Pre-race #1
25 maj, 2017
Bloggar – Emil Haglind
Imorse (eller i skrivande stund hyfsat nyss) gjorde jag första egentliga formtoppningspasset inför Uppsala Triathlon.Brickpass, 20+10 minuter cykel (10 min tävlingsfart) följt av 5*5 min löpning i tävlingsfart med gå/jogg-vila mellan intervallerna.
På pappret ett ganska tungt pass men långt ifrån övermäktigt. Ganska snabbt avklarat också.
Å andra sidan var det nära på 20 dagar sedan jag sprang i tävlingsfart så lite rostig där.
Cykeln gick som förväntat, mjölksyra men på rätt sida, bra trafik och väg. Farten på omkring 36-37 km/h.
Av cykeln, på med löpskor, vattenflaska i ryggfickan och iväg med en gel i magen.
Första och andra intervallen gick bra, 4:24 och 4:19. Ja, är tyvärr inte snabbare än så, hoppas kunna hålla 4:20/km i Uppsala
Sen var det tungt sista tre. Väldigt tungt, framförallt gluteus-gruppen (rumpmusklerna) fick slita.
I "Stephans Klassiker" hejar min nya idol Daniel Tynell på Stephan uppför en backe med Orden (som ska läsas på klingande dalmål) "Visst är det roligt? Vi har så kul!
Snart uppe! Va roligt vi har det!
Vi älskar det här, det är underbart!
Va härligt det är när man får ta i!
Bara lite kvar nu! Det är så roligt det här!"
Jag försökte peppa mig själv på samma sätt. Det funkade inte alls. Det var inte ett dugg jävla roligt. Det var bara skitjobbigt.
Ett sånt pass som är bra när det är slut.
Löpklockan Pernilla var inte med alls på banan idag, pulsmätningen for upp och ner, likaså fart-mätningen stundtals.
När jag synkat klockan med telefonen och såg mina tider kändes det mycket bättre. Första intervallen var långsammast, sen låg jag mellan 4:15-4:21.
Han har nog rätt ändå, Daniel Tynell. Det är roligt, det är skönt att få jobba. Och känslan efteråt när endorfinerna kommer är underbar.
Taggar
brickpassDaniel tynellintervallIntervallerNyköpingslk Oxelösundstephans klassikerTriathlonUppsala triathlon
