När benen ger svar på tal

29 januari, 2013

Men... NEJ! Precis när jag skulle börja skriva det här inlägget så kom jag på mig själv! "Shit! Jag har ju glömt att ta en passande bild som hade passat sig här i inlägget!" Är det ens någon idé att fortsätta skriva nu? Kommer ni att orka er igenom ett inlägg utan så mycket som en färgklick från dagen? Jag gör en chansning och hoppas på att ni fortsätter... ett par rader till i alla fall.

Nu kom jag alldeles av mig om vad jag skulle skriva om. Bilden (som inte finns...) tog all min uppmärksamhet. Nåja, det ska nog gå ändå! För vad jag skulle skriva om är något som inte går av för hackor, det kan jag garantera. När jag tänker efter så är det ju faktiskt två saker jag skulle vilja lyfta fram. Men eftersom man inte kan skriva om två saker samtidigt är det lika bra att börja med det ena.

Och vad är då det? Jo, att vi snackar plusgrader! Vi snackar vårkänslor! Vi snackar barmark! Kalla det vad ni vill, men det är inte utan att löpningen gynnas när det här vita pulvret som kallas snö, tackar för sig och smälter ner i brunnarna. Visst, jag måste erkänna, det är inte lika mycket magi att springa på en trist, grå asfalt som att springa på knastrande, vit snö under sulorna. Så är det bara. Men nu när snön, åtminstone för ett tag, gett sig av, så medför det att löptempot kan snäppas upp, om man så vill. Och så blev det för mig idag!

För detta är det andra jag skulle vilja berätta om. Den där känslan när man tänker sig ett tempopass med smattrande ben som trampar, trampar och trampar sig fram - snabbt! Visst, allt är relativt. Vad som är snabbt för mig är kanske inte snabbt för dig. Eller också så är det det tempot som du önskar att du kan hålla i tvåhundra meter. Vad vet jag? För mig innebar dagens löppass att värma upp, kuta fem kilometer tempolöpning och sedan jogga ner. Så hur gick det?

Jo, efter att ha tagit mig ut, programmerat Garminklockan, tänjt ut musklerna, värmt upp, uträttat mina särskilda behov i en undangömd buske och mött en polisbil var det dags att sätta fart! Att beskriva varje kilometer var för sig känns meningslöst (och faktiskt ganska tråkigt), så låt mig istället säga såhär; perfekt avvägt tempo, bra känsla i benen och en enda stor glädje. Det sammanfattar ganska bra mina fem tempokilometrar som avklarades på 20:44, vilket innebär ett snittempo på 4:09 min/km. "I feel good, dönönönö..."

Jag kunde inget annat än att vara väldigt nöjd efteråt. Det är strax under snittempot jag höll när jag satte personbästa på milen. Och det bästa av allt med dagens löprunda - jag tror faktiskt att jag orkat hålla det tempot en bit till. Bra där, Daniel! Bra där!

Och ni som inte trodde att det skulle komma en bild. Ha!

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!