Mats Nord

Bor i Stockholm mer fru och två barn. 2001 började jag med löpträning kontinuerligt. 2004 sprang jag mina första två bergsorienteringslopp, FEMM i Sverige och KIMM (numera THE OMM) i England. De senaste åren har jag kört ett antal ultarmarathons också, som längst 100 miles (161km).

Mats Nord

Test av Sudio-hörlurar

1 september 2016 | Bloggar – Mats Nord

Fram till igår kunde man vara med om att vinna ett par hörlurar från Svenska Sudio, här på Allt Om Löpning. Jag har fått förmånen att testa dessa några veckor och måste säga att jag är imponerad.  Modellen jag testade heter Sudio Vasa Blå, är in-earhörlurar med blåtndsöverföring. Sudio har även flera andra modeller med sladd. De marknadsför sig som ett premiummärke och lådan de kom i gav ett exklusivt intryck som bygde på detta. Det följde till och med ett läder etui för förvaring. Laddade upp dem så fort som möjligt och började testa. Detta var första gången som jag använt blåtandshörlurar och hade inte förstått vitsen med att ha ett par innan jag testade. Enkelt att koppla ihop i mot en telefon i likhet med andra blåtandsprodukter. Insåg väldigt snart att det var en befrielse att slippa sladd och konstant bära med sig telefonen. Nu kunde jag laga mat utan att fastna i något, weee! På samma sätt var det skönt om man hade telefonen i fickan och man har jacka på sig. Normalt brukar jag ha hörlurssladen innanför då, med resutatet att det är lite problem om man behöver ta fram telefonen och göra något på den.
Utseendet är inget att klaga på små och snygga, de väger endast 14gram. Ljudet då? Har kört från ljudbok och poddar, till pop och hårdrock det är kanonljud. I och med a det är in-ear så slipper man mycket av de omgivande ljuden, vilket ger en klarare ljudbild. Det är två saker som jag kan tycka är negativt med dem i förhållande med ett par vanliga hörlirar med sladd, men inte är några problem egentligen. Det första är att de behöver laddas. Mer och mer i ens vardag behöver laddas, det är telefoner, datorer, läsplattor, klockor mm och nu även hörlurar. Hur många laddare behöver man om en familj ska på semester och samtliga saker ska laddas samtidigt? Det är en tänkvärd fråga. Men som sagt det är inget negativt om produkten som sådan. Det andra negativa är egentligen blåtandsöverföringen. För någon vecka sedan uppstod ett I-landsproblem, jag pratade i telefon med Sudio-lurarna och hoppade in i min bil, som har Blåtand. Vad händer då, jo samtalet studsar runt och landar i vanliga högtalaren i telefonen. Innan jag fattade det blev jag väldigt konfunderad. Då måste jag aktivt välja var jag vill ha samtalet kopplat till. Ja, ytterligare ett ickeproblem och som inte rör Sudio-lurarna i sig, det är mera en vanesak med ny teknik.

Jag gillar mina Sudio Vasa Blå och det är svårt att hitta något negativt om dem. Personligen kan jag lätt rekommendera dem! Är det så att ni blivit sugna på att köpa ett par kan ni via länken http://goo.gl/X6Z1aP och uppger koden: LoveRunning så får ni 15% rabatt.

Dags för UTMB, för andra

24 augusti 2016 | Bloggar – Mats Nord

På fredag händer det, starten för årets upplaga av UTMB. Det känns surt att jag åter igen missar tävlingen. Men nästa år är det min tur, då har jag en garanterad plats. Nu har jag precis ett år på mig att träna specifikt för loppet. Det kommer bli ett annat upplägg mot förra gången jag tränade för UTMB, för nu vet jag mer vad som krävs av en för att genomföra loppet.
Nedan kan ni läsa hur jag upplevde UTMB 2013.

http://www.alltomlopning.se/index.php?pageId=564&start=130

Lögarängen Open water 1500m

18 augusti 2016 | Bloggar – Mats Nord

I söndags blev det att göra något som jag aldrig gjort förut, jag var med i en simtävling! Inte nog med det, det var en öppet vatten-tävling.

För ett år sedan började jag simmträna för att lära mig crawl. Försökte lära mig för flera år sedan men fick inte till det. Så förra året var det en jobbarkompis som frågade om vi skulle gå och simma. Jag hängde på. Några gånger senare, när jag försökt med olika tekniker och även frågade andra så började det släppa för mig. Jag klarade att crawla 25m utan att spy upp lungorna. Succesivt gick det bättre och bättre och till slut började 3-taktsandning också fungera. Under hösten gick frun crawlkurs, vilket sporrade att också försöka lära mig. Kompisen väckte även tanken att köra swimrun tillsammans året efter. Om några veckor kommer jag att ställa upp i mitt första swimruntävling. Som en förberedelse för detta tänkte jag att det vore kul att testa att crawla längre utomhus. Letade runt i våras och hittade Simmarsöndagen i Västerås. Simmarsöndagen innebär att det är en dag med flera olika tävlingar, 200meter för de yngsta och sedan distanserna 750, 1500 och 3000m. Var sugen på 3000m, men logistiken med att ta sig hem med familj och barn blev knölig då loppet startade 16.00. Det fick då bli 1500m som startade 13.00, vilket jag efteråt var väldigt glad över.

När jag dagen kom kände jag en nervositet, vilket jag gillar. Tolkar det som att kroppen är taggad och spänd över vad som ska ske. Hämtade ut nummerlappen någon timma innan start och fick höra att det var endast 10st som anmält sig till det loppet. Topp 10 om jag överlever, kanon tänkte jag ! Hade inga förväntningar och kände att jag skulle komma sist, vilket var helt ok för mig, jag var där för att utmana mig själv, inget annat.

 

20min innan start var det ett kortare tävlingsmöte där de gick igenom säkerheten, banan, tidtagning mm. Nu var det på riktigt!! Ca 8 min innan start gick jag ner i vattnet, satte på simglasögon och kollade hur det kändes. Ok, men inte mer blev svaret. 30sekunder kvar till start och jag hade ställt mig bakom de andra simmarna. När starten gick bröt kaoset loss för mig. Jag började simma, men fick inget bra rytm. Det gjorde att det kändes som om jag inte fick luft. I samma veva läckte glasögonen givetvis. Stannade upp och justerade dem och försökte komma igång igen. Fortfarande ingen luft, nästan lite panikkänslor. Stannade upp och flåsade lite. Simmade några tag och problem med glasögon och andning fortfarande. Hade kanske kommit 75-100m. Kände mig kraftlös och känslan att jag inte kommer klara av att fortsätta började smyga sig på. Kollade efter säkerhetsbåtar men ingen i min omedelbara närhet, vad göra? Får försöka köra bröstsim istället, det klarar jag av i alla fall tänkte jag. 5 simtag och sedan försökte jag mig på crawl igen. För att inte få brist på luft började jag med 2-taktsandning. Kontroll, bra! Det gick ju, försökte att simma långsammare och inte stressa. Betade av boj efter boj. När jag började möta simmare som redan rundat sista bojen och var på väg tillbaka brydde jag mig inte, var överlycklig att jag inte brutit. Tuffade på så smått och jag kände att jag hade kontroll på läget. Sista 200 metrarna var jobbiga. Axlar, rygg och armar var inte vana vid detta kraftuttag. Nu spelade det ingen roll, såg målet i fjärran. Efter 33min och några sekunder fick jag äntligen dunka handen i tidtagningsplattan. Var rejält slut men stolt över att jag övervann problemen i början och tog mig i mål. Det visade sig att jag var inte sist, det var en man som kom efter mig. I och med det så överträffade jag mitt mål med tävlingen. Fick dubbla plaketter, en för tävlingen och en för att det var 100-årsjubileum av tävlingen(egentligen 3000m).

 

Fick höra efteråt av en kompis att "panikkänslorna" är vanligt för nybörjare inom öppet vatten-simning. Han gav mig några tips för att övervinna känslorna nästa gång. Vem vet, jag kanske ger mig på 3000m-tävlingen nästa år….

(Foto privat. En stolt överlevande!)

 

Tabataintervaller

4 augusti 2016 | Bloggar – Mats Nord

Förra veckan chockade jag kroppen med att testa en "ny" träningsform, Tabataintervaller. Det var frugan som äntligen lyckades övertala mig. Hon har varit på mig ett par år att jag ska testa, men jag har undvikit det. Att jag sa ja denna gång har delvis ihop med att ryggskottet jag fick veckan innan. Men den stora saken var att jag inte tränat på några dagar och kände att det vore bra, MEN hade ingen motivation över huvud taget. Ok, jag vet ju att efter träning mår man så mycket bättre, så det var bara att byta om. Måste faktiskt erkänna att det var en träningsform jag gillade, mycket fart och explosivitet. Det var också kul att kunna träna tillsammans utan att någon skulle känna att den sinkade den andra. Efter passet blev det även rehabövningar i 15min. Någonstans måste man börja för att bygga upp sin veka lekamen!

(Foto privat)

Ryggskott

20 juli 2016 | Bloggar – Mats Nord

Är för tillfället ute på sommarturné med familjen. Vaknade i lördags i en liten stuga på en camping i Skåne med ryggont. Det var en dag med ett späckat schema och vi behövde lämna stugan en timme senare. Försökte stretcha men det hjälpte föga. Full fart att fixa frukost, packa bilen och städa stuga. När jag skulle hoppa in i bilen gjorde det ont, riktigt ont! Bet ihop och tänkte det skulle bli bättre var efter som man rörde på sig. Det blev aktiviteter på förmiddagen för att sedan åka till några bekanta. På vägen stannade vi på ett gårdscafe och då berättade jag om min rygg. Ok, inget mer med det. Men när jag skulle hoppa in i bilen igen hade jag stora problem för då gjorde det ännu ondare. Frun insåg att jag hade riktigt ont. Väl hos kompisarna blev det att lägga sig på golvet och stretcha och avlasta. Det blev knappt nämnvärt bättre. Fick även massage senare utan resultat. Att sova den natten blev en smärtsam historia. Så fort jag ville vända mig eller vred mig så vaknade jag av smärta. Söndagen kom och det kändes fortfarande likadant, fan! Stack ut på förmiddagen med kompisen i hopp om att det som satt i kläm skulle lossna. Första 500m blev en smärtsam historia. Sprang/lufsade ihopkrupen och ihopsjunken och grimaserade illa. Men det gick successivt bättre. Så efter 3-4km var det helt ok. Och efter ca 7km kändes det bättre än så, med endast små känningar. Väl tillbaka efter drygt 17km var jag nöjd och glad, det kanske fanns hopp. Men den känslan gick fort över när jag duschat och blivit sval igen. Smärtan kom krypande... Det blev att bita ihop så gott det gick under dagen. Måndagen kom äntligen efter en likadan natt som den dagen innan. Nu var det 50mil i bil på programmet, lockande. Men det gick riktigt bra, problemet låg i att ta sig i och ur bilen, väl på plats kändes ryggen inte så mycket. Under bilfärden blev det att boka en tid hos en kiropraktor för kommande dag. Vi var fortfarande inte hemma så det blev hos en som jag inte gått till förut, men nöden har ingen lag. Så äntligen igår fick jag hyfsat i ordning på ryggen. Han hittade flera problemområden så det blev en helrenovering, lite som cykeln på bilden skulle behöva. Har fortfarande lite känningar men jag har fått rörligheten tillbaka.
Nu är det att lägga fokus på rehab/prehab för att få bukt på detta. Det gäller att inte sluta när smärtan är borta, utan köra vidare och kontinuerligt stärka upp mina problemområden. Man får vara glad att inget var sönder.

Senast bloggat

Inga aktuella bloggar hittades.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!