30 oktober 2016 | Bloggar – Linda Brundin
Det här helgen har verkligen varit underbar, vädermässigt. Sol sol sol och 10 grader. Fick nästan vårkänslor igår när jag var ute och jobbade med huset. Vi har putsat om vår ena glavel och i helgen har vi målat. Så drygt, tråkigt och...tråkigt. Men det blev gjort och det var huvudsaken. Enda dilemmat nu är vi bara fick gjort 47% av arbetet. Den mängd färg vi köpt skulle enligt beräkningar räcka till två strykningar men räckte inte ens till en. Typiskt! Men eftersom vi idag stod utan färg kunde jag därför ta en spontan löparrunda. Eftersom 'våren' höll i sig idag också var det underbart att ge sig ut, det riktigt spritte i benen och energin var på topp. Som jag skrivit innan har jag just nu restriktioner från sjukgymnasten (min man) vad gäller sträcka och fart. Dessa förhållningsregler lyckades jag inte hålla idag. 10,5 km sprang jag och det är väl egentligen inom ramarna. Men det här med tempot. Aaaa, så svårt! Min inre fartmätare fungerar dåligt, rent av uselt. Jag tyckte att jag sprang långsamt, ska försöka hålla fart runt 5.30min/km, men träningsappens voice coatch meddelade ständigt att det gick för fort för min hamstrings bästa. Jag höll mellan 5.10-4.44 min/km. Och då tyckte jag det gick sååå långsamt. Jag kämpade för att inte springa fortare men det gick bara inte. Mitt amstringsfäste protesterade litelite ett par gånger men faktum är att det känns bättre än det gjort de sista veckorna så mina rehabövningar kanske börjar ge resultat :) Ska det nu inte gå åt fel håll och blir sämre igen måste jag springa med Mia. Själv fixar jag inte att hålla rätt tempo. Dagens sanning.
I veckan ska jag åka bort med jobbet, till Malmö. Om det hade varit en annan årstid hade jag tagit med skor och träningskläder och tagit en runda och utforskat fina Malmö by foot, men nu när det är mörkt så vågar jag inte ge mig ut själv så det blir några vilodagar från löpningen. Jag är tillbaka med skorna på fötterna på torsdag. Tillsammans med Mia så att det blir rätt tempo :)
Keep running!
23 oktober 2016 | Bloggar – Linda Brundin
Att träna och vara aktiv är verkligen en bra och trevlig vana. Jag är glad att jag och min man har samma syn på det här med träning. Min man tränar alltid måndagar och onsdagar men den här veckan frös hans måndagsträning inne pga att jag hade kvällsmöte på jobbet. Som tur är kan jag justera mina arbetstider lite så på fredag får makan tillbaka sin förlorade träningsdag. Det är ge och ta som gäller och ingen av oss missunnar den andre ett träningspass. Vi vet båda att det gör att vi mår bättre och sover bättre och i förlängningen gynnar det vårt förhållande. Jag tror att när vi blir pensionärer kommer vi att hänga på gymmet varje dag.
Många löpare kämpar för att kunna springa i ett högre tempo men jag har de sista veckorna fått träna på att springa i ett lägre. Det är inte heller så lätt. Eftersom mitt hamstringsfäste under höger skinka surar är jag ordinerad att varken springa längre eller snabbare rundor än de jag och Mia brukar köra. Förra helgen ställdes jag därför inför utmaningen att inte köra på som jag brukar göra när jag springer själv, utan Mia. Jag brukar hålla 4.45-tempo när jag inte har sällskap, jag och Mia brukar hålla 5.30-6.00-tempo. Eftesom Mia hade jobbat hårt under veckan, samt varit på AW på fredagen, tog hon träningsledigt. Jag gav mig ut ensam och fick verkligen påminna mig själv många gånger att hålla max 5.30-tempo. Det är så lätt att springa på i ett tempo inom sin egen bekvämlighetszon, ett tempo kroppen är van vid att hålla och där man kan mala på länge utan att bli direkt trött. Så även att springa långsammare kan vara kämpigt. När jag och Mia springer tillsammans känns det helt ok att hålla en skön prat-fart, vi filosoferar om allt mellan himmel och jord när vi springer tillsammans så då tänker jag inte så mycket på vilket tempo vi håller.
Nu har jag även kört lite extra styrketräning och det känns kanonbra, jag behöver verkligen det. Jag fokuserar på ben och bål och försöker köra varje gång jag har varit ute och sprungit samt någon extra gång under veckan. De där kettlebellsen ska inte stå och samla damm, inte!
Nu är definitivt sommaren slut. Träden har exploderat i alla färger, fantastiskt vackert!! Mörkret har vi vant oss vid, temperaturfall och regn är det värre med. Igår drog vi ut klockan 9.00, det var 2 grader varmet. Efter ett tag blev vi varma och det var riktigt skönt att lufsa fram i skogen. Det var lite duggregn i luften men i skogen kände man knappt av det. När vi hade några 100 meter kvar hem blandades regnet upp av snö. Nu luktar det inte bara höst ute utan även lite vinter...
Keep running!
//Linda
10 oktober 2016 | Bloggar – Linda Brundin
Efter en rejäl dipp efter Kretsloppet känner jag att suget och viljan att springa mer och fort är tillbaka. En välkommen känsla! Sedan förra inlägget har jag sprungit lite blandade rundor, allt från 5,6 km till 21,23 km. Jag har sprungit en 10 km-runda själv och då kom jag upp i hyggliga 4,38 min/km. På senare tid har jag efter mina egna lite snabbare rundor ett par gånger fått känning i höger hamstringsfäste. Det stör mig inte så mycket just när jag springer utan ömmar mest efteråt. Efter lördagens långrunda på +21 km var jag rejält sur under skinkan, där fästet sitter, och jag fick lov gå till sjukgymnasten. Han råkar vara min man ;) Efter en lättare undersökning blev jag ordinerad tre övningar som jag ska köra varje dag. Detta är mitt program:
- Det första jag ska göra är att stå upprätt, parallellt med fötterna och ha tyngden på det ben som jag har besvär med. Sedan ska jag långsamt glida bakåt med den andra foten. Jag ska hålla i mig med händerna så att jag kan dra mig upp till stående possition. Upprepa 3x10.
- Liggandes på rygg ska jag göra höftlyft med ett ben i på golvet och det andra benet utsträckt. Gärna en vikt på höften också. Upprepa 3x10
- Stående på ett ben med en kettlebell i handen ska jag fälla mig frammåt och sänka kettlebellen mot golvet. Jag reser mig sedan till upprätt läge för att åter fälla mig framåt. Upprepa 3x10.
Den första övningen ska jag göra varje dag, de andra två ska jag altinera under veckan. Jag är också förbjuden att springa oftare eller snabbare än jag och Mia brukar. Och det här kommer just som suget kom tillbaka, visst är det typiskt! Bara att köra på tills hamstrings mår bra igen.
//Linda
28 september 2016 | Bloggar – Linda Brundin
Ibland behöver man ta en paus. Lugna ner sig, andas ikapp och bara göra ingenting. Det har jag gjort nu. I torsdags åkte jag och tre goda väninnor till Barcelona på en efterlängtad semester. Vi lägger undan 200 kr/månad och i somras bokade vi den resa vi nu var ute på. Det är så härligt att ha något att se fram emot, tiden går långsamt när man väntar. Det gäller att njuta när man är mitt i det man har planerat så att man inte missar hela härligheten, för tiden går ju som bekant snabbt när man har roligt. Vi flög ner i torsdags och hem i söndags och där emellan har vi gått, shoppat, ätit, druckit, gått, skrattat, solat, fångat Pokemón, gått ännu mer, åkt buss, tittat på arkitektur m.m. Barcelona är verkligen en fantastisk stad. Lyckost er som åker dit snart. Jag måste få tipsa om en restaurang, Citrus, som verkligen är värd ett besök. Här har vi Sagrada Familia, en magnifik och unik byggnad ensam i sitt slag. Man tappar nästan andan när man står framför den. Katedralen är enorm!
Trippen till Barcelona gav mig också en träningspaus på en vecka. Om den pausen hade kommit före Kretsloppet hade jag känt panik men nu känner jag mig inte alls lika motiverad att träna som före loppet. Jag håller fast vid mitt missnöje gällande mitt resultat och måste hitta lite nya träningsformer under vintern. Jag tror att jag ska satsa på lite mer styrka. Under sommaren har jag varit väldigt dålig på att rasta mina kettlebells så jag är klen i kroppen. Skärpning Linda!! Jag har tre kettlebells, 8 kg, 12 kg och 16 kg samt gummiband som jag kan träna med här hemma. Jag brukar söka fram och köra ett pass efter något program på Youtube där det finns ett stort utbud av träningsprogram på olika nivåer. En Youtubekanal som har massor med olika prgram är FitnessBlender. Där hittar man både korta 10-minutersprogram och långa pass som är upp mot 90 minuter. En gång fick jag flow och körde i två timmar vilket inte var så smart, jag kunde knappt gå på en vecka efteråt.
Igår var jag och Mia ute en liten sväng, 6,5 km, och för första gången i höst var det mörkt redan när vi stack iväg. Just detta är anledningen till att vi springer tillsammans. Vi är två fegisar som inte vågar springa där det är risk för att stöta på läskiga typer. Är man ensam tycker man att dessa typer finns överallt, är man två känns de inte lika läskiga. Men vi har råkat ut för några incidenter vilket gör att vi så här års börjar fundera över vilka rundor vi ska springa på kvällarna. Utbudet minskar när mörkret kryper fram tidigare och tidigare.
Hösten har ju varit helt fantastisk vädermässigt. Idag har det för första gånger på länge verkligen ösregnat hos oss. Detta får en att fundera över vad man har för kläder som passar för oväder. Att träna och bli blöt och kall är ingen hit. Ett tips är att trä på ullstrumpor på fötterna. Dessa håller dig inte torr, men du slipper frysa trots att du är blöt. Ull är ett magiskt material på det sättet. Jag har köpt flera par ullfrottéstrumpor, en tunn variant. De håller länge, de luktar inte svett och de skaver inte. Jag kör den här varianten. På Woolpowers hemsida kan du läsa om varför ullkläder är så bra att träna i.
Säsongens sista lopp skulle bli GIF-ruset, ett terränglopp som mest springs i mosse, men vi har bestämt oss för att skippa loppet. Sonens fotbollslag har hemma-cup och vi föräldrar behöver hjälpa till där. Maken ska stå parkeringsvakt samt städa omklädningsrum och jag ska stå i kiosken och sälja korv med bröd och kakor. De senare bakade av mig själv, just nu produceras 200 kolakakor i vårt kök :)
Keep on running! //Linda
18 september 2016 | Bloggar – Linda Brundin
Då var hösten mål, Kretsloppet, avklarat. Jag tog mig med krigarvilja runt. Det gick men det var inte mycket mer. Jag är grymt missnöjd. Tiden blev 33 sekunder sämre än förra året, inte 33 sek bättre som jag hade hoppats på. Efter 4 km hade jag telefonen i handen och tänkte ringa min man så att han kunde komma och hämta mig, jag var redo att bryta. Men jag har aldrig brutit något lopp så jag bestämde mig för att fortsätta och med enbart vilja och stort slit gick det. Som tur var träffade jag en tjej jag känner, som hade det lika tungt, och tillsammans peppade vi varandra hela vägen in i mål. Tack Maria Gustavsson!! Med tanke på att jag ändå kom i mål på tiden 46.44 så får jag kanske ändå vara nöjd men det tar nog ett tag innan jag känner så. Jag har inga ursäkter varför det blev så här. Men några reflektioner har jag gjort:
- Jag kom i säng kl 01.30 dagen innan. För lite sömn är inte bra.
- Jag kände mig törstig redan vid start. För lite vätska är inte bra.
- Jag var noga med min kost under veckan men en enormt stressig period på jobbet gjorde ändå att magen var i olag. Det var inte bra.
Nej, nu ska jag smälta det här och ta nya tag. Det är ett nytt kretslopp om ett år.
Här är jag och min löparkompis Mia efter målgång.
