Marie Nilsson
7 april 2016 | Bloggar – Marie Nilsson
Följer jag ett program så gör jag det oavsett väder. Att springa intervaller i spöregn går bra det också även om en del trafikanter tittar på mig som om jag vore tokig:) Jag kan ju inte börja vecka 2 med att skjuta fram löpningen till imorgon för vem säger att det inte regnar imorgon också? Att springa långpass i regn går det också även om det inte är någon höjdare. Jag är en åretruntlöpare som har väldigt svårt att springa i värmen. Jag föredrar vår och sommar så länge det inte handlar om löparväder, där föredrar jag vinterhalvåret konstigt nog.
Jag sprang med dotterns dobermann (Tila) som draghjälp i flera år. På vintern kunde jag ibland knappt ta mig fram till dem för det var så halt men så fort vi kom utanför dörren gick det hur bra som helst att springa. Och att springa med en dobermann innebär att de första 800 meterna går i spurttempo, i alla fall med henne. Hon drog mig 2 kilometer, sen drog jag henne i 5 kilometer och så avslutade vi med att hon drog mig när hon såg att vi var på väg hem, även fast hon inte ville gå in när vi väl kom. Det som kan verka lite konstigt är att hon blev aldrig trött när vi sprang långpass. En gång sprang vi i nästan tre timmar och hon var lika pigg och glad när vi kom hem. När vi sprang olika typer av intervaller var hon ibland helt slut. Enligt dottern berodde det på att hon fick lov att använda huvudet (hur nu det är möjligt för en hund:) när vi sprang intervaller. Hon visste helt enkelt inte vad jag ville och då måste hon fundera (!) Långpass gick det i ett jämt, och för henne, lugnt tempo. Även hon gillade att springa i regn kostigt nog.
Den här veckan har det blivit två löppass av tre och nu är det 5 gjorda av 36 innan mitt livs sundaste form.
3 april 2016 | Bloggar – Marie Nilsson
Så är då första veckan av 12 avklarad och det långa löppasset avklarat på en lördag istället för en söndag. Var lite jobbigt eftersom jag hade pass 2 på fredagen. Det blev inget gym den här veckan utan två pass på cykel istället.
Nu är det ju "bara" 11 veckor kvar. Långa pass brukar jag alltid köra på söndagar oavsett årstid men efter programmet jag nu kör är långa pass 120-150 minuter. Jag har bara sprungit så lång tid tre gånger tidigare och det var när jag provade om jag kunde springa 21 km inför Stockholm halvmaraton och sen genomförde jag den. Sista gången och den gången som jag var ute på löppass som varade i tre timmar var när jag och Tila (dotterns doberman) sprang vilse och inte hittade hem. Hon var knappt trött men jag var helt slut.
Jag föredrar trots allt långa pass när de har passerat 4 kilometer för de första kilometrarna fundera jag över vad jag håller på med. Kilometer 6-8 brukar gå riktigt bra. När det går riktigt tungt brukar jag göra som Paula Radcliffe sa att hon gjorde när hon sprang. Hon fick frågan vad hon tänkte på när hon sprang varv efter varv på en löparbana och hennes svar förvånade kanske men det är bra. Hon sa att hon räknade högersteg (!) Det passar mig också. Att inte tänka på någonting fungerar inte för till slut kommer tankar oavsett om du vill det eller inte. Om inte annat, så kommer tankarna på hur jobbigt det är. Om jag räknar högersteg behöver dessa tankar inte komma. Jag räknar till 100, viker ner ett finger och börjar om på 1 och räknar till 100 igen. Tusentalen försöker jag komma ihåg. Huvudet får koncentrera sig på något som inte är svårt och det gör ju inget om jag kommer av mig eller räknar fel, det är bara att börja om, och jag behöver inte fundera över om jag är trött eller inte. Nu har jag alltså 11 veckor framför mig med pass som är så långa. Haruki Murakami (Vad jag pratar om när jag pratar om löpning) är stolt över att han aldrig gått någon gång när han sprungit ett maratonlopp men det kan inte jag säga men däremot kan jag säga att jag aldrig har stannat och vilat. Gått men aldrig stannat och jag hoppas att det går att göra det veckorna som kommer också.
31 mars 2016 | Bloggar – Marie Nilsson
Detta är första veckan av 12 innan jag kommer att vara i mitt livs sundaste form. Den 12 juni ska jag cykla 15 mil och jag kommer att träna mig i form till det loppet genom löpning. Jag har i flera år haft ett program till mitt livs sundaste form på mitt kylskåp. Två gånger har jag följt det men jag kom bara till 10 veckor för sedan gick loppet jag tränat till och efter det kändes det skönt att vila lite och därför blev de två sista veckorna inte fullföljda vilket jag har för avsikt att de ska bli den här gången. (Hoppas går ju alltid)
Veckan började med vilodag (!) och då kom cykeln fram ur presenningen på balkongen. Jag hade tänkt cykla runt Bomhus som är en stadsdel i Gävle (man cyklar runt på cykel, du cyklar tydligen inte fram och tillbaka säger experterna till mig) Alldeles för lite luft i däcken insåg jag snabbt. När jag försökte pumpa blev det bara mindre och mindre luft. Tur som sagt var att jag har en teknisk dotter. Jag tog cykeln i bilen hem till henne för att hon skulle försöka. Det gick inte så bra för henne heller. Medan vi stod där kom det fram en man med ett stort leende på läpparna och frågade om det gick bra för oss. (Vad han tänkte kan jag bara gissa mig till givetvis och jag tänker inte skriva vad jag tror här) Men det kändes ganska bra när inte heller han lyckade pumpa cykeln. Vi löste det själva. Blev inte så lång cykeltur dock eftersom detta tog lite tid.
Veckoprogrammet består av tre olika typer av pass. Dag 1 intervaller, dag 2 sprint och dag 3 långt och lugnt. Sen kan jag lägga in ett extra lågintensivt pass om jag har lust. Det har jag haft tidigare men jag inser nu att det extrapasset får bli cykel i så fall.
Den här veckan när jag har lov blev det också andra veckodagar än vad jag är vad vid. Jag som är en vanemänniska i dessa fall vet inte hur jag ska lyckas med att få in långt och lugnt på lördag eftersom jag är upptagen på söndag. På något sätt ska det gå eftersom jag har bestämt mig för det. Två pass av tre avklarade den här veckan och sen är det bara 11 veckor kvar till mitt livs sundaste form! Det är något som jag verkligen ser fram emot.
27 mars 2016 | Bloggar – Marie Nilsson
Ibland kommer allt på en gång. I skolans värld har vi utvecklingssamtal och jag som arbetar med nyanlända genomför dem med tolkar. En helt ny upplevelse för mig som aldrig tidigare undervisat elever med annat modersmål. Det i sig är spännande och att föra samtala genom andra är helt nytt och svårt.
Samtidigt ska min uppsats i rektorsutbildningen bli klar snart. Den har vi haft nästan två terminer på oss att göra färdigt och med så lång tidsperiod är det lätt hänt att tänka att jag hinner med det senare. Senare kommer alltid alldeles för snabbt och nu är det snart ”senare”. Jag borde ha haft samma taktik som med löpträningen, Just do it. 15 minuter om dagen vid datorn hade underlättat nu.
Slog mig glad i hågen ner vid datorn på skärtorsdagen och insåg till min fasa att jag inte hade någon internetuppkoppling varken till den eller paddan! Det var endast telefonen som fungerade. Jag har en teknikintresserad dotter som tyvärr är alldeles för upptagen. Hon kunde inte komma till mig förrän på lördag kväll. Nu är det ordnat och tack för det! Det är lite läskigt vad beroende jag/vi har blivit av att ha tillgång till datorer med uppkoppling. Det var en nyttig erfarenhet att vara utan ett tag men det var samtidigt fel tid på året då jag fick den upplevelsen.
Veckans löpträning har jag hunnit med men det blev inget gym igår. Söndagens löprunda gick genom Boulognerskogen i Gävle och avslutades med backträning på Åkermanskulle (tidigare I14)
Samtidigt med utvecklingssamtal och studier i rektorsutbildningen så är det imorgon jag ska börja med mitt ”program” i 12 veckor för att komma i mitt livs form. Vilken tur att jag har påsklov! Ett lov som får gå i träningens tecken, träning och studier. Jag vet ju av erfarenhet att 40 minuters löpträning ger mig minst tre timmar efter träningen som jag är oerhört pigg och orkar mer. Den vissheten är mitt hopp just nu. Samtidigt börjar programmet med en "vilodag" men då tänker jag nog ta ut cykeln för årets första tur. Det är vår i luften!
20 mars 2016 | Bloggar – Marie Nilsson
När sonen och jag var till Wien köpte jag boken Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av författaren Haruki Murakami på Arlanda för att ha något att fördriva tiden med på planet och att läsa innan jag somnade. Jag hade hört talas om den tidigare men inte läst något ur den eller andra verk av honom. Han springer varje morgon och han springer en viss tid och inte distans. Han kan då komma olika långt beroende på dagsformen. Han springer också maratonlopp varje år. Jag har några sidor kvar men en sak som jag som "långsam" löpare fastnade för var hans resonemang om att förr eller senare tar åldern ut sin rätt. Oavsett hur mycket han tränade gick inte kilometern fortare till slut. Allt beroende på att han blev äldre. Jag är 52 år och ska om 83 dagar vara i "mitt livs bästa" form. (Ska använda löpträning för att komma i form till en cykeltävling, mer om det vid ett senare tillfälle) Jag tror och hoppas att jag kommer att tycka att det går lättare att springa efter dessa veckor och samtidigt att det ska gå lite fortare på t ex Vårruset, även om tiden inte är det väsentligaste för mig. Någon gång kommer det inte att bli så och frågan är då när. Jag ska ju vara i mitt livs bästa form igen i september (Lidingöloppet 15 km) och fram tills dess finns det kanske utvecklingspotential angående hastigheten. För mig är det inte bara hur fort jag springer som visar på en positiv utveckling utan jag kanske orkar/kan springa längre sträckor och det räcker för mig. Det finns en del som kan ha svårt för det resonemanget men jag som gör många andra saker fort tycker att det finns en viss tjusning i att springa relativt långsamt. Vilken tur att vi är olika!
Egen träning har det blivit i veckan. Både löppass, gym och sist men inte minst dans med eleverna i årskurs 9. 400 nyktra elever som dansade var helt klart en upplevelse som jag inte vill vara utan. Jag hoppas bara att de fortsätter med det.
