Lidingöloppet race report - tyvärr inga bilder

2 oktober, 2018

Vi kastar oss in några minuter innan start. Vi i startgrupp 3 har fått gå fram till startlinjen och jag har av en ren slump hamnat bredvid min träningskompis och nästan-granne Magnus.
Vi småpratar lite om loppet och taktik och försöker att inte frysa alltför mycket. 9 grader varmt och vi står tävlingsklädda; i shorts och T-shirt.
Starten går och ingen av oss är riktigt beredda, precis som resten av startfältet. Det är inga sprinters som skjuter ut ur blocken direkt.
Eftersom jag accellererar som en traktor i uppförsbacke vet jag att jag komer bli omsprungen av väldigt många och jag vet att jag troligen kommer tappa ungefär ingenting på det så jag låter de snabba springa och jag kör i min egen fart.
Jag fick rådet coach MK innan start att överlämna min fart och låta vår herre bestämma farten. Som den ateist jag är lovade jag dyrt och mindre heligt att jag skulle försöka hålla min fart och inte göra något dumt som att springa alldeles för fort i början.
Målet för dagen hamnade till slut på omkring 2.25-2.30, ett snitt på ca 4:55 /km.
Första kilmoetern klockar in på 4.08 enligt min klocka. Enligt Lidingös egna resultat på 5.25 (typ). Det beror på att Lindingös första kilometer är ca 1250 meter för oss som inte är elit.
Känns ändå lugnt. Kilometer två och tre på 4.22. Kilometer 4 på 4.15. Nu börjar det kännas lite som att det går lite fort, ett litet sug i magen börjar infinna sig men resten av kroppen svarar bra och börjar bli ordentligt varm.
(Uppvärmningen blev väldigt kort; Jag hade en bra löpkänsla direkt så jag kände inte att jag behövde så speciellt mycket löpning innan start). Bestämmer mig för att fortsätta springa mjukt men verkligen fokusera på att andningen inte ska springa iväg.
Och i kilometer 5 lugnar sig tempot lite ner till knappa 4.30 samtidigt som det är ganska platt.  Och det gäller inte bara mig, de runt mig verkar släppa lite på farten och komma in i transportfart. De flesta springer lika fort som jag; Jag blir omsprungen av några, springer om några fler. Men inte så många fler på rätt sida.
Plötsligt är första milen gjord. Enligt min klocka på knappt 44, enligt Lidingö 45-isch och enligt RaceOne strax under 43.
Nu nånastans börjar det bli lite utdraget i fältet och lagom tills vi är på väg in i skogen bakom Bosön blir jag extra påhejad av en annan nästan-granne, Henrik, som tagit åskådarplats pga skada i år.
Inne i skogen blir det tydligt att min kondition inte är helt dålig jämfört med många andra som tappar fart under kilmeter 12-15, jag ligger i omkörningsfil större delen av tiden.
Även i Bosöbackarna håller jag ihop bra. Det blir liksom inte skitjobbigt och andningen är under kontroll. Förra året ropade jag åt folk att hålla höger ett par gånger varja minut nästan fram till 20 km. I år sa jag et bara en gång, vid 17-18 km. En man sprang snäppet långsammare än mig i vänsterfilen och jag tassade på och tänkte inte ödsla nån energi åt att ropa på honom utan tänkte glida förbi i nån kurva.
Kurvan kom aldrig, däremot en jävla rot som jag inte såg eftersom jag låg nån halvmeter bakom nån annan. Trampade rejält snett och gurglade fram ett irriterat "HÅÅHÖÄÄÄHHH!!", vilket som vi alla vet är Lidingöslang för "Håll till höger gubbjävel!". Han fattade.
Sista veckorna har jag haft en bra känsla i uppförsbackar och det är inget undantag idag. Jag kan plocka många placeringar i uppförsbackarna, ännu fler i backkrönet efter då många nästan stannar och är nöjda av att ha kommit upp.
Uppe på hyllan i villaområdet omkring 20 km in står MK och hejar, han ropar att det går riktigt bra och det känner jag ju själv också. Jag kan sträcka ut ordentligt och faktiskt slappna av trots Bosö-kuperingen i benen, alla backar som är ganska obarmhärtiga mot både fram-och baksida lår.

Lidingloppets arrangörer försöker ju måla upp Abborrbacken som ett riktigt monster. Det är det inte. Efter 25 km är den ju jävlig men när jag sprang Lidingöultran och var i backen efter 5 km var den inget speciellt.
Vill man testa på och bor i Nyköping kan man springa från Periodens fors (där forspaddlarna håller till) och springa upp till gruvan ovanför Fåfängan. Ungefär.
Nä, värsta backen på Lidingö i mitt tycke är Grönsta-backen efter vätskekontrollen efter villorna. I år hade jag en plan: Jag hade bett min fru och mina barn att gå dit och ge mig en flaska vätskeersättning.
Gissa vilka som inte hittade dit...? Så jag fick ingen vätskeersättning. Däremot en bra egoboost när mönstret från Bosöbackarna upprepade sig; Springer om några i backen och flera i backkrönet.
Här nånstans börjar verkligen tanken på att gå ner mot 2.20-2-25 infinna sig. Bara en mil kvar, hjärta/lungor är bra, benen inte alltför trötta. Kilometerna tickar ner.
Halvmaran passerade jag på 1.37 ungefär, tror det är nytt personligt rekord med ganska god marginal.
 
Till omkring kilometer nummer 24 levde hoppet. Mitt i en uppförsbacke hugger det till i baksidan av högra låret, helt oväntat. Krampvarning. Går några meter, försöker springa igen Kommer 10 meter. Hugg i bägge låren.
Det funkar inte, speciellt inte i uppförsbackar, hur korta de än är. Jag kortar ner stegen och det känns som att jag trippar fram. Kommer kanske 200 meter som bäst innan det nyper till rejält igen och jag fåt gå.
 
Erfaren av erfarenheten på Lidingöultran (Jaja, jag vet att det heter "Vis av erfarenheten", men jag är inte speciellt vis; framförallt inte när jag är mitt i ett lopp) vet jag att mitt knäproblem kommer som ett brev på... Nä, den jämförelsen haltar mer än min löpning. Knäproblemen kommer lika väntat och ovälkommet som en faktura från Klarna.
Kramp och varningar från knät. 5 och en halv jävla kilometer kvar. Borde ta mig max 27-28 minuter. Pajar knät har jag 50 minuter kvar, minst. Varje gång jag tittar på klockan ser jag min förhoppning om att gå in under 2.30 försvinna allt mer.
Knät tvingar mig att gå i nedförsbackar. Krampen hindrar mig från att springa som jag vill och har muskel-kraft till. Jag är så irriterad över eländet, framförallt när jag ser hur mycket sämre skick en enorm majoritet av löparna som springer förbi mig ser ut att vara, än vad jag känner mig.
Vill ändå besegra Abborrbacken, nån heder har man väl. Nä, men då tar vi väl lite kramp i framsida lår också. Fan va kul det är att tävla. Jag går till asfalten börjar och trippar fram till krampen eller knät hindrar.
 
Strax innan Karins backe står nästan-grannen Henrik igen och jag suckar uppgivet över mitt knä. I ärlighetens namn är det inte knät som sinkar och jag kanske i förlängningen ska vara glad att jag har kramp, jag hade nog ställt till det för mig annars.
Efter Karins backe är det inte så långt kvar. Senaste 3 km har farten sjunkit från knappa 5.00/km till omkring 6.30. Och då blir det ju inga vidare sluttider. Sista två kilometerna går i 7.30.
Med 400 korta små metrar kvar händer det som måste upplevas för att förstås. Musklerna på lårets fram/insida krampar och drar med sig lårets baksida i krampen.
Då kommer man inte så långt utan blir stående och ser troligen oerhört konstig ut där man står och gör fula miner ut i skogen. Några i publiken undrar hur det går med mig och en kille kommer gående från 50 meters håll och berättar att han vet precis hur det känns.
Va bra, lite igenkänningssympati är ju allmänt känt som kramplösning. Fan så irriterad jag var här, hoppas han inte tog illa upp. Efter vad som kändes som nån minut släppte det av och jag kunde faktiskt böja på benet ganska bra och kunde jogga in till mål på 2.34.

Lite funderingar såhär efteråt med lite perspektiv:
* Jag gjorde faktiskt ett riktigt bra lopp med tanke på att jag varit skadad hela sommaren och kunde knappt springa 3 km 7 veckor innan loppet utan smärta. Inte för att jag varit passiv, men ändå. Löpning är löpning. Lidingöloppet är tufft.
* Jag tror att jag höll rätt fart hea vägen, tror inte jag vunnit något på att hålla igen
* Personbästa på halvmaran med Bosöbackarna som avslutningsmil bådar gott.
* Slarvade nog med vätskan men tror inte det hade hjälpt så mycket, jag var för dåligt tränad.
* Jag hade ju som mål att vara nöjd med insatsen, oavsett tid. Det var jag inte direkt efter målgång. Förvisso körde jag ju slut på min sämsta länk för dagen och då blir det nån sorts maxprestation, tyvärr inte den jag letade efter; att antingen ben eller hjärta/lungor skulle spjärna emot och jag skulle kämpa hela vägen in i mål. Blir ju lite känsla av punktering med kramp. Nu, några dagar efter loppet börjar jag bli nöjd. 2.34 är väl en ok tid ändå och med tanke på att sista halvmilen gick som det gick är det bra.
Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!