Petra Sporre
22 juni 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Sommarspring i benen! Min ena fot strejkar bara surt nog, min svaghet i kroppen som tar stryk är just foten... Körde 15 mil med cykel, och den monotona behandlingen under Halvvättern gav strejk i foten. Nu kör jag fin vardagsbehandling. Där det finns rulltrappa ser jag till att göra vadhävningar. Där det är trappor, går jag med låga hälar och lyfter medvetet. Byter skor mycket och stärker foten genom att gå barfota och köra tåyoga och trigga spiralerna genom kroppen. Fötternas hållbarhet påverkar hela kroppen och om fötterna gör ont, så kompenserar man oftast både lätt och ofta, vilket innebär att man drar på sig andra åkommor tex i nacke/rygg/höft etc. Så nu ska jag ta hand om fötterna genom att ta hand om hela kroppen något mer medvetet.
Yogobe, en helt fantastisk årlig grej som kom förra året. varje år 21 juni så är det Yogans dag! Igår träffade och yogade jag med 800 personer. Det var Yogagurus från bland annat Indien som var våra lärare. Under 2,5 timme yogade vi och stärkte kropp, sinne och kärleken till egna kroppen. Yoga är ett perfekt komplement till löpning, och här vill jag framförallt lyfta fram andningen. Att springa och kunna andas in energi när det känns som mest jobbigt kan effekten från yoga ge, så ger er ut i sommarens yogaklasser som kommer nu till sommaren.
Jag längtar till vårt landställe. Där finns det backar! I massor. Jag älskar backar, jag har tränat för att vara stark och bara mata när en backe kommer oavsett det är löpning, powerwalk, cykling. En styrketräning mitt i ett konditionspass helt enkelt. Sommaren ger mig kicken att låta kroppen få jobba och hjärnan få vila. Så, nu med halvvättern i kroppen, massa styrketräning, vardagsbehandling och yoga, så hoppas att foten kickar igång så jag kan ta backarna med glädje och utan rädsla för att fötterna strejkar.
24 maj 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Det är bara att lyssna på kroppen! Jag har äntligen efter många års tankeverksamhet börjat ge blod. Enligt sköterskan på Geblod-centralen är det så får som ger blod- Om alla i Sverige lämnade blod, skulle samtliga bara behöva lämna blod 2 gånger under sin livstid, så skulle förråden vara fulla. Den tanken ger mig lite eftertanke. Trots det, så tvivlar jag på om jag ska lämna så ofta som var min första tanke. Det har gått 5 dagar och jag går omkring som i en fin liten ostressad dvala- vilket i sig är hur harmoniskt som helst, ligger säkert i 55-65 i puls på dagtid- känns det som. Men att träna så som jag är van vid är hårt, det är så ansträngande och jobbigt, till och med yogan ville jag bara somna på. Lite får jag skylla mig själv, jag vill verkligen inte ta järntillskott som de stack i min hand och sa- ta. Genast kontaktar jag mina kostrådgivar-kollegor och frågar, kollar in järn-kalkyllistor och tänker det här fixar jag. Och med tålamod och lugnare träning gör jag det. Det kan väl vara värt att ge blod för att hitta harmonin och lugnet tänker jag, och med planering så kan en vecka med lugn träning vara återhämtning för både kropp och själ. Effekterna är faktiskt relativt ok. Att experimentera med sin kropp kanske inte är det bästa alla gånger, men vet man vad man förhoppningsvis gör, jag vet ju varför jag är som jag är nu, så tycker jag det är individens val att testa i alla fall. Det är värre med människor som ger sig in i något och inte vet alls vad de utsätter kroppen för eller ens stoppar i den i sin jakt på tex att bli smal eller starkare.
Låt kroppen få ta den tid den behöver för att komma i form, det är så den gjord för i många fall, i vissa fall behöver man hjälpa den såklart. När jag tränar både mig själv och andra, så fascineras jag över kroppens smarta uppbyggnad. Fotens längd är nästintill höftbrett, armarnas längd utsträckta är vår egna längd i stående. Virrar man ett snöre två varv runt tummen, når den sträckan ett varv runt handleden, 2 varv runt handleden är ett varv runt knät, 2 varv runt knät är midjemåttet (gammal kunskap utan vetenskaplig källa!)- det är inga exakta mått såklart, men jag tycker det är mått man kan ha som någorlunda bra utgångspunkter, och kan reagera när något sticker ut, speciellt midjemåttet som är där mycket av vår ohälsa sitter.
Att springa med dåliga järnvärden efter att ha gett blod är en upplevelse i sig. Testa, men ge inte blod om du har en prestation/utmaning/tävling där fysisk ansträngning är med, vänta tills efter så får du bra återhämtning och förhoppningsvis ett harmoniskt lugn. Lyssna på din kropp.
19 maj 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Hur kul är det egentligen att själv köra intervaller, backträning, uthållighetsträning, kräkvarningspass för att öka sin egna prestation? Jag gör det inte själv. Det finns inte. När jag är själv så springer jag distans, så funkar jag, och det är med min erfarenhet väldigt många som funkar som jag. I och med att jag är löpcoach, så tycker jag om att utveckla andra i sin löpning, förmedla kunskap, och träna med andra också- för egen utveckling. Sagt och gjort när jag nu börjat jobba igen efter 4 månaders tjänstledighet och kände att det är lite soft i början, våren är här och många ändå vill ut och springa på lunchen, så kan jag ju lika gärna skicka ut o fråga efter sällskap och ha färdiga passupplägg Om det kommer någon. Rent egoistisk så var det gentemot mig själv också- jag tvingar mig ut för att springa och träna på lunchen.
Första tillfället kom noll- jag drog iväg en minut efter stenhårt utsatt tid att vara där, och körde 5 kilometer på personbästa, resten av dagen var jag glädjestrålande glad och retade nog väldigt många kollegor över hur överlycklig jag var. Nästa tillfälle kom 2 stycken kämpar,- och vad vi kämpade, i 6 min (o:. Körde en pyramid med 10 sek upp till 60 sek och ner igen. Med uppvärmning, lite löpteknik för armar för snabbare löpning, pyramiden och nedjobb, så var vi klara på ca 40 min.
Jag vill verkligen trycka på vikten av löpstyrka, som min PT-kollega i branschen verkligen puschar stenhårt på också. Löpstyrka som genererar en stark bål från första nackkotan till svanskotan ger resultat, mycket mer resultat än att nöta ut löpskorna, både på korta och långa distanser.
3 maj 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Springa i skogen. Det är nog bland de roligaste löppassen jag vet. Det innehåller verkligen allt. När jag snörar på mig mina trailskor drar en känsla genom hela kroppen att nu- nu blir det roligt. Sinnena sätts på och kroppen gör sig startredo. Jag har ca 1,5 kilometers asfalt på väg till skogen och den ger en bra uppvärmning att sakta väcka upp hela kroppen till ett helhetspass. När gruset börjar rulla under fötterna dras tempot upp i sinnet och kroppen vaknar till på riktigt. Ögon, öron, smak, dofter och muskler är på helspänn, och tankarna frigörs- totalt.
Att springa i skogen och akta sig för rötter, håligheter, stenar, över kullar och berg, genom kvistiga granpartier, mossiga och blöta kärnar- då måste kroppen jobba ordentligt. Böjer mig undan, trippar fram-- om jag inte vet om jag ska ta ett eller två steg, så tar jag tre och jag trippar fram i skogen och totalt rensar tankar men är totalt påkopplad. 30 minuter senare kan jag inte direkt säga att tiden är någon stolthet, inte heller sträckan, men det är inte det viktiga för mig. Att springa trail är för mig den mest skonsamma löpningen för min kropp, min styrka, muskelpåverkan i fötter, knän, höfter, överkropp och framförallt för mitt huvud. Rensar de mest jobbiga tankar som satt sig och helt plötsligt så kan jag ha lösningen på något jag gått och funderat på. Jag blir så glad! Tack skogen för allt du ger mig.
25 april 2016 | Bloggar – Petra Sporre
Nattlöpning. En härlig upplevelse. Jag är fruktansvärt mörkrädd och första gången jag sprang i mörker, var av lite misstag. Jag höll på att rehabilitera min häl som jag skadade nån månad innan NY marathon. Jag skulle på vårkanten några månader senare springa max 2 km i lugnt tempo för att känna in löpsteget och hur fot och kropp reagerade. Det var skymning och jag hade en bekants ord ekande i skallen- det är ju härligt att springa själv i mörker, det är ju bara jag ute, inga andra är ute och springer i skogen. Och jag skulle ju bara springa i lugnt tempo 1 km fram, vända och springa tillbaka. När jag kommit min kilometer, så kändes det så härligt i hela kroppen, och jag var ju försedd med världens minsta nödbelysning- cykellampa för citytrafik. Jag, min lilla lampa och en enorm glädje fortsatte springa rakt in i skymningen, orädd, glad in i själen, min fot höll!
Det blev mörkare och mörkare. Faktiskt helt kolsvart, min lilla citycykellampa gav mig hjälplig ledsyn. Alla ljud tystnar i skymningen, men ökar när något väl hörs. Små prasslande fåglar höll på skrämma ihjäl mig, alla mina sinnen förstärktes så lukter av blöt skog kom i mina näsborrar, och hjärnan började spöka. Alla läskiga filmer började spela upp i huvudet. Stegen ökade i takt med rädslan, om jag överhuvudtaget hade nån uns tanke över att känna hur min fot kändes, så kommer jag inte ihåg det. När jag hade en liten bit kvar av min runda som jag snabbt räknade ut blev 7,5 km, så mötte jag mitt i skogen, mitt i kolsvarta skogen- en människa. Med min dassiga lampa så var han i gråskala, men i min rullande film, blev han clownen i filmen "Det". Jag har aldrig sprungit så snabbt så långt med så mycket rädsla. I 3 km höll jag en fart på medel 3,20. Snacka om att kroppen kan prestera under rädsla, även om man inte är tränad för att klara av det för tillfället. Ändå fast just den här löprundan slutade lite oväntat och jag var dörädd, så är det ändå en sån charm med kväll/nattlöpning, gärna i sällskap så man lätt kan ropa/höra sin kompis. Jag hjälplöpte med min sambo under hans TEC100 lopp för 2 veckor sedan, nu med ordentlig bra pannlampa såklart, mer planerat och utan att vara rädd för en clown. Den känslan, att springa i en tystnad, mitt i skogen, lukterna, friskheten, stillheten och känslan att springa i en rund tunnel för ljuset ger det ljuset Fantastiskt. Tänk om jag inte var så mörkrädd, då skulle jag kunna tänka mig bli nattlöpare, med glädje. Jag mot och med världen i en helhet.
