En annorlunda runda
22 september, 2016
Bloggar – Lillian Christiansson
Såhär hade det kunnat se ut. Om jag haft något annat än min telefon till hands.
Jag är ganska bra på att springa på i min egen takt, speciellt när jag är ute och springer för mig själv. Jag triggas inte av att springa ikapp folk jag ser helt enkelt. Det kan ha att göra med att jag oftast är långsammare än de jag ser och att försöka springa ikapp då skulle bara sluta med pinsamt nederlag. En överlevnadsinstinkt helt enkelt. Den gick dock över senast jag var ute och sprang.
Jag kommer ut från en kurva och en bit längre fram ser jag en nisse som är ute och springer. Ärligt talat måste jag ha läst av den trötta stilen och de stumma benen för jag vädrade direkt svaghet och hornen växte fram på nolltid: "Den där ska jag springa ikapp, han är chanslös!"
Han ligger på och sliter en bit framför mig och jag lägger in en högre växel. Förlorar honom ur sikte i kurvorna och krönen men så dyker han upp igen och jag fortsätter jakten.
På en lång raksträcka börjar jag med ögonmåttet räkna ut att jag faktiskt knappar in på honom. Vet att det är en backe längre fram och har jag då tagit ut mig innan den kan det bli pinsam omkörning där om jag har slut på krafter. Jag är beredd att ta risken och susar vidare. Får väl tänka om och köra ett tröskelpass helt enkelt.
På den där raksträckan med åkrar på båda sidor dyker helt plötsligt solen upp. En lugn och stilla solnedgång. Inte sådär färgsprakande och intensiv så man trillar omkull utan en mer poetisk och stilla. Här kommer då min senaste utvecklingspunkt in- jag stannar ibland och tar kort på mina rundor. Detta är något jag börjat med senaste veckorna och något jag tränar på. För jag har så djupt i mig att man inte stannar när man är ute och springer. Man kör på oavsett vad som händer. Skulle skosnöret gå upp kanske jag stannar och knyter det om det visar sig att det inte knyter sig själv igen i farten. Så jag tänker att nu kan jag faktiskt stanna och ta ett kort på den där vackra solnedgången istället för att bara rusa vidare.
Så jag stannar, plockar upp telefonen och tar ett kort. I farten sedan stoppar jag ner telefonen och gör mig redo för att springa ikapp uppehållet och det är då jag kommer till insikt: jag har tappar jeppen jag skulle springa ikapp! Jag ska springa till höger i korsningen (upp för backen) men han finns inte där? Rakt fram har han inte heller sprungit och till vänster orkar jag inte titta. Han har helt enkelt gått upp i rök, sprungit in på pizzerian eller fallit död ner i diket.
Jag fortsätter och springer och hoppas att jag ska se honom efter backen men icke. Han är puts väck och snopet får jag springa vidare medan jag konstaterar att jag får springa ikapp en halvdöd jeppe en annan dag.
Resten av rundan blir dock bra. Jag känner mig stark och de nyvunna musklerna i benen gör sig påminda, det är inte så tokigt det där med att bygga muskler i alla fall.
När rundan börjar ta slut är jag igång så bra att jag funderar på om jag inte skulle kunna hitta en extra liten sväng att springa. Nu när jag kommit igång och allt känns så bra. Dock inser jag att jag inte har en bra extrabit i huvudet, foten är inte tejpad och det börjar faktiskt bli lite kallt. Återstår att dra järnet i sista backen upp till bilen så man når den med blodsmak i halsen.
