Petra Sporre
13 april 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Att få vara med vid speciella tillfällen i sitt liv, eller någon annans liv. Igår fick jag ett sånt tillfälle! Jag drar ihop människor, får folk att träffas och bara hoppas att jag gör någorlunda bra bedömningar som leder till något mycket mer, om inte nu, men kanske för framtiden. För någon månad sen gjorde jag likadant, där fick jag frågan- Men Petra, vad får du ut av det här? Jag, vad ska jag få ut av det mer än att jag bara ser att det här var en lyckad sammankomst. Jag har ärligt talat inga som helst vinster på att tussa ihop folk. Snarare faktiskt tvärtom, så har jag varit till och med förloraren vid några tillfällen där jag tussat ihop människor för att sedan bli bortglömd, men jag försöker vid vissa tillfällen ändå se vinsten i vad de ihoptussade får ut av det och vid dessa tillfällena vet jag förhoppningsvis att någon sänt mig en fin tanke. Så min vinst, det är glädjen att just tussa ihop människor där jag ser en potential, där båda parter kan växa och bli något större, något mer, få utlopp för sin personlighet eller mål i livet. Det är väl en värdig vinst att få vara med och göra något så enkelt som att tussa ihop människor. Sån enkel grej liksom, som inte alls behöver ha baktankar. Det är absurd tanke att det många gånger är den tro att det jämnt ska finnas en baktanke om den inte är glad och osjälvisk vill säga.
Igår kom det här Fina tillfället. Ingen baktanke, förutom den glada och osjälviska. Jag tussade ihop två stycken fantastiska tjejer. Båda har varsin historia som berör mig, båda älskar att springa, den ena rutinerad och den andra rätt så ny inom löpning. Vi sprang oss pratande, skrattande, tjoande, igenom milen. Vi hade alla våra små svackor här och var, men vi hjälpte varandra igenom de också så de knappt var märkbara. Igår hade vi våra närmaste dagar av kämpande att gå igenom för att klara den här outsagda milen. Jag själv sprang 7 km dagen innnan, och har alltid värk i fötterna dagen efter. Elin har precis sprungit sig igenom Paris Marathon, och Martina som slog sitt personliga längdrekord att springa 10 km- vansinnigt roligt att dela den här fantastiska stunden med de här fina tjejerna.
Spring mer tillsammans, spring inte på tid, spring med glädje, orka prata dig igenom kilometrarna du lägger bakom dig. Stötta, skratta, pusha, peppa och upplev glädjeruset i att ha sällskap i någon som tycker om löpningen lika mycket som du gör. Bli inte stressad av att den andra springer fortare, dra ner på tempot. Det är en konst att springa i olika hastigheter, så lär dig kontrollera hastigheten för att få ut mer av din kropp. Notera hur kroppen svarar när du springer ruskigt snabbt eller snubblande långsamt. Dessutom gynnar det vänskapen att ta en löprunda och både rensa hjärnan och få prata av sig. Det gör dig smart på alla vis och gör att du tar smarta beslut.
11 april 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Något har hänt. Jag har vunnit rätt mycket på sista tiden. Jag vann en utlottning att hyra en stuga mitt i Visby via jobbet nu till sommaren, visst, det kostar lite grann, men det är mer av symbolisk summa. Sedan vann jag och min sambo en varsin startplats till Halvvättern för att vi var med på Spin of Hope. Jag som inte för så länge sedan bestämde mig för att inte köra halva Ironman fick en push i rätt riktning och det var känslan av att göra något tillsammans -med min sambo dessutom, vi vet hur vi vill träna och vi vet också att vi inte behöver tjata eller ha dåligt samvete för vår träningstid. Vi har våra upplägg och våra bästa grenar. Dessutom är det ett lagom mål, det låter kanske lite löjligt att ha ett vad jag kallar "lagom", men för mig innebär det att jag hinner träna så pass mycket så jag Vet att jag kommer kunna ta mig igenom den här utmaningen med glädje. Det harmoniserar med livet. För mig innebär träning att det inte ska förstöra eller knäcka mig vare sig mentalt eller fysiskt, eller att någon i min familj ska fara illa,eller att jag ska försaka vänner eller roliga påhitt och bus. Livet måste få ha sin tid där jag befinner mig nu. Börjar det o-harmonisera som jag kände med halva Ironman, så är det fel mål helt enkelt. Så fungerar jag.
Min tredje vinst var en skraplott jag fick häromdagen. Jihoo, 60 kronor, sista skrapet gav det gånger 2. Den ni. 120 kronor. Det kan bli en härlig cykeltur till MC Donald med tjejerna där vi kan äta glass med kolasås i solen.
Vinst och förlust. Egentligen är det väl inte så viktigt, i och med att jag försöker se livet realistiskt med glädje, så är det många gånger en vinst, men att få en extra liten touch på vardagen, vardagslyx, det är en rätt mullig känsla. Tänker på att många tränar för att uppnå ett visst mål, tex ett springlopp, och efter loppet kommer känslan av "tomhet", och många lägger av då. Det är ju lite taskigt mot sig själv, att lägga ner så mycket tid och möda på sig själv för att från ena dagen till den andra avsluta det. Sluta med det, fortsätt håll i livet, ett mål borde väl vara att hela tiden må så bra som möjigt. Livet är ju fyllt av mål, av händelser, ibland blir man sjuk- oundvikligt, ibland är man fylld av energi- oundvikligt också. Att hålla kvar och värdera allt över tid- det är väl den största av vinster och det bästa målet.. Eller?
8 april 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Nästa helg händer det.
Tec 100 (16 mil) Det är ju jobbigt att köra bil så länge. Sambon kör sin andra Tec100 och hoppas komma på silvertid! Jag kan supporta och pacea honom mycket mer i år, förra året blev bara en runda. Jag har valt den första tiden som man får gå på, då vet jag att han är pigg, glad och kommer nästintill supporta mig och informera mig och bansträckans alla klurigheter, vilka rötter som är i vägen och håll höger om stenen- det måste jag komma ihåg sen när jag går på vid 02,00 tiden, då är hans metabolism på lägsta nivå, hans huvud är frånkopplat från kroppen, benen rör sig ungefär med samma muskulära monotomhet som de inre organen- total sparlåga och utan tanke. Jag måste kolla hans salt, mineral och näringsnivå så han inte kollapsar eller sätter sig på en sten och sover.
Ett varv är ynka 1,1 mil, och farten är låg, min uppgift är att vara glad och prata på om piffiga saker, hålla farten och checka in läget.
Att hänga vid funktionärstältet, är som att vara i en go familjär famn, så kom gärna- heja och häng, du får gärna agera funktionär några timmar, eller hoppa på och spring med någon stark löpare som behöver Din hjälp. Om du inte fyllt i och kommer på i sista sekund, så är det inga problem, det finns Inga ursäkter med andra ord.
Täby Extreme Challenge
Tec 100, 2016, nedräkning pågår!
http://new.tec100.se/?page_id=8
3 april 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Nu är min startplats till Jönköping halva Ironman 70,3 ute på annons. Det känns helt rätt. Inte ens en liten gnutta sorg. Det är kanske för att jag körde 7 timmar för Spin of Hope igår, och sponsrade Barncancerfonden med varenda gnutta svett och peng. Vedervärdigt att sätta mig på cykeln idag och cykla till mitt söndagspass kan jag säga, men klarade det till mina kära motionärers glada tillrop, de trodde de skulle få se en stel och staplig instruktion av mig idag, men jag överraskade alla men mest mig själv. Häftigt vad kroppen klarar av. Utmanar alla att köra Spin of hope nästa år, jag tror det är första lördagen i april månad och pengarna går oavkortat till Barncancerfonden. De flesta träningsanläggningar kör detta och totala tiden är 12 timmar- Det är en bedrift med kraftigt pannben och härlig matsäck, samt bra cykelbyxor.
Jag hoppas att "min" startplats förvaltas väl. Jag undrar dock över varför man inte får ändra sitt namn eller ens komma med medicinskt underlag- (har jag verkligen förstått rätt?) för att kunna överlåta eller visa på att man fått medicinska förhinder, den kostar ändå en del. Sak samma. Alla är olika, och hade jag verkligen velat köra en HIM, och inte hunnit köpa i tid, så hade det inte spelat så stor roll om jag sprang i nån annans namn. Jag sprang Lidingö 15 förra året och hette Maria (tror jag, en sista minut grej) då, jag hoppas att "Maria" inte blev allför besviken, utan glad över att platsen nyttjades väl och av glädje.
1 april 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Detta är inget aprilskämt. Jag började fundera för ca 3 veckor sen på varför min motivation och inspiration låg på bottennivå avseende träning. Jag kom fram till att mitt mål, som i år skulle vara att ta mig igenom en halv Ironman var orsaken och det som dränerade mig. Jag började sätta mina tankar på att jag drar mig ut, säljer min startplats. Placerar alla tankar på att jag inte ska ha några stora o-överkomliga mål som jag inte har kraft att träna inför.
Det tog mig 2,5 vecka i tankar och när jag väl uttalade orden för några dagar att jag struntar i halva IM och säljer platsen, DÅ kom den- inspirationen, glädjen och motivationen tillbaka. Det känns rätt i varenda cell. För mig och min del att ta det här beslutet var det många faktorer som egentligen talade för mig att strunta i det. Min äldsta dotter ombestämde sig att hon ska fira sin födelsedag på sin födelsedag, vilket är samma dag som detta IM skulle vara. Inom familjen har vi en tragisk sjukdom som dränerar mycket av kraft och energi, jag blev en dålig tränare och en dålig motivator för mig själv. Nu, den här känslan av att nästan bli av med ett ok på mina axlar, har gjort mig lättare. Min senaste löprunda kändes i hela kroppen- jag var lätt och glädjen var ända ut i fingerspetsarna. Ibland måste man få ombestämma sig, det är varje människas rättighet när det gäller såna här saker i alla fall. Jag har uppfostrat mina barn till det, och det känns bra att kunna visa och applicera det med superbra anledningar. Att springa för mig handlar om rensa tankar, och ge min kropp glädje. Ger det inte de känslorna så behöver jag ta itu med varför,skönt.
Någon som är intresserad av en startplats på halva IM den 10 juli. PM:a mig via fejsbok. (o:
