Mats Nord

Bor i Stockholm mer fru och två barn. 2001 började jag med löpträning kontinuerligt. 2004 sprang jag mina första två bergsorienteringslopp, FEMM i Sverige och KIMM (numera THE OMM) i England. De senaste åren har jag kört ett antal ultarmarathons också, som längst 100 miles (161km).

Mats Nord

Transportlöpning

28 september 2012 | Bloggar – Mats Nord

Idag var det dags för transportlöpning till jobbet. Närmaste vägen för mig är 15-16km, men har alltid tagit någon extrasväng för att dryga ut passet lite.
Har inte sprungit till jobbet  sedan innan sommaren, men nu skulle det ske. Kollade in vädeleksprognosen igår kväll och där sa de att det skulle bli regn, weeee! Då kom moralfrågan upp direkt, kanske skippa transportlöpningen och ta ett kortare pass under dagen, mellan skurarna? Jag förträngde den tanken och sa till mig själv att jag skulle springa till jobbet och beroende på vädret välja om det skulle vara kortaste vägen eller lite omvägar. Hade som målsättning att springa 30km innan väderleksprognosen. Vaknade innan klockan rinde i morse av ett piggt barn som ville gå upp. Jag tog med mig minstingen upp så att frun skulle få sova en stund till.Termometern stod på 10,3C och det var uppehåll. Ett perfekt löpväder. Hur skulle jag klä mig, skulle jag förbereda mig på regn eller skulle jag chansa? Valet blev korta tights en kortärmad funktionströja och en jacka. kompletterade det med keps och ett par tunna vantar. Innan avfärd blev en vanlig vardagsfrukost med äggmacka och yoghurt med frukt och musli. Till det ett glas juice. Med tanke på att det kanske skulle bli ett långt pass fixade jag två 0.75l sportflaskor med vätska, en med vatten och en med Hammers Perpetuem, svagt blandat  3-timmarsblandning. MP3-spelaren hade jag laddat med Karin Olofssons tips på löpmusik Running hits. Den skulle inte räcka för mitt pass så jag fyllde på spelaren  med lite Green Day, Mustach och Pet Shop Boys också. Planen var att köra skiva för skiva och börja med Running hits. Insåg efter 3  låtar att det blev en blandning av alla artister, intressant kombination måste jag säga...
Väl iväg flöt det på ganska bra. Hade en ryggsäck på ca 7kg med ombyte och vätska, vilket gjorde löpningen något mer ansträngd. Vädret höll i sig första timmen och jag fick en mental svacka plötsligt. Jag passerade ett vägval, närmaste vägen eller en mycket längre väg. Det blev den långa och då började det regna! Jaha, vad göra? Jag tog några rejäla klunkar sportdryck och fortsatte. regnet avtog och efter 1.22 passerade jag Västerbron och den mentala svackan var som bortblåst. Jag tuffade på och det kändes helt ok. Jag skulle ta en stig nedför som korsade en grässlänt. Av regnet var det en lervälling, vilket jag insåg för sent. Jag halkade till och för att försöka parrera det ta ett steg i det långa och blöta gräset på sidan. Ni kna ju räkna efter själv hur det gick. Landade på ena sidan men utan att få någon större smäll. Lite omtumlad reser jag på mig och ser några äldre damer som står och pratat lite längre bort och som sett vurpan. När jag passerar dem förklarar jag att det gick bra och jag bara blev lite lerig.  Jag gnetade på och till slut var jag framme på jobbet. Jag lyckades få ihop dryga 30km i en hyfsad fart  och utan att var helt färdig efteråt. På förmiddagen avtackades en kollega och det bjöds på tårta, och med gott samvete tog jag en bit!
Jag gillar konceptet med transportlöpning. Det finns slera positiva effekter som jag anser finns. Det första är att det kan vara svårt att få till längre pass mellan jobb, hämtnigar, handlande, tid med familjen. Om jag åker kommunalt till jobbet tar det ca 50min och om jag springer (utan packning) tar det i runda slängar 30min längre. Då är det enkelt att gå upp lite tidigare och få sitt pass. En annan anledning är att det är en skön start på dagen och man slipper känna stress hur man ska lyckas klämma in dagens träning. Ett skönt sätt att starta dagen helt enkelt, men jag erkänner att när jag sprang i vintras när det var -10C och mörkt gällde det att motivationen fanns för att man skulle ta sig ut.

 

Post BAMM 2012

26 september 2012 | Bloggar – Mats Nord

I augusti genomgörde jag bergsorienteringsloppet BAMM som jag tidigare skrivit om. Jag surfade runt och letade efter häftiga löparfilmer på Youtube och sprang på denna. Det är outdoorföretaget Addnature som filmat när de deltig i loppet i år. För den oinvigde är det en riktig "rekryteringsfilm" för bergsorientering. Där ser man landskapet met imponerade vyer och det omväxlande underlaget som det är i Björkliden.

Luta er tillbaks och njut!!!!!

 

En drömtävling

24 september 2012 | Bloggar – Mats Nord

På fredag startar en av mina fävlingar som finns på min lista över drömlopp, Spartathlon. Man springer från Athen till Sparta i Grekland, 246km på asfalts- och grusvägar och stigar. Temperaturen ligger runt +27c mitt på dagen och kan krypa ner till runt +5c på natten. Med sina 75st vätskestationer och slår ut det på den totala sträckan blir det en station var 3.e km, det kallar jag bra service!  Det är ett historiskt sträckning där enligt historien budbäraren sprang för att meddela att Perserna besegrats vid slaget vid Marathon.
Varför skulle jag vilja springa detta lopp som verkar vara rena galenskaperna i vissas ögon? Det finns flera anledningar som jag ser det. Den första och största anleningen är den stora utmaningen som detta lopp är, både fysiskt och mentalt. Den andra anledningen är den historiska aspekten att det är ett av det anrikaste ultraloppen i världen, lite som "the big five" som många har som dröm att genomföra och uppleva. Lite som att de som springer marathon någon gång ofta har på sin önskelista att springa Yew York Marathon någon gång(vilket jag också skulle vilja). Det är fem stycken svenskar med på startlistan i år, samtliga män. Vad jag har luskat fram är det en av dem som sprungit loppet förut, Andreas Falk. Han satte tidigare i år svenskt rekord på 6-dagarslöpning med 760km !!! Jag tror att han har siktet inställt på att putsa förra årets tid på Spartathlon på 33:57, vilket jag tror han klarar galant.

 

Nytt fokus

21 september 2012 | Bloggar – Mats Nord

Ja, då var Stockholm Halvmarathon avklarad. Nu är det dags för att fokusera på nästa tävling, Sörmlands Ultra Marathon (SUM), den 13 oktober. Det är en 50km terrängtävling där man springer på Sörmlandsleden. Jag har funderat flera år på att testa den, men aldrig kommit till skott. Nu äntligen ska det ske i alla fall. Jag har sprungit Sörmlandsleden förut så jag vet att det är en trevlig tur. Jag kommer springa den av flera anledningar. Den primära är att det blir ett bra långpass inför min nästkommande tävling i november, som går i huvudsak på vandringsled. En annan anledning är att jag förmodligen kommer testa lite utrustning som jag ska använda på den nästkommande tävlingen.

Framöver är det distans och uthållighet som gäller, inte snabbhet. Denna vecka har jag lyckats få till två bra pass. Första var i onsdags då jag skulle känna på benen och ena foten efter helgens tävling. Passet flöt på bra och blev mycket längre än planerat, drygt 17km. Idag blev det ett ännu bättre pass. När jag vaknade så stog termometen på +3 och motivationen var som bortblåst. Väl framme på jobbet funderade jag inte så mycket, utan bytte om och stack ut. Wow, vilken morgon. Det var helt klart och solen började titta fram och värma upp luften. Ursprungsplanen var att få ihop 20km. Väl ute i alla fal, så körde jag på med en bra fart, men den var inte viktig, jag körde på känsla. När jag kommit en bit så började jag summera detta och föregående pass. Vore det inte kul om man fick ihop jämna 40km på två pass? Hornen växte ut och den nya planen var 23km. Hela passet sprang jag i princip vid vatten och trevliga vyer och kilometrarna tickade på. Plötsligt kom en ny tanke, 25km när jag ändå håller på? Svag som man är föll jag åter igen för frästelsen och reviderade min plan igen. när jag började närma mig jobbet igen hade jag fått ihop 17km och det började ta emot. Helgens bravader hade satt sina spåt i alla fall...Varför ska jag tvinga mig springa en omväg för att få ihop mina kilometrar när jag kan ta närmaste vägen och vara framme efter 2km, var tankar som flög igenom huvudet? Jag lyckades ignorera detta och tog extrasvängen. Klockan stannade på 26 kilometer, 43 kilometer totalt på två pass. En mara, weee! Benen var rejält slut och jag kände mig nöjd....
Skönt att det fortfarande är väder för korta tights som gäller i Stockholm.

Semesterns bok

19 september 2012 | Bloggar – Mats Nord

Var precis med familjen på en resa till Thailand. Med två barn, var av den minsta är 9 månader hade jag inga större förhoppningar att hinna läsa något. Jag tog därför med mig endast en pocket på dryga 200 sidor, Hakuri Murakamis "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning". Jag fick den förra året när jag fyllde år, men det har inte blivit av att läsa den tills nu. Egentligen visste jag inte vad den handlade om innan. För den oinvigde kan jag säga att den handlar om en japansk författare som beskriver hur han kombinderar författarskapet, med främst löpträning, men också triathlon. Han är hängiven sin träning, med att oftast träna sex dagar i veckan.
Något som jag reflekterade över när jag läste boken, var hur han beskrev hur långdistanslöpare reagerade när han/hon satte upp mål, men misslyckades att uppfylla dem. Även om man misslyckades kunde en känsla av tillfredsställelse infinna sig då den i alla fall gjort sitt bästa. Författaren beskrev det som att det som var löparens viktigaste mål, att känna sig stolt över sin prestation. Efteråt har jag funderat en del på det. Varför springer jag när jag ändå inte någon kapacitet till topp-placeringar? Jag tidigare identifierat att jag gillar den fysiska och mentala utmaning som långdistanslöpning innebär. Givetvis ett välbeffinnande som kontinuelig träning innebär är en annan drivkraft. Men är det därför, jag har trott det fram tills nyss. Jag känner igen mig i Murakamis resonemang, jag gillar att känna stoltheten efter att ha sprungit ett lopp ( gärna en bra tid) och gjort mitt yttersta.

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!