Varsamt optimistisk

29 december, 2015

I november sprang jag Hammarby Alpin Marathon, 23 bestigningar av Hammarbybacken med nästan 2000 höjdmeter och 42,8 km total distans. En brutal utmaning som reducerade mig till ett snörvlande litet barn vid mållinjen. Det var senaste gången jag hade löparskor på fötterna. Sedan dess har jag bara vilat och oroat mig för mina höfter. Ett ploppande ljud från höftleden när jag gör vissa rörelser med benen har stört mig sedan i somras, och min högra höftböjare har varit känslig och lätt blivit öm sedan jag sprang Helsingborg Marathon i september. 

Idag är dock första dagen jag känner mig lite, lite förhoppningsfull. Tidigare kunde höftböjaren bli öm bara efter en promenad till tunnelbanan, idag känner jag inte av den något särskilt. Jag vågar dock ännu inte springa, jag väntar med det tills det nya året. Dessutom har jag bokat in en tid för ultraljud för att kolla på vad det ploppande ljudet från höftleden kan bero på. Än så länge har fyra sjukgymnaster inte kunnat ge mig någon diagnos, så jag hoppas att någon som faktiskt kan se in i kroppen ska kunna ge mig ett tydligare besked. 

Det jag hoppas på är att kunna börja träna målmedvetet senast i slutet av januari. Jag vill bara att någon som vet vad som pågår i mina höfter försäkrar mig om att jag kan börja köra på hårt igen, då vet jag att självförtroendet och peppen kommer att komma tillbaka!

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!