Ben vs pannan

25 april, 2016

Bloggar – Lina Andersson

När jag ska ut i spåret, meddelar familjen att det troligen blir en liten runda men om känslan kommer så blir det längre, stor risk eller?!

Väl ute så är benen lagom tunga och ja just det jag har ju en favoritenergirunda så jag spårar in på den.... landar vid sjön, som för övrigt är den finaste sjö som finns, och ska vidare hemåt men då vänder benen åt andra hållet samtidigt som de meddelar hjärnan att "du kan ju gå om det blir för jobbigt".

Där och då vänder allt, fåglarna kvittrar backarna tornar upp sig och jag vet att belöningen kommer till toppen av backen där man kan se ut över hela Immelsjön och just då känner jag leendet sprida sig över hela mitt ansikte. För säkerhetsskull skickar jag ett foto hem och meddelar att det blir lite längre. Istället för att springa på grusvägarna så hoppar jag in i vår fantastiska skog och studsar över stock och sten (läs:flåsar o flämtar och liknar nog mest en betongsugga som fått liv)  och riktigt längtar efter att få ta mig an hela rundan. Jag vet precis var jag är, eller vet jag det...

Men måste säga att min träning inte är vad den varit och likaså med konditionen så det var inte med "lätta ben" jag studsade fram utan jag fick jobba mig framåt men jag hade målbilden klar och den lockade mer än att avbryta.

Och nu såg jag den: en låång seg backe som leder direkt till himlen, bara att spänna pannbenet och tänka efter före Kliv Kliv överlev och samtidigt Skjut ifrån i varje steg och känn hur det bränner i lår och stjärt, suck pust flås och stön herregud vad jobbigt och jag passade på att gå ett par steg och hämta lite syre innan jag satte upp farten igen... Uppe på backen så - INGEN SJÖ!!!! men va e detta?!?!?

Jag har sprungit fel, hur kunde detta hända? jag vet  ju att det är rätt väg??

Men jag ser en glimt av sjön och taggar till, nu så...på vägen igen och det känns faktiskt rätt skönt :-D     och kommer till en korsning, nej vad e detta, jag e ju nästan hemma?!?! Typ 2 km kvar hem... Fula tankar i huvudet och besvikelsen är total...

Resignerar och vänder hemåt, jag har ju trots allt gjort 12 km på ca totalt 155 höjdmetrar, inser att jag inte kan pressa min kropp hur mycket som helst, men suck så trist det var ju inte såhär jag skulle ha min fina runda.

I samma ögonblick som jag resignerar blir mina ben helt stumma och det går knappt att lyfta mig fram ett steg, mjölksyran slår till i låren och kroppen slutar att fungera...vad händer? Besvikelsen sköljer över hela mig, varenda fiber känns matt och trött.

Med en vilja av stål och ett pannben som fick jobba på max hela tiden lyckades jag till slut ta mig joggande hem, med små korta delmål som att jogga till nästa träd, jogga till stenen och berömma mig själv på dessa små sträckor med ett påklistrat leende - "för då går ju allt galant, bara man ler-känslan " - men även att nu "får jag ge mig, du kan banne mig springa 20 steg till" och "ryck upp dig, kvinna" samtidigt som familjens nya ledord klingade i bakhuvudet: Bara gör det!    Det var de 2 längsta km i hela mitt liv, och kontentan av detta blir då:

Ha koll på vägen så håller ben och panna ihop i ett lycksaligt glädjerus!