Det blev iallafall en liten bit

24 oktober, 2018

Imorse var det löpning med Aslan igen, han fick frisedel igår eftersom det regnade. Och regnar det kan man ju inte gå många meter utanför innergården, det är sen gammalt.

Jag hann väl till skogen innan jag märkte att det var ett klart misstag att försöka pressa ytterligare en löpning till ur batterierna på min pannlampa; lite för mörkt för att det skulle kännas helt bekvämt.

Ett 50-tal meter senare blev jag påhoppad underifrån av en lömsk rot som låg i bakhåll under alla löv på marken. Roten var väl 6-7 cm hög och dök upp från ingenstans.

Härom dagen skrev jag ju att mina vrister håller för det mesta men att trampa på en rot, nästan som att trampa på en trottoarkant, blev för mycket även för mig.

Som den gamla fotbollsmålvakten och tillika handbollsspelaren jag är gjorde jag en judo-kullerbytta och fortsatte ut i oktobermörkret.

Fast nej.
Tänk mer flygplanskrash. Rakt ner i marken.

Jag hamnade på rygg som en skalbagge och medan Aslan kom och kollade läget låg jag och försökte känna efter hur illa det var. Det gjorde inte mer ont under de 10-15 sekunder jag låg där så jag beslutade mig för att fortsätta ut på rundan, min ömmande vrist och mitt dunkla ljus till trots.

Att springa och känna efter om man är skadad och samtidigt leta rötter och stenar bland alla löv på marken i skumt ljus är inte en direkt avslappnande upplevelse så dagens löpning stannade på 6.5 km.

Ingen större skada skedd och ytterligare kilometer i banken.

Man får ibland vara nöjd med det lilla.
 

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!