men orientering i skolan...
Kallt, regnigt och direkt omöjligt att hitta de jävla kontrollerna. Och alla jag pratat med (förutom de som tränar just orientering) har samma erfarenhet.

Nu, som vuxen småbarnsförälder, förstår jag storheten i att tävla individuellt i lag. Alla ihop men på individnivå.
Orienterare är ett egen folk. Men ett trevligt folk där alla är kompisar med alla.



Tävlingarna är oerhört kompromisslösa: Springer du fel är du körd, missar du en kontroll blir du inte godkänd; inget resultat hur snabbt eller hårt du än kört.
Att jämföra med ett vanligt lopp där man kan småprata sig i mål, gå så fort det blir lite flåsigt och få medalj ändå.

För mig som är totalt ointressarad av kläder (såvida de inte går att träna i) är arenan för orientering underbart. Här är det inget materiell status. Visst har vissa det nyaste.
Men på ett ställe där gröna Tretorn-gummistövlar är det bästa på fötterna, majoriteten av de tävlande har tights eller 3/4-byxor som fångats av alldeles för många grenar, och vissa av tröjorna gjorde sin debut innan jag föddes finns ingen sån prestige.

Den miljön fostrar människor på ett bra sätt.
Jag menar, försök få den snabbaste orienteraren att skryta över sin insats. Nä, hen är mer intresserad av hur det gick för 8-åringen som också nyss gått i mål.
Eller som igår, när min son stoppar killen i den gula ledarvästen för P16 för att fråga var på kartan de är. Och han tar sig tid att peka ut platsen mitt under sin egen tävling. Coolt och väldigt uppskattat, en stor förebild. Det var det viktigaste som hände sonen den tävlingen, det han la mest vikt vid efteråt.

Nu är den egna tiden slut, famlijen börjar röra på sig och det vankas frukost.
Väl mött nästa gång.



Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!