Eskil Persson

Ajöss och tack för fisken!

9 maj 2018 | Bloggar – Eskil Persson

Jag har bytt sida och bloggar numera på Springlfa.se istället. Titta gärna förbi!

Vilse i pannkakan 2 - Högdalens Högsta

21 april 2018 | Bloggar – Eskil Persson

Jag verkar vara inne i ett dåligt flow navigeringsmässigt, vilket straffade sig i onsdags när jag körde  den första av fyra deltävlingar i Högdalens högsta. En ”medaljtid” var satt till 38 minuter, en tid som ungefär skulle kräva att man gör Lidingö på under två timmar (inte jag) eller milen på under 35 (jag). Intressant utmaning alltså, men tyvärr sprang jag fel på ett ställe när jag hade fullt sjå att stå på benen i en brant nedförsbacke, och tappade över en minut. Annars hade jag nog klarat det. Tiden blev i alla fall den tredje bästa för dagen och det var en kul tävling, förmodligen den mest varierade banan jag har sprungit: asfalt, grus, bark, gräs och lera fördelat på 9,4 km och rejält kuperat med 200 höjdmeter.

Med värmen har jag trappat upp löpningen och snittar cirka tio mil i veckan för tillfället. Det händer till och med att jag kör dubbla pass vissa dagar, även om det är sällsynt. Men det sliter. Kanske har jag ökat träningsmängden lite för snabbt. Det är ömma muskler och trötta leder. Jag försöker yoga så ofta som möjligt och på måndag ska en naprapatstudent få utvärdera min rygg som har börjat klaga lite ibland. Men det är mest för att det var gratis om man orkar ta sig till Danderyd. Och det gör man väl.

Vilse i pannkakan

15 april 2018 | Bloggar – Eskil Persson

Trots att jag är förtjust i både löpning och kartor så är det sällan jag orienterar. Men igår gjorde jag ett undantag. Årets 50 kontroller i Naturpasset för Nackareservatet är nu uppsatta och orienteringsklubben Skogsluffarna anordnade en liten premiärtävling: 50turen. Start och mål vid Brotorp och man kunde välja mellan att ta 25, 50 eller valfritt antal kontroller.

Jag valde 25 kontroller och lämnade in en liten brasklapp om att eventuellt fortsätta och ta alla 50 om jag fick feeling och det flöt på bra. Det gjorde det inte kan jag berätta. Redan på tredje kontrollen bommade jag rejält och snurrade runt i 45 minuter innan jag hittade rätt. Om jag skulle ha tagit alla 50 så hade jag nog fortfarande varit kvar där ute. 

Det gick visserligen helt okej i långa stunder men ett par rejäla nitar till gick jag på och var rätt seg i påkarna när jag väl kom i mål efter ca tre timmar och fyrtio minuter; en tid som skulle visa sig tio minuter sämre än vinnaren i klassen som tog alla 50 kontrollerna. Jag sprang 23.5 km, en sträcka som en van orienterare vanligtvis klarar sig på för att ta alla 50 kontroller och ändå täcka ett större geografiskt område. En annan som också tog 25 kontroller och kom i mål strax efter mig hade bara sprungit 17 km. Ergo: det man inte har i huvudet får man ha i benen. Att höfta lönar sig sällan. 

Men lika glad för det är jag och det var på det hela stora en fin dag i skogen. Så länge man inte har allt för mycket otur när man tänker så är det rätt skoj att orientera. Jag tar med mig tre positiva saker från dagen:

1. Orienterare känns inte lika bajsnödiga och tävlingsinriktade som löpare. Det är mer fokus på fika och samkväm och att alla kan delta; unga och gamla, halta och lytta.

2. Jag fick ett tufft träningspass och bra, alternativ styrketräning för benen

3. Fred var inte närvarande för att bevittna mitt navigeringshaveri.

I sydöst och nordväst kan man skönja min bristande orienteringsrutin.

Så här ser ett 45 minuter långt hjärnsläpp ut i närbild.

Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!

7 april 2018 | Bloggar – Eskil Persson

… och dom slantarna brände jag direkt på att anmäla mig till tre lopp och köpa två par nya skor. Mina gamla dojor upplöstes i molekyler över en natt, bokstavligt talat, och en smärre skokris uppstod eftersom jag i princip bara använder ett par skor. För att förhindra att detta händer igen får jag väl börja ha fler par att rotera mellan.

Vilket par som är fulast är omöjligt att avgöra men jag skyller på att det var rea på nätet. Jag kommer inte att undvika lerpölar om man säger så…

Nu är jag alltså anmäld till Stockholm marathon, Stockholm Triathlon och Lidingöloppet, dessutom siktar jag på att köra en del mindre lopp under våren, Kungsholmen runt, Stockholms brantaste och Stockholm trail t.ex. Jag är också sugen på att köra en halvironman i Jönköping när jag ändå är i farten men där kostar en start 3000 spänn så jag har inte riktigt bestämt mig ännu.

Så det är hög tid att skruva upp träningsdosen nu. Slut på vinterjoggandet - dags att börja vårrusa. I väntan på att kung Bore ska släppa sitt grepp om Nackareservatet sprang jag en tur i morse som jag har spanat in ett tag: ut till Vårberg med tunnelbanan och så löpning tillbaka hem längs Mälaren:

Hade hoppats på ett högre tempo men isfläckar, slitna ben och några navigeringsmissar satte käppar i hjulet. Det blev 4.34 min/km i snitt över 23 km.

Sorgebarnet Sandsborgsbadet

27 mars 2018 | Bloggar – Eskil Persson

Jag har länge tänkt att jag borde komma igång med simningen inför sommaren och har därför besökt min lokala simhall vid ett flertal tillfällen dom senaste veckorna. Tyvärr har det inte blivit några simtag. Detta beror på att bassängen saknar avgränsade banor och endast är indelad i två halvor. En för lek och en för motionssim. I motionshalvan simmar pensionärerna runt i en cirkel, som hajar i slow motion, gärna på rygg eller tre i bredd. Det kan räcka med så lite som fyra stycken för att det ska kännas fullt i bassängen och vara stört omöjligt att crawla. Jag har provat olika tider på dygnet utan framgång; sista halvtimmen innan stängning eller hänga på låset när dom öppnar 6.30, det spelar ingen roll. Pensionärer ÄLSKAR att simma. Jag har föreslagit att dom borde ha en snabbana vissa tider men jag talar för döva öron. Synd, eftersom badet ligger så nära mig och håller en behaglig temperatur på 30 grader. Nu får jag väl skriva en arg insändare till lokaltidningen eller ta mig till Farsta istället. Eller så väntar jag bara tills isen försvunnit och simmar utomhus, det är kanske enklast.

I brist på egna lopp att springa så var jag och kollade in premiärmilen nu i helgen. Det såg kallt ut och jag blev inte direkt sugen på att springa själv. Istället hade jag min nya kamera med mig och övade lite på att ta panorerande bilder, alltså när man sveper med kameran för att skapa rörelseoskärpa i bakgrunden men ändå få huvudmotivet hyfsat skarpt. Det är lite knixigt märkte jag, så här blev några av bilderna: