24 februari 2016 | Bloggar – Marie Nilsson
Vem vill inte träna för att komma i sitt livs form? De vill nog de flesta om du frågar dem men alla vill kanske inte ”offra” tiden det tar. Personligen har jag i år anmält mig till tre olika lopp, två med löpning och ett med cykel och det ena går i maj, det andra i juni och det sista i september så för mig är frågan när jag ska/vill vara i mitt livs form? I maj är det 5 kilometer löpning (Vårruset) som gäller. Det är ett lopp som det är fullt möjligt att fullfölja ganska ok även om du inte är i ditt livs form. Cykla 15 mil eller springa Lidingöloppet 15 kilometer är en annan sak. Där vill jag vara i mitt livs form. Jag har en bild som sitter på mitt kylskåp och den har några år på nacken. 12 veckor mot mitt livs sundaste form utlovas om jag följer detta. Jag har påbörjat det tre gånger men jag kom aldrig längre än till 10 veckor för sen var det dags för något lopp och när loppet var genomfört ansåg jag att jag lite vila var välförtjänt så nu tänker jag mig att jag ska genomföra detta och det under alla 12 veckorna. Problemet är bara att jag måste bestämma mig för när jag ska/vill vara i mitt livs sundaste form! Svåra beslut men det lutar åt att det blir Lidingöloppet som får vara målet. Cykla 15 mil går nog i alla fall. (Återkommer kanske senare till det) Under tiden tränar jag 6 pass i veckan, fyra pass löpning och två på gym men det är då inte för att komma i mitt livs sundaste form utan för att hålla mig i form tills det är dags för det nedan och det under förutsättning att inte livet, eller i alla fall arbetslivet kommer i vägen:)
24 februari 2016 | Bloggar – Marie Nilsson
Det sitter i huvudet, eller?
Uttrycket att det sitter i huvudet känner de flesta igen. Jag vill hellre säga att det sitter i tanken än huvudet. Samtidigt är det en hel del som kritiserar uttrycket, vilket jag kan förstå, för det kan ge sken av att om du bara "tänker" rätt så löser det sig och om du har problem av olika slag så "tänker" du fel. Det är en diskussion som jag inte tänker föra här men den kan vara värd att ha med sig ibland. Jag som har tränat karate i många år och sen har löptränat med dotterns doberman, Tila, som draghjälp vet att det lika ofta sitter i kroppen som knoppen. När det handlar om karaten har vi kroppsminne, d v s vår kropp känner igen en bra teknik, en korrekt utförd kata o s v. När vi har lärt oss ett rörelsemönster kan det också vara svårt att ändra på det och det oavsett om det är korrekt eller inte. Jag löptränade med Tila i flera år och hon älskade backar, både uppför och nerför. Hon ökade tempot så fort vi kom till en backe. Vanemänniska som jag kan vara ibland så sprang vi ofta samma rundor när vi sprang i bostadsområdet och när det gäller uppförsbackarna var det helt ok för då ökade hon tempot och eftersom hon drog mig kunde jag också göra det. Problemet blev när det kom till nerförsbackarna, då gick det alldeles för fort för mig så jag blev tvungen att "bromsa" när vi sprang nerför. Det gav mig fel teknik i nerförsbackarna. Det som fascinerar mig mest är att jag, även nu när jag löptränar utan henne, så ökar jag tempot i dessa uppförsbackar och det utan att tänka på det. När jag kommer på mig själv ler jag och tänker på henne för hon har visat mig och min kropp/knopp att det går att öka tempot även om du inte tror det själv. Nerför försöker jag ändra min löpteknik men jag vet inte hur det går.
Under de tre första kilometerna på mina löprundor brukar jag ibland fundera på vad jag håller på med. Varför är jag ute och springer när jag skulle kunna göra något helt annat som är mycket roligare? 4-5 kilometern brukar jag inte tänka något alls men kilometrarna 6 - 8 brukar ofta vara mycket lätta. Det är nog också något som är ett inlärt tänkesätt eftersom det egentligen inte är fysisk jobbigt den första biten. Att vi inte orkar resa oss från soffan och ge oss ut sitter nog också ofta i huvudet (återkommer till det vid ett senare inlägg) Ska nu resa på mig och ge mig ut på veckans långpass i Hemlingbys friluftsområde och sen fundera över till vilket lopp jag egentligen tränar just nu:)
21 februari 2016 | Bloggar – Marie Nilsson
15 februari 2016 | Bloggar – Marie Nilsson
Jag har nu i några dagar funderat över om en 52-årig kvinna som springer hellre än fort verkligen kan blogga om löpning/träning. Jag har som Ni förstår kommit fram till att jag kan det, kan för att jag vill och för att väldigt många av de som tränar är just som jag, kvinnor som tränar för att hålla sig i form och delta i något lopp och då gärna i ett lopp som inte går ut på att vi ska vinna det. Jag är nu anmäld både till Vårruset 5 km i Gävle den 16 maj och till Lidingöloppet 15 km i september. Jag funderar också på om jag ska anmäla mig till Midnattsloppet 10 km i Stockholm. Jag sprang det förra året och det var verkligen en upplevelse. Den absolut största behållningen var det enorma publikstödet! Att loppet gick sent en lördag kväll i augusti kan givetvis vara en förklaring till att publikstödet var enormt men det spelar ju inte någon roll. Jag har också anmält mig till ett cykellopp i sommar och det utan att vara cyklist eller träna cykel. (Återkommer till detta senare) Jag, och kanske dottern om hon får råd med en cykel, kommer att cykla 15 mil i Halvvättern den 12 juni. Jag har en träningsbakgrund som inte började med löpning utan jag började träna på gym för 15 år sedan. Efter något år lade jag till karateträning efter att sonen "lurat" dit mig på en uppvisning. Efter ca 10 år hos Gävle Shotokan Karateklubb har jag brunt bälte i karate. Den träningen ligger tyvärr på is sedan jag bytte arbete. Sedan 2011 har jag löptränat och jag har sprungit en del lopp under åren som gått. (Stockholm halvmaraton, Lidingöloppet 10 km och 15 km samt Midnattsloppet 10 km och en hel del Vårrus 5 km.)
15 februari 2016 | Bloggar – Marie Nilsson
Jag har nu i några dagar funderat över om en 52-årig kvinna som springer hellre än fort verkligen kan blogga om löpning/träning. Jag har som Ni förstår kommit fram till att jag kan det, kan för att jag vill och för att väldigt många av de som tränar är just som jag, kvinnor som tränar för att hålla sig i form och delta i något lopp och då gärna i ett lopp som inte går ut på att vi ska vinna det. Jag är nu anmäld både till Vårruset 5 km i Gävle den 16 maj och till Lidingöloppet 15 km i september. Jag funderar också på om jag ska anmäla mig till Midnattsloppet 10 km i Stockholm. Jag sprang det förra året och det var verkligen en upplevelse. Den absolut största behållningen var det enorma publikstödet! Att loppet gick sent en lördag kväll i augusti kan givetvis vara en förklaring till att publikstödet var enormt men det spelar ju inte någon roll. Jag har också anmält mig till ett cykellopp i sommar och det utan att vara cyklist eller träna cykel. (Återkommer till detta senare) Jag, och kanske dottern om hon får råd med en cykel, kommer att cykla 15 mil i Halvvättern den 12 juni. Jag har en träningsbakgrund som inte började med löpning utan jag började träna på gym för 15 år sedan. Efter något år lade jag till karateträning efter att sonen "lurat" dit mig på en uppvisning. Efter ca 10 år hos Gävle Shotokan Karateklubb har jag brunt bälte i karate. Den träningen ligger tyvärr på is sedan jag bytte arbete. Sedan 2011 har jag löptränat och jag har sprungit en del lopp under åren som gått. (Stockholm halvmaraton, Lidingöloppet 10 km och 15 km samt Midnattsloppet 10 km och en hel del Vårrus 5 km.)
