5 februari 2018 | Bloggar – Marie Cnattingius
Så där ja. Januari försvann i ett nafs.
Helt obestämbar vinter, ställer till det lite med klädval vid löpning. Men förra veckan var riktigt bra. Ökar distansen nu igen. Igår kväll var det -10, nästan vindstilla och typ 2 cm snö. Totalt lite över 14 km, under veckan. Fantastiskt med andra ord!
Ökar på distansen och om 2 månader lite tuffare intervall/backpass. Har lagt upp planerna för året vad det gäller lopp och resor. Småjusteringar kan det bli.
Vårruset
Göteborgsvarvet
Color obstacle race
Änglamilen
Tjejmilen
Medoc marathon eller New York marathon.
Blir det inte New York marathon, så blir det antagligen Run Disney i januari 2019. Blev så sugen när jag såg detta event som är i flera dagar i Florida. Dock begränsat med startplatser, som vanligt. Men ursnygg medalj och häftigt event. Tänkte satsa på 4 lopp då: 5 km, 10 km, halvmara och avsluta med maraton. Galet jag vet! Men va fasen lixom!?
26 januari 2018 | Bloggar – Marie Cnattingius
Så där ja. 2018. Oj oj oj..
2017 hann jag med mycket. Men hann lixom inte smälta alla intryck.
Mitt nyårslöfte blir att tacka nej oftare, prioritera lediga helger utan något inbokat (förutom löpning och promenader förstås !).
Jag har inte druckit alkohol sen min födelsedag i början av januari. Vilket jag mår bra av, så klart.
Äter nyttigare nu. En massa frukt, bär, grönsaker. Energishot på morgonen och smoothies av olika slag. Mår kroppen (och knoppen) toppen av!
Lopp planerad i år:
Göteborgsvarvet
Vårruset
Tjejmilen
Medoc marathon
Och kanske nåt lopp till.
Ska vara bättre förberedd i benen inför maran i år. Minst 3 rundor över 30 km i sommar. Långrundor sliter, men måste vänja kroppen.
Ska bli underbart år!
6 november 2017 | Bloggar – Marie Cnattingius
Run for your lives, High Chaparral i lördags.
Första loppet jag lyckats få med min man på.
Det var lite läskigt i början av loppet, när man inte riktigt visste vad som väntade...
Min långa text försvann!!!
Men roligt lopp var det iaf.
Jagade av zombier, typ...
Mina 3 liv rök, så jag fick en Infected medalj.
Nu väntar nya res och löpöventyr. Rapport kommer.
25 oktober 2017 | Bloggar – Marie Cnattingius
Har funderat lite på det där med ensamlöpning. Jag är ju ute i ur och skur. Nu mest skur känns det som... mörkt och eländigt. Möter oftast inte en människa. Möjligtvis nån tapper hundägare som måste ut.
Men har jag nånsin känt mig otrygg? Nej, faktiskt inte.
Den enda gång jag kanske tyckt det varit läskigt är när jag körde korta intervaller i motionsspåret, som har belysning. Mötte då en "snubbe", som promt skulle prata med mig. Men jag gjorde det ganska klart för honom att jag var där för att träna, inte konversera eller dejta.
Undviker numera motionsspåret till förmån för andra rundor. Och där möter jag som sagt sällan någon. Jo en och annan förstås.: Kossor på ängarna, ett och annat rådjur. Herr och fru hare. Älg har jag stött på (håller mig på avstånd..) jag har hört vildsvin, de håller sig som tur är borta.
Men trygg känner jag mig. Och med den känslan fortsätter jag jogga ensam. Ha en underbar löphöst!
16 oktober 2017 | Bloggar – Marie Cnattingius
Jag fann löpning på äldre dar (ja fy så gammal jag är, NOT!) Eller fann och fann, jag hittade tillbaka till löpningen.
Vem minns inte de där dagarna i skolan när man var tvungen att delta på skoljogg, orienteringsdag, springa 400 m på tid, eller friidrottsdagar där man var tvungen att vara med i åtmintone 3 olika grenar. osv sov....Glädjen försvann totalt. Tvång är aldrig en bra morot till rörelse.
Jag får (som nästan alla löpare antar jag) ofta frågan hur fort jag springer. För mig är det ganska oväsentligt. Anledningarna är i det stora hela: Jag är snart 45 år, väger lite för mycket, jag joggar för välbefinnande inte för världsrekordtider (eller ens byrekord ;)), Jag har inget att bevisa känner jag.
Mina lopp har visserligen blivit längre och längre. Men inga fantastiska tider precis. Andra får gärna försöka slå PR (personrekord) på varje lopp de deltar i, men det är inte vad som driver mig. Jag vill kunna njuta av alla de där stegen jag tog på träningen, som inte alltid är så jäkla skoj. Visst finns det svackor under mina lopp också, men jag ska veta att när jag står på startlinjen har jag gjort mitt bästa för att klara stäckan och jogga i mål som en vinnare.
Jag vet t om såna som inte ställer upp på lopp, för dagsfromen inte känns ok. Slår man inga PR är det liksom ingen mening. Varför? Att känna att man genomför ett lopp, "bara" för att njuta, kan väl aldrig vara fel.
Jag har varit på flera olika löp och träningsresor. Vissa råd har varit skitknasiga, absolut. Men en hel del bra saker har jag tagit med mig.
1.När man ska genomföra ett lopp, ska man bestämma sig varför. Är det prestera en bra tid, eller för upplevelsen.
2. Man ska ge sig själv lite beröm!
Slår man PR: Guldmedalj.
Man gjorde så gott man kunde, räckte inte riktigt till PR: Silvermedalj
Genomförde loppet, utan att bryta: Bronsmedalj.
På så sätt får man alltid "medalj", och varje lopp måste ses som en framgång, oavsett varför.
Bild nedan, från en av mina löprundor runt omrking samhället. Många kor, höns, hundar, får och vilda djur kan jag stöta på.
Så jag fortätter jogga på, utan tidspress (som dessutom håller mig relativt oskadad). Sen överlåter jag till andra att jaga tider. Stress har jag nog av utanför löpspåret.
