6 april 2019 | Bloggar – Marie Nilsson
Har börjat arbeta igen efter att jag stod till arbetsmarknadens förfogande i några veckor. Långpendling med tåg mellan Gävle och Botkyrka. Det kräver viljestyrka och nya rutiner om jag ska få till träning på vardagar när jag har ca 3 timmar hemma. Går hemifrån 05.50 och är hemma 19.00 och måste sova ca 22.00 för att orka upp så tidigt.
Första veckan hamnade jag i soffan med paddan i knät och där stannade jag tills det var dags att byta plats och gå till sängen! Jag insåg snabbt att jag måste göra något och resultatet blev att jag släpar med mig träningsväskan fram och tillbaka till Stockholm måndag och torsdag så jag kan gå direkt till gymmet utan att behöva gå hem. Det tar bara ca 10 minuter att gå hem och hämta träningskläderna och komma till gymmet men som sagt var, anden är svag ibland och väljer soffan!
Jag hinner också hem till karateträningen på onsdagar för den börjar 19.30. Den här veckan var det inte möjligt då tåget var försenat p g a obehöriga på spåret! Vi var många på centralen som var upprörda över det. På onsdagen blev vi stående utanför Uppsala i 45 minuter p g a det. På torsdagen var nästan alla tåg från Stockholm försenade, alla utom ett och det var mitt. Det enda eftermiddagståget som gick i tid var mitt:)
Löpning i intervaller blir det på tisdagar och torsdagar och ett långpass på helgen. Känns helt ok och möjligt att klara av denna planering fram till sommaren då arbetet upphör.
Håll i håll ut så blir det här bra. Hoppas jag!
12 mars 2019 | Bloggar – Marie Nilsson
Jag vet inte hur många veckor mitt högra ben har varit skadat. Skadan/smärtan har flyttat på sig och förändrats under dessa veckor. Just nu är det knät som spökar men det var det inte de första veckorna utan då var det knävecket. Nu tillhör jag den generation som resonerar som att det går väl över om ett tag. Ingen idé att söka hjälp när det ändå går över. Lite smärta får du lära dig leva med, eller?
Nu har det inte gått över och då gör jag som så många andra gör, googlar för att se vad det kan vara. Det är ju livsfarligt för till slut har man ju alla fel, lika bra att tacka för sig direkt nästan. Det måste vara fruktansvärt att vara läkare i dessa dagar då många patienter "vet" vad de har för fel och vilken behandling de ska ha dessutom:)
Det går ju inte att sluta helt med träningen även om jag har smärtor och jag får lida för det efter ett pass. Det var karateläger i helgen och att träna karate utan ett fungerande ben är inte lätt även om det värsta var att sitta ned och hälsa. Det är svårt när det inte går att böja benet.
På gymmet blir det mycket överkroppsträning nu men det blir lite tråkigt det också i längden och att träna bara vänster ben har inte känts så inspirerande även om jag måste fundera på det nu.
Löpträningen har nästan helt övergått till promenader även om det blir minst ett löppass i veckan och det oavsett smärtan. Det går ganska bra att springa för smärtan kommer efteråt. Några intervaller är det inte tal om men det kan jag göra sen.
Jag antar att smärtan går över även om det just nu gör så ont att jag gråter samtidigt som jag skriver. Gråter av smärta och försöker skriva för att distrahera mig från att tänka på den. Nåja, det går väl över det också. Tårarna alltså. Håll i håll ut!
26 februari 2019 | Bloggar – Marie Nilsson
Jag som är hemma på dagarna har tid att träna när jag vill och vad jag vill och så har jag gjort den sista månaden men nu har jag i snart två veckor haft ont i högerbenet (baksida från början men nu har det spridit sig)
Till en början tänkte jag att jag ska kanske inte träna två pass om dagen. Sen insåg jag att löpningen kanske kan vänta men jag fortsatte men långa promenader, träning på gym och karateträning. Efter ett tag insåg jag att träna ben på gymmet nog inte var någon bra idé även om jag gärna vill träna dem.
Karate och promenader fortsatte jag med men idag har jag insett att det blir inte några promenader heller innan det blir bättre. Karateträningen på söndagar vill jag inte gärna släppa för det är så roligt och jag behöver inte kicka med höger ben men nu kan jag knappt ta mig framåt så vi får se hur det går i veckan. Den träningen är ju lika viktig för det är en träning i grupp. Jag som är hemma hela dagarna blir lätt en ensling men här träffar jag andra.
Just nu sitter jag och försöker få mig själv att inse att jag måste våga vila. Om jag vågar vilar kommer jag tillbaka starkare senare, både mentalt och fysiskt hoppas jag men det är svårt att våga vila. Vem vet vad som händer imorgon. Efter tre dödsbud på en vecka inser jag att vi inte vet hur många morgondagar vi har.
13 februari 2019 | Bloggar – Marie Nilsson
Idag har jag haft förmånen att kunna ta mitt långpass mitt på dagen i ett strålande Gävle. Solen sken och det var ca 5 grader varmt. Snacka om lyx att kunna göra det på dagtid. Jag är numera, kanske enbart tillfälligt, hemma på heltid. (Ska på en anställningsintervju imorgon och om jag får det jobbet kan jag fortsätta bo hemma i min lägenhet även om det innebär en timmes pendling men vad är väl det)
Även om det idag nästan var vår i luften så har det ju inte varit det de senaste veckorna utan tvärtom. Det har varit kallt och oerhörda mängde snö har det kommit. Men även här tycker jag att det känns lite lyxigt. Det hade snöat i flera dagar men nog var löpspåren plogande även om de inte var sandade. Jag vill inte klaga på snöröjningen när det är helt ok att springa på samma spår hela året om. I mitt fall genom Boulognerskogen och sen runt högskolan/I 14.
Det är inte enbart löpning som sker på dagtid numera utan även passen på gymmet kan ske på morgonen/förmiddagen och jag kan konstatera att januarirusningen verkar vara över. Det brukar ju skojas om att många ger nyårslöften om att börja träna och sen är gymmen överfyllda i januari för att sen tömmas ju längre tiden går. Nu kunde jag inte träna på mitt gym i januari då jag arbetade på annan ort men nu verkar det som om alla redan slutat. Jag har lyxen att kunna välja dag och tid och jag kan konstatera att det är olika typer av människor vid olika tider på dygnet. Det är lite roligt att kunna välja om jag vill träna med många, träna med de som verkar har tränat i många år och de som är nybörjare eller de som helst vill synas men inte träna så hårt.
Jag har också lyxen eller möjligheten att ställa väckarklockan när jag vill så nu är jag lite nervös inför morgondagen då jag måste kliva upp 06.45 (mitt i natten för mig just nu). Jag håller tummarna för mig själv imorgon, för att jag ska vakna av väckarklockan, hitta då det är i en annan stad samt att jag och den eventuellt nya arbetsgivaren ska fatta tycke för varandra.
13 januari 2019 | Bloggar – Marie Nilsson
Efter att ha genomfört ett löppass på julafton, nyårsafton och trettondagsafton borde jag springa idag på tjugondag knut men jag vill inte..
Söndagar är den dagen jag springer lång tid, minst två timmar varje söndag men just idag vill jag inte...
Den här helgen har varit en sådan då jag inte har velat göra någonting även om jag kom ut på en långpromenad igår och har gjort en del övningar hemma som jag annars gör på gym. Jag har inte ens pratat med någon och inte haft någon som helst kontakt med någon på sociala medier. För första gången på väldigt länge har jag inte haft kontakt med något av mina barn. Sonen brukar ju vilja ha hjälp nästan varje helg. Jag tror att jag måste gå och handla något så jag åtminstone får säga tack till kassörskan när hon frågar om det är bra så:)
Nu är det bara två veckor kvar på vikariatet i Katrineholm och det känns också. Underbart att slippa veckopendla men oerhört tråkigt att missa den dagliga kontakten med en massa trevliga och duktiga människor. Jag som är så sentimental har svårt med "avsked" även om det aldrig blir avsked nu för tiden när vi kan ha kontakt på ett annat sätt än tidigare. Jag ser med fasa fram emot torsdag om två veckor, då jag måste ta adjö av personalen.
Det bästa blir att jag kan få tillbaka mina ordinarie rutiner och så kan jag vara med på fler pass på karaten. Nu måste jag försöka ändra vill inte till ett jag vill!
