Trött

Det går bra med löpningen nu. Fast nä.
Den här veckan har jag närapå halverat löpningen mot tidigare 4 veckor och ingen fartträning över huvud taget men är mer sliten än på länge.
Det är precis som att hela kroppen säger "jaha, nu var running-streaken över, då kan vi väl skita i det här ett tag?!"

 

Idag var väl droppen.
Hade hur massor med tid över idag, hade tänkt mig ett långpass på omkring 20-25 km i lugn fart, mycket skog. Har i veckan haft lite känningar i höger hamstrings ner mot knät.
Antagligen från loppet i söndags men det är lite märkligt för det onda flyttar omkring lite, skiftar mellan utsida och insida så jag misstänker att det kan ha med nån nerv att göra. Känner mig lite kraftlös lokalt där också.

Hur som. Plockade med mig vindbyxor och en tröja i löpryggsäcken ifall det skulle ta tvärnit, blir onödigt kallt att gå hem i tunna löpkläder då.

Och så iväg. Första 2-3 km kändes som vanligt och löparklockan var rätt snäll, inga konstigheter i kilometertiden där. Men visst var väl alla rötter lite högre än normalt, marken lite mer ojämn, lite brantare svängar och lite för mycket motjus som förstörde sikten för att kunna se rötter och småsten under lövtäcket?

Försöker ändå springa så mukt som möjligt och anpassa farten efter andningen men det går tungt och jag känner att näsandningen inte är lika självklar som den brukar vara i den relativt låga fart jag håller. Kommer på mig själv med att omedvetet leta anledingar till att stanna: Behöver inte skorna knytas igen? Krångel med vantarna, bäst att stanna...

Jag springer första delen av Magnus-milen och efter ungefär fem kilometer börjar mitt högerlår kännas svagt. Jag bestämmer mig för att om det krampar skiter jag i det, vänder direkt och går hem. Det är ändå inget kul att springa när det gör ont.

Jag viker sedan av och följer markeringarna in till naturskyddsområdet bakom Flättna gård, en ganska tät och väldigt fin liten skog där stigen flyter på bra men eftersom den inte är så välbesökt är den lite svår att se ibland, framförallt nu när det är massor av löv på marken.

 

Vid 9 km blir det nära på ohållbart att andas genom näsan och fortsätta springa, så var det verkligen inte sist jag var här. Skorna känns tunga, löpjackan trång och det är bara fel på det mesta. Lufsar vidare med lätt öppen mun och försöker slappna av. Strax efteråt missar jag en rot och faller handlöst. Slår i M.Tensor Fascia Latae (muskeln på utsidan av låret som övergår i IT-bandet. När den blir stram uppstår löparknä) mot en annan rot eller sten. Precis där muskeln slutar och övergår i IT-bandet. Fan va ont det gör. Hela benet blir stelt direkt.

5 km hem. Ca 13-15 km v den planerade rutten. Försöker slå bort tankarna att vika av hemåt för tidigt, vill ju ha kilometrarna och minuterna, försöker inbilla mig att det härdar för kommande långpass.  Men när jag når Arnöleden efter 3 km grusväg känns allt bara fel. Jag stannar och hämtar andan. Efter 13 km lätt löpning, det är verkligen något som inte stämmer just nu. Sista två kilometerna är asfalt men det känns som att jag springer i lera.

 

Kommer hem till slut, andfådd sätter jag mig ner och undrar vad fan som hände. Aslan kommer och kollar läget och jag känner mig som en sån som hatar löpning. En sån som delar memes på Facebook där det står "Jag springer bara om polisen jagar mig. Eller om det är extrapris på chips".

 

Gör om, gör rätt. Bryt ihop och kom igen.