Race Report Kolmårdsrundan Hösttrailen

31 oktober, 2018

Jag och Ronny åkte ner till Kvarsebo för 2018 års troligtvis sista tävling; KolmårdsrundanHösttrail, systertävling till Kolmårdsrundan.
På plats kring 9.30, jag plockade ut min nummerlapp och lyckades slarva bort någarna tre gånger innan nummerlappen för säkerhets skull sattes på under överdragskläderna.  


Vi mötte upp Tobbe och John; våra lagkamrater från Team MerAktiv, några löpare från Stigtomta Löpning och sprang på några andra bekanta ansikten, ingen nämnd och ingen glömd.

Trevligt prat och lite lätt jogg innan det plötsligt bara var några minuter kvar till start och jag kände mig alldeles för ouppvärmd för uppgiften. Enligt arrangören startar loppet med en jobbig uppförsbacke och därmed en rejäl stigning första kilometern.
Hade ju varit bra att vara igång då. Arrangören lockade också med att dela ut spurtpris, en grym löparklocka, till första herre och första dam efter den första kilometern. Motionärer som jag göre sig icke besvär.

Min dagsform innan loppet var inte jättebra med ganska mycket lugn löpning på motionsspår i benen under oktober men knappt nån stiglöpning sen i våras. Några överfartspass på bana på Rosvalla också, det sista i fredags som fortfarande satt kvar i musklerna.

 

Starten går och jag ser hur Ronny tar tätposition strax bakom bliviande vinnaren och tvåan. Själv är jag betydligt längre ner, kanske 20-30 löpare framför från start, men plockar några placeringar från start och även första backen.
Redan tidigt börjar det bli riktigt jobbigt att springa på de fina men smala stigarna i den farten fältet håller, det dröjer inte lång tid innan känslan av syrebrist inaller sig i magen. Jag brukar ju vara ganska tyst i min andning och andas genom näsan men det finns inte en chans. Låter mer som en brunstig älgtjur. Plockar några och tappar några placeringar.


I ett flackt parti kan jag slappna av lite i löpningen och efter några enkla passager där stigen breder ut sig över bergshällar hamnar jag så småningom bakom duktiga orienteraren Johanna Engström som med sin kraftfulla löpning forsar fram. Johanna är en bra rygg att hålla då vi är ganska jämna; jag har inte har en chans i tekniska partier men är lite snabbare på lättlöpta partier.

 

Vid tre kilometer är jag i rygg på henne och följer lätt med metern bakom och smyger förbi i ett backkrön efter en brant backe. Har hon också gått för hårt? Skönt att man inte var själv om det... Jag börjar kunna skönja ryggen på Team-kompisen och multisportaren Tobias Kjell och blivande vinnaren, elitlöparen Lisa Ring. Den 3e kilometern är ganska lättlöpt vilket passar mig bra och det känns som att kroppen äntligen är med i matchen.
Efte en kort grusväg är jag bara 10-talet meter bakom Tobias och jag börjar tro att jag kommer vara om honom alldeles strax, hinner till och med fundera på om jag ska säga något när jag springer om eller om jag bara ska passera. Alldeles snart svänger banan av i skogen och uppför en brant, teknisk backe. Jag tänker att jag ska vara lite smart och gå upp för att kunna ta tillbaks tid efteråt. Johanna springer snabbt om på lätta ben, så mycket för tanken om att hon gått för hårt.

 

Jag vill snabbt igång igen för att hämta in både Johanna och Tobias men när jag börjar springa igen känns det som att mina benmuskler lagt av. All kraft är borta och det blir smärtsamt påtagligt hur
1. För fort jag gått ut.
2. Hur för dåligt tränad jag är för min ambition.

Tappar/släpper några placeringar och hamnar därefter i något ingenmansland både mentalt och placeringsmässigt. Jag har gått tomt och springer därefter. Bonk. Samtidigt ökar svårigheten i löpningen ordentligt när vi kommer fram till berget.
Massor av stenar, snabba svängar, bergshällar, krön och sänkor. Med facit i hand verkar det som att jag inte tappade alltför mycket tid men där och då kändes det som att jag inte behärskade underlaget;
jag fick slita lika mycket med var jag satte fötterna som att hålla fart så gott det gick.

 

Fantastisk bana för myslöpning men min trailvana i fart är väldigt dålig just nu och då blir det svårt, kändes som att jag, trots att jag inte orkade ta i ordentligt låg ganska långt upp på vad jag klarar av i stiglöpning, rent tekniskt.

Banan går ut på en grusväg där vätskestationen finns efter ca 6.7 km och så in i skogen igen. Jag ligger fortfarande i min  egen bubbla och vill bara att loppet ska ta slut när jag hör lite heja-rop och röster en bit bakom mig och jag vaknar igen. Snabbt kommer det ikapp tre löpare som flåsar förbi. Jag hänger på så gott jag kan men tappar iväg dem en bit, har dem sedan i synhåll nästan hela vägen in i mål.

 

Sista backen är samma som första; banan har vänt. Den var jobbig första gången, förjävlig andra. Väl uppe på krönet är det lättlöpt i en gammal traktorväg hela vägen in, samma som starten men åt andra hållet och jag avslutar sista kilometern med 4:30 och en god känsla.

Så trött i mål och så jävla skönt att komma i mål utan att ha ont nånstans. Ronny, som kom trea, trodde att jag var på ca 20e plats i mål. Och av ca 200 startande är det helt ok, oavsett om det egentligen var plats 18 eller 25. Arrangören var tydlig med att bara de tre första placeringarna skulle redovisas och , ja, det gör inget. Ganska skönt faktiskt.

Trevligt arrangemang, fin bana och perfekt höstväder. Kanon!

 
Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!