Winter100 - tävlingsrapport Del 2

30 november, 2012

Nedräkning och där gick starten! Lagon till sarten hade det börjat regna. Många lycka till och high-five utbyttes. Sakta slingrade vi iväg, jag och Marcus. Vägen gick över några broar, för att sedan vika in och följa Themsen uppströms på behörigt avstånd. I början var det en del trånga partier, men snart så blev det något bredare. vägar övergick till gångvägar och senare ut på stigar på öppna fält. Här insåg man att det skulle bli lerigt senare då vi skulle passera här ett antal gånger, åtta för att vara exakt. Rundan gick vid ett flertal gånger mellan öppna fält och där var det redan riktig lervälling. Vinden gjorde sig påmind rejält, kommer bli en intressant tävling insåg vi snart. Efter ca 11km kom vi fram till vätskestationen och vändningen. det var en glad stämning där, de som prickade av en hade tomteutstyrsel och man blev erbjuden allt möjligt i energiväg. Några Jelly babies och vatten blev det för att vända tillbaka. Det är kul mer ultralopp, för i och med att löphastigheten är i snacktempo kan man socialisera längs banan. Vi började snacka med en Holländare som gjorde sin premiär på 100 miles. När vi kom tillbaka till tävlingscentret fanns inte behovet att fylla på energi och vatten, i och med att vi bara sprungit en "halv" runda och hade mat och vatten med oss för 40km. Det var bara snabbt ut och beta av samma runda igen. Samtalen under loppet växlade mellan himmel och jord, det hanns ju med en hel del samtalsämnen. Väl tillbaka efter andra kortrundan gjorde vi ett lite längre stopp och fyllde på vatten, sportdryck och energi i form av gel, godis och energikakor. Kände att det smärtade lite i ljumskarna efter 4 mils löpning, något jag har haft problem med tidigare. Jag hade samma problem på TEC100 i år och det var anledningen till att jag bröt. Jag ville inte att det skulle hända igen. Om jag inte känner efter går det nog bra tänkte jag. Vi började bli klara för en ny runda, kompisen skulle bara på toa. Jag åt lite chips eller vad det var mesans. När det gått några minuter ställde jag mig utanför dörren jag sett honom gått in genom. Ingen Marcus. Sprang själv på toan bredvid och efteråt i gen Marcus. Till slut knackade jag på och det visade sig att toan var tom, faaaannnn!!! Han kan inte ha många minuters förSprång tänkte jag och sprang med en högre fart än tidigare. Dean, engelsmannen som vi hade sällskap med till hotellet dagen sa att Marcus var före när jag mötte honom. Det var bara att nöta på nu. Denna slinga var egentligen slinga 3, men som skulle springas två gånger. Det komiska var att ca 6-7 km var likadana som rundorna tidigare, vilket innebar att vi skulle springa på samma ställe totalt 8 gånger. Jaja, man hittade i alla fall. Jag tuffare på in på den nya delen i alla fall. Efter ett par kilometer korsade man en väg för att sedan springa på en smal stig( en av bilderna nedan). Det var knappt att man kunde ställa sig med fötterna bredvid varandra, så smalt var det. 16.23 var det roliga över, då tände jag min pannlampa. Stora delar sprang man i skog, men som tur var fanns det inte så mycket rötter. Det var dock klurigt att springa på många ställen på grund av att stigen stundtals lutade snett och man höll på att glida över kanten. Lera blandat med löv och ett konstant regnande gjorde stigarna utmanande. Korsade ytterligare en väg och det gick ganska brant ner i skogen. Mötte en löpare som sa att det bara var några kilometer kvar till vändningen, skönt tänkte jag. Men man ska inte ropa hej än i såg jag strax där efter. En stor åker uppenbarade sig, vad skulle jag nu? Jag såg inga lampor från andra löpare så jag sprang så gott jag kunde rakt över. Efter ett tag såg jag en vit stolpe och tog sikte på den. Ska mnemoteknisk över den på tillbakavägen också, känns inte lockande... Fortsatte en bit till i en skogsdunge och tro det eller ej men det var dags för nästa åker. Inte nog
Med att lampan inte räckte över denna gång heller så var det uppförsbacke också. Det var bara att gå och hoppas på det bästa. Även denna gång lyckades jag hitta en stolpe att navigera efter. Nu var det in i skogen igen och kände att jag borde snart vara framme. Ner för en lerbrant och via ett staket som jag höll på glida in i. Strax efter mötte jag den tredje svensken i loppet, Daniel. Han sa att det bara var några hundra meter kvar och han inte sett Marcus. Jag gick upp för den sista backen och tog mig ett välbehövligt glas cola och lite godis. Ingen tid att spilla, så jag fortsatte. Efter några minuter tog jag och ringde hem till familjen. Det känns alltid skönt att få säga godnatt till den stora. När jag passerar staketet jag nästan kanade in i kommer Marcus. Vi bestämmer att vi ses vid varvningen. Skönt att äntligen få kontakt igen och att han måtte bra. Jag ska korsa en landsväg ett tag senare och missar att svänga! Vägen som man kom ut på var fri från lera, löv, rötter och det var lätt nedförslut på den. Det bara flöt på och allt kändes kanon. Men så inser jag att jag inte känner igen mig, faaannnnn! Precis när jag hänt stannar en Land Rover med en kvinna i och frågar om jag är vilse. Jag misstänker det svarade jag. Hon förklarade att jag missat en sväng. Marcus var förmodligen fortfarande efter mig så det gjorde inte så mycket. Jag pallrade mig tillbaka och hittade var jag skulle ha svängt. Efteråt har jag kollat på kartan och inser att det blev ca 2,5 bonuskilometrar. Fokus nu, inga mer felnavigeringar tänkte jag.
Vi fann varandra igen vid tävlingscentret och körde samma slinga igen, fast tillsammans. Jag sa till honom flera gånger att det var riktigt skönt att ha någon att springa med, mot varvet innan. Började känna att man sprungit i dryga 80 km nu. Ljumskarna hade ordnat till sig, men kände att knäna började göra sig påmint och några tår smärtade lite. Mysigast av allt, började få skav mellan skinkorna, något jag inte smörjet in innan. Denna runda är det inte så mycket att säga, vi kämpade oss runt. Marcus hade knä som bråkade, vilket gjorde att vi gick en del. Det tyckte inte min kropp om, för jag hade inte satt på mig min regnkacka. Det gjorde att blåsten i kombination att man inte producerade värme på samma sätt som när man joggar gjorde att jag frös en hel del stundtals. Vid sista kontrollstationen innan varvningen hann vi ikapp Daniel. Han såg sliten ut, men inte så farligt. Vi tog och fortsatte mot sista varvningen. Började känna mig sliter och kall nu. Väl vid varvningen meddelades det att det skulle blåsa storm på sista delsträckan och att vi skulle klä på oss rejält. Jag bytte tröja, jacka och strumpor. I och med tävlingsledningsledningens uppmaningar fick det bli en undertröja med windstopper på magen löparjacka och min Gore tex-jacka, en Haglöfs Gram Comp. Jag tog en kaffe för att tina upp. Nu såg vi slutet, endast fyra mil kvar. Vi stack iväg och enligt våra beräkningar borde vi klara 24-timmarsgeänsen. Några hundra meter från mål mötte vi vinnaren som pinade på. Vi gratulerade honom, fyra mils försprång, wow. Det var som tur var en väg man följde och det var dåligt med lera, vi klagade inte. Vinden hade tilltagit rejält och det blev svårt att prata då det var motvind. Fram till vändpunkten var det i princip uppförsbacke hela tiden och motvind, så vi gick till största del.
Vilken skön känsla att vända och ha vinden i ryggen och en lång nedförsbacke framför sig. Vi pinade på så gott det gick, benen började vara riktigt stela och behövde en startsträcka innan de började funka igen. Regnet hade som tur var slutat och dagen började gry under tiden. Vi kände oss redan som vinnare och vi njöt av morgonen genom att promenera den sista biten. För oss var det inte viktigt att komma in på 23.59 eller 22.59, klara 24.00 var ju målet och då kunde vi ju slippa tömma oss på de små krafterna som vi hade kvar. Efter 23.27.43 k vi äntligen fram till tävlingscentret! Vilken känsla att stämpla in för sista gången. Vi satte oss ner och pustade ut.
Hur skulle vi göra nu, klockan var ju bara 10 och vårat plan hem gick 20.40. Jag gick till hotellet vi bott bredvid och fick låna en dusch. Det var inte helt njutbart att duscha skavsåren mellan skinkorna brände rejält. Vi tog oss till Heathrow efter lite strul och lyckades boka om oss till en flight som gick fyra timmar tidigare, skönt. Jag sov i princip hela vägen, med avbrott för en välförtjänt öl och macka.
Det visade sig senare att 60% hade brutit tävlingen. Då känns det extra bra att ha lyckats gått i mål och också klarat 24-timmarsgränsen. Glömde jag säga att vi kom på en delad 12.e plats av 77 startande, så är det!

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!