Mats Nord

Bor i Stockholm mer fru och två barn. 2001 började jag med löpträning kontinuerligt. 2004 sprang jag mina första två bergsorienteringslopp, FEMM i Sverige och KIMM (numera THE OMM) i England. De senaste åren har jag kört ett antal ultarmarathons också, som längst 100 miles (161km).

Mats Nord

Pacer Badwater 135

19 augusti 2015 | Bloggar – Mats Nord

Det har nu gått ett tag sedan jag kom hem från USA. Det har varit en upplevelserik resa kan man minst sagt säga. Jag har lärt känna Marcus (och Henrik, den andra pacern) på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Men vilken upplevelse det var både innan under och efter loppet. Mycket har vi tackat de två amerikaner som främst var support. Dessa två, Eric och Smitty, kände ingen av oss svenskar tidigare, men efter 6 dagar så hade man hyfsad koll. Det visade sig att de kände många ultralöpare som sprang eller var support. Det gjorde att vi då fick träffa flera stora namn som var där.

Loppet då... Förra inlägget jag skrev var samma dag som tävlingen skulle starta. Vad hände då? Amerikanarna, som supportat tidigare, styrde upp packandet av bilen. De visste vad som funkade och hur allt skulle fördelas på bästa sätt. Det var en hel del pusslande innan vi fick in fyra kylväskor, var av två gigantiska, ett antal lådor med diverse prylar(sjukvårdsartiklar, pannlampor, våtservetter mm), 24st gallonflaskor med vatten, löparprylar och annan urtustning för 5personer, paraply, fällstol mm. Det var även 5 personer som skulle åka till starten i bilen.

                                                                   (foto privat. Invägning i fotogenlyktors sken)

Det var tre startled med 1,5timme mellan. Då Marcus skulle sarta i det sista, mötte vi löpare från första och andra ledet på vägen till starten. Det kändes häftigt att man var där och insåg att snart var det dags. Väl vid starten var det anmälan och invägning. Detta för att om det skulle hända något så vet man vad startvikten var och om man skulle ha tappat onormalt i vikt sedan dess. Där fick Marcus en chock, han vägde ett antal kilo över hans normalvikt. 15min innan var det gruppfotografering av löparna och tävlingsledaren presenterade varje löpare. Många som hade sprungit loppet tidigare och flera som var flerfaldigt vinnare där. Starten gick och de flesta började jogga. Det var en som direkt sartade i en enormt tempo, det var Harvey Lewis. En man som förra året vann Badwater, men som tidigare i år fått stryk av Marcus, då han vann och satte nytt banrekord på Arrowhead 135 . Marcus försökte i alla fall hänga på för att känna på farten. Teamet hoppade in och passerade pärlbandet av pannlampor och reflexer. Körde fram 2 miles för första stoppet för Marcus. Ny flaska och sedan vidare igen. Tror vi sedan körde 3miles till nästa då Marcus kände sig fräsch och ville springa på lite. Sedan höll det på så ett tag. Ibland blev det salttablett och ibland en gel. Detta intag noterades för att hålla koll på hur mycket salt och "fast energi" han fick i sig. Efter några stopp så började teamet hitta ett system som verkade funka för att göra stoppen så smidiga som möjligt. Det var egentligen inga stopp, vi försökte fixa allt i farten. Timmarna rullade på och vi började få häng på det hela. Teamet började efter ett tag att notera att Marcus inte drack så mycket sportdryck som han borde. Kanske vid 4-5-tiden på morgonen började han se sliten ut och mådde dåligt. Det gjorde att han periodvis började gå för att få bukt på problemen. Vid ett stopp lade han sig ner helt plötsligt och behövde vila bara en minut sa han. Snacka om otur, För när han legat där en kortare stund stannade både en bil med Park rangers och Race Officials i. De förklarade tydligt att man inte fick ligga på vägen även om det var utanför den vita linjen av säkerhetsskäl. Teamet blockade raskt upp honom och stoppade honom i en campingstol (som vi inte skulle använda hade vi bestämt) och förklarade att det aldrig skulle hända igen. Det kändes som att varningen från dem låg i luften. Som tur var klarade vi oss från en. Två varningar och man är diskad. Efter en välbehövlig paus så kom i alla fall Marcus igång igen och mådde lite bättre. Vi bytte sportdrycksmärke och det verkade fungera bättre för honom. Han fortsatte att ömsom springa ochn ömsom gå. Vi blev glada varje gång han joggade när vi passerade honom. När det började ljusna på morgonen var vi nästan framme vid Stowepipe Wells. Det märktes en drastisk skilnad på Marcus sinneslag, då han plötsligt började hälsa på medlöpare och deras crew. Det fanns hopp tänkte jag. Tog ett stopp och smorde in honom med solkräm för att inte vara på efterkälken. Från Stowpipe Wells fick man börja använda sig av pacers. Så vi åkte i förväg och medan jag väntade på att Marcus skulle komma så bunkrade de andra upp med mer is och vatten.

(foto privat. Blandning av sportdryck eller någon annan häxbrygd från bakluckan av moderskeppet)

Det var skönt att äntligen komma igång att springa! Reglerna sa att pacern skulle springa bakom hela tiden och då var det bara att göra det. Det var en utmaning att försöka pusha att Marcus skulle springa när han hade problem med magen. "Bara fram till nästa bil, sedan går vi" tjatade jag om. Att avgöra hur ont han hade med faktorn att han sprungit runt 70km och började bli trött. Det blev lite gnälligt när jag försökte få honom att gå lite raskare. Har för mig att 4-5km innan jag och Henrik byttes av med varandra. Insåg i samma veva att Sportdrycken som Marcus och även Henrik började ta slut. Någon hade kalkylerat fel på förbrukningen. Hmmm, vad göra? Det var bara att snabbt åka tillbaka till Stowepipe Wells och köpa två flak med Gatorade och hoppas på att det skulle funka för båda. Vi körde ikapp våra löpare och fortsatte supporta. Solen hade börjat värma rejält och vi började att kyla ner Marcus med pumpvarienter av blomsprutor. Till en början gjorde vi det vid depåstoppen, men efter ett tag så sprang jag och henrik och duschde honom under tiden. Han hade en speciell dräkt med långbyxor och lång tröja som behöll vätan ett tag. Jag kylde ner mig samtidigt, något som var behövligt. Själv hade jag en långärmad tröja med massor av solskyddsfaktor i och korta tights, samt en keps med nackskydd, som bilden nedan visar.

(Foto Smitty, BGS Graphics. Stilstudie på mig som pacer och vattenpojke)

Sakta men säkert böjade vägen gå uppför mot första passet Townes Pass som är nästan 5000feet eller 1500meter över havet. Att tillägga kan man notera att starten gick 86meter under havsnivå. Det var bara att knata på. Marcus var på ett hyfsat humör och försökte jogga ofta där det gavs möjlighet. Det var en slingrig väg upp och inte helt lätt att parkera en bil på, utanför kantlinjen. Där kom plötsligt en beställning på en macka! Wow, han vekar må bättre tänkte vi. Det ble en dubbel formbrödsmacka med jordnötssmör OCH marmelad på. Henrik blev expert på dessa under loppet. Väl uppe på krönet av passet gick det nerför, och Marcus började springa. Blev lätt avis på Henrik som var pacer. Det var ca 900höjdmeter nedåt som avverkades i en rasande fart. Som tur var sick jag min beskärda del av nedförsbacken. Man kunde se ett litet streck längst ner, som var vägen vi skulle ta. Tyvärr så började Marcus ena knä smärta efter en nedförslöpa på kanske 700 höjdmeter. Det blev att stanna och ta fram stolen vid nästa stopp. Vila och massage gjorde att vi kunde fortsätta, dock i ett lugnare tempo. Väl nere konstaterade jag att vägen åter igen gick uppför, om än lite. Ett av de få djur vi såg under loppet var där, en prärievarg som sprang över den torkade flodbädden, häftigt. Här kom plötsligt hettan med stort H. Det blev tokvarmt och vi gjorde stopp för att byta bandanas med is i och kall dryck varje 800m, galet. Där sprang jag nog lite för länge och kände mig matt när jag bytte. Eric sade åt mig att ta det lugnt ett tag och kyla ner mig, vilket jag gjorde. I denna bakugn fanns det ett samhälle som hette Panamint Springs. Där ville Marcus ha glass, så vi åkte före för att åter igen bunkra. På macken där vi skulle handla var det kaos för strömmen hade gått. Allt som såldes fick räknas för hand och ingen kortmaskin fungerade. I och med det tog det lång tid att få betala. Vi som var i bilen trodde att Marcus och Smitty, som för tillfället var pacer skulle stanna där, men det gjorde de inte. Det var bara för mig att försöka springa ikapp dem i uppförsbacken, som började bli brantare. Väl framme tog han bara en tugga och ville inte ha mer, otacksamma människa ;). Det blev att jag fick två glassar och det var bra, för jag hade inte tagit med mig någon vatten flaska. Efter ett tag kom de andra ikapp och vi var tillbaka i rutinerna igen. Det blev även mindre hett efter en bit uppför, något som välkomnades. Nu höll vi på att ta oss upp för den andra riktiga stigningen av tre. Även här var det problem att parkera och det fanns ett antal utpekade platser som man fick stanna på. Den roadmap som vi fått inför tävlingen var väldigt detaljerad vilket gjorde att vi kunde planera i förväg. Vid två tillfällen var det 3 miles eller mer mellan stoppen. Då såg vi till att Marcus innan fick sätta sig ner och komma bort från solen en stund,  vätska upp sig och kanske äta något. Vi pacer hade speciellt vid dessa tillfällen en extra flaska till honom så han alltid hade något att dricka. Det Det häftigaste på den  delen var överflygning av två stridsflygplan på låg höjd mellan bergen. Vi sprang med en kille här ett tag som hade ont och undrade om han skulle klara loppet. Trots detta var han glad och bjöd på ett leende. träffade på honom flera gånger senare och det var likadant, slet som ett djur och pinade sig, men var glad när man hälsade på honom. Jag blev faschinerad av honom.


(Foto privat. Marcus kommer som löpare nr 2)

Väl uppe var det en stor och lång platå som skulle passeras. Upplevde att Marcus led av magont, men var medveten om problemet och kunde hantera det. Stundtals sprang han på längre sträckor. Eric och Smitty pacade nu en del, vilket förmodligen var bra, så han slapp vårat tjatande på svenska. Platån var runt 50-60km. Det han bli sent på natten när vi kom fram till Lone Pine, sista byn/staden innan målet. Nu var det slutspurten kvar, 21km uppför. Det blev att försöka få tag på kaffe och något sött där. Tyvärr fick grabbarna bara tag i amerikanskt blaskigt kaffe som smakade te efter ett tag. Vi gick tre stycken med marcus en bit innan en rece official påpekade att det bara var en pacer som var tillåtet. Nu fick Marcus välja vem som skulle slå följe och det blev Eric. Vet inte om det tog 5 timmar att gå till målet därifrån, men Marcus bara gick och gick. Han såg att han var "nära" och det klagande att det var ju så långt kvar som vi hört hela natten märkte vi inte av. Laget mötte dem några 100 meter från mål och vi gick tillsammans den sista biten. Har för mig att Marcus nästan joggade över mållinjen med den svenska flaggan runt sig. Han klarade det på 33 timmar och 29minuter.

(Foto privat. Team Badwater Dreamteam)

Som pacer, support och åskådare var det en enorm bedrift att Marcus över huvudtaget kom i mål. De problem han tampades med, främst under första natten trodde jag skulle kunna knäcka honom. Men har man ett tydligt mål klarar man av mer än man tror. Hans sluttid går inte av för hackor heller. Man brukar säga att för en förstagångslöpare brukar det behövas 40 timmar eller mer för att genomföra loppet. Jag vet att han är besviken över tiden, men med tanke på omständigheterna är han ändå nöjd över vad han presterade.

(Foto privat. Det finns olika sätt att blöta ner löpare på, vissa mer underhållande)

Tävlingsstart av Badwater

29 juli 2015 | Bloggar – Mats Nord

Idag klockan 23.00 kommer Marcus starta i Badwater 135. Det är 08.00 på onsdag, svensk tid. I snart två dygn har vi varit ute i öknen och bott på Furnace Creek Resort i Death Valley. Det är overkligt att bo och vara på värdens varmaste plats. Rekordet är över +56C, men ifrågasatt !!!! Igår var det några olika tävlingsmöten, men mestadels tog vi det lugnt. Det blev en tur till starten och till, förmodligen den mest kända skylten inom ultralöpning, den som visar att man är under havsnivå. Var ute joggade en sväng för att känna på hur det är i värmen. Det var varmt, väldigt varmt. Något som var fascinerande var att munnen och svalget torkade ut direkt. Det blir att dricka en hel del... Nu är det 7 timmar kvar till start och fokus är att vila och packa bil.

Nedan finns länkar till olika media där man kan följa loppet.


Mitt Tvitter och Instagram

@runningmats

Marcus hemsida och Twitter

http://www.ultrakompis.se

http://twitter.com/md7marcu

Webcast
http://www.badwater.com/2015-badwater135-webcast/

Resultat och mellantider
http://dbase.adventurecorps.com/results.php?bw_eid=74&bwr=Go

Twitter
http://twitter.com/badwater

Instagram

http://instagram.com/badwaterHQ

Nu bär det av mot Badwater

25 juli 2015 | Bloggar – Mats Nord

Idag händer det, jag sätter mig på ett plan till Las Vegas för att ta mig vidare mot Death Valley och Badwater 135.
Det känns som att jag har läget någotsånär under kontroll. Även om det varit semester så har träningen rullat på helt ok. Som vanligt innan lopp så känns det som man borde ha kunnat få till några pass till. Sista bastupasset blev det i onsdags. En timme joggandes på stället. Det jag noterar efter mina pass i bastun är att det tar längre tid för pulsen att stiga, samt att den håller sig lägre än i början. Svettas gör jag fortfarande, massor!! Jag inbillar mig att fartvinden gör att svetten inte rinner på samma sätt som när man är i en fuktig bastu.

Utrustningsmässigt tror jag att jag har koll på vad jag skulle behöva och att det är nedpackat. Tror inte jag fått med så många "bra att ha" prylar. Det svåraste i packningen har varit vad man ska ja på sig när det inte är tävling. Vet inte om Marcus har planerat galakväll efter loppet eller om vi hittar en sunkig diner och utfodring. Skippade smokingen i alla fall
Det går att följa loppet via länkarna nedan.
http://twitter.com/badwater
http://dbase.adventurecorps.com/results.php?
bw_eid=74&bwr=Go
http://www.badwater.com/2015-badwater135-webcast/

Nu kör vi!!!!

Arbetet fortsätter

5 juli 2015 | Bloggar – Mats Nord

Nu har min första semestervecka passerat. Det sämsta med att ha semester är att för tillfället inte ha fri tillgång till bastu. Men jag ska inte klaga, med temperaturerna som varit några dagar har varit bra att träna i. Testade en ny tröja som jag ska ha med till Death Valley. En långärmad kompressionströja från Under Armour som har UPF 30+ i sig. Måste säga att det kändes konstigt att springa med långärmad tröja mitt på dagen i strålande sol. En positiv sak var att tröjan sög upp svetten och den kändes inte klibbig mot kroppen. Funkade även bra att fukta den under löppasset för att kyla ner kroppen. Shockade även kroppen i veckan med att svinga mina kettlebells utomhus. Jag tror jag gjorde ganska så rätt, för armarna skakade efteråt.
Får se om väderleksprognoserna för kommande veckan stämmer. Det kanske blir så att jag får sticka till bastun på jobbet och värmeträna det sista inför Badwater.

(Foto privat. Det blev premiärdopp efter passet)

Värmeträning

17 juni 2015 | Bloggar – Mats Nord

Nu är det full fokus på Badwater. Det är bara drygt en månad kvar tills Marcus står på startlinjen i Death Valley, jösses.
Senaste veckan har jag börjat att värmeträna. Vad gör jag då kan man undra när det allt som oftast är +10 o regn utanför fönstret. Jo jag tränar i en bastu. Första gången insåg jag inte vidden av att röra på sig i en bastu, så jag körde step upp på en lav. Insåg att den var alldeles för hög men fortsatte ändå. Jag hade träninsvärk från fotknälarna och upp till rumpan. Feedback på att jag inte gjorde helt rätt. Efter det har det blivit en annan taktik. Nu kör jag jogging på stället. Det är ungefär lika tråkigt som det låter, men det funkar. Pulsen stiger och det hela känns ganska så fördjävligt. Jag har förmånen att ha tillgång till bastu på jobbet, det skulle kännas konstigt om man stack till badhuset och ställde sig och joggade mitt på golvet i bastun. Om det är folk i bastun får man ursäkta sig att man är galen och om det är ok att träna där. Många blir nyfikna och några har faktiskt hört talas om Badwater. Bastuträning är inte kul men det är bara att gilla läget!

(Foto privat. Notera att det är dubbla bastuaggregat)


(foto privat. Tog en runda på 12km efter bastun. Jag ser lite piggare ut eller?)

Senast bloggat

Inga aktuella bloggar hittades.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!