Det som driver mig

18 december, 2012

Läste en krönika av Colting i senaste Runners som var väldigt bra. Han skriver att den som tror att det är roligt att springa är lurad och att vi idag missbrukar ord som kul och roligt, vilket löpning faktiskt sällan är. Måste skriva mina tankar om detta.

Jo, den som är nybörjare och har som nyårslöfte att börja springa, förbättra sin kondition eller kanske som mål att springa några lopp nästa år och som tror att löpning är lika med inspirationsbilderna på Pinterest eller Tumblr, kommer att bli besviken och lägga av efter en vecka. Det vore som att jämföra grönsalladen på en Big Mac från reklambilden med den som ligger mellan de skrumpna bröden, vilket på något märkligt sätt är äckligt gott. Alltså. Att åka till gymmet tar ofta emot, speciellt när det är kallt ute. Jogga en halvmara på löpband? Att dammsuga en tvåvåningsvilla kan till och med kännas roligare. Att träna för att ha som mål att komma i form eller gå ner i vikt? Låter trist som graven. Man blir svettigt, måste duscha oftare och tvätta håret för att inte få stripbena. Ibland gör det ont också. Man kan till och med må illa.

Bilden av att alla löpare är tokhurtiga och att de precis alltid vill springa stämmer inte. Jag kan i alla fall inte tro att det är hela sanningen. Visst tar det emot för alla någon gång då och då. Visst fightas man, även som van löpare, med tankar kring löpning. Till exempel: Varför gör man något så idiotiskt som att plåga sig själv?  

Så varför gör man det? För att man blir frisk, stark, varm i kroppen, rosiga om kinderna och får extra energi och kreativitet. Men jag ser även en annan tjusning i träningsformen – att orka! Att springa är det mest naturliga sättet att ta sig fram med sin egen kropp och kan jag springa snabbt och långt känner jag mig obegränsad. Bara tanken på att jag vet att mina ben känns starka och kan plöja fram utan att jag känner mig speciellt trött, eller endorfinruset jag känner när jag åker från ett träningspass och har bevisat för mig själv att jag faktiskt kan...

Innan jag åkte till gymmet idag trodde jag inte att jag skulle orka springa en meter. Så värmde jag upp genom att springa 2 kilometer på 10 och 12 km/h (6 och 5 min per km-fart). Sen började jag med intervallerna. Det blev 1000-ingar på 4 min. Alltså 1 km på 15 km/h, jogg på 9 eller 10 km/h som "aktiv vila", 1 km på 15 km/h och så rullade löpbandskalaset på. På den tredje och sista intervallen brukar jag stappla fram och ha mjölksyra upp över öronen. Idag fortsatte jag 200 m till. Jag hade mer att ge och jag pressade och ökade upp till 16 km/h. Skrattade jag? Nej. Gjorde jag det för att det var kul? Nej. För att det var härligt? Nej. Jag gjorde det för att jag orkade och att orka är det som driver mig. 

Det gäller bara att känna rätt slags hatkärlek för det. När du lyckats med det och har framkallat rätt slags känslor märker du att du orkar. Och just det ger en glädje som man inte kan förklara för någon som inte själv har känt på det! Kul? Kanske inte, men helt UNDERBART!


Lycka till!

 

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!