8 oktober 2017 | Bloggar – Sigrid Westman
Hej bloggen. Jag har inte glömt bort dig.
Det har snart gått ett år sedan jag kraschade. Gick in i väggen. Brände ut mig. Och fastän jag ändå har kunnat börja jobba heltid igen sedan april så har det tagit lång tid att återhämta sig helt. Nu tror jag att jag börjar närma mig normalstatus igen. Nästan. Det finns många tecken på det, ett av dem är att jag börjar få tillbaka ett litet sug till min tillfälligt nerlagda blogg. Fast jag måste fortfarande vara försiktig. Orken tar slut fort - framför allt i huvudet. Jag behöver mycket mental vila och återhämtning. Det får jag till exempel av att stirra på denna bild som jag tog när vi var på Öland i maj.
Nästa gång jag loggar in på bloggen igen tror jag att jag vill försöka förklara lite hur det var att befinna sig i ett mörkt hål, att inte känna igen sig själv.
Jag hoppas att jag aldrig behöver återvända dit. Men jag har lärt mig mycket om mig själv och som vanligt har träningen fortsatt hjälpt mig. Jag har inte kunnat springa speciellt prestationsinriktat både pga utmattningen men framför allt pga att vänsterfoten åter drabbades av plantar fasciit. Istället har jag börjat lägga mer fokus på tyngre styrketräning. Och det har varit betydligt roligare än vad jag hade trott! Men jag drömmer fortfarande om att vara helt återställd i knopp och kropp, så att jag kan börja springa mer igen. Vi får se. Jag återkommer när jag orkar...
16 december 2016 | Bloggar – Sigrid Westman
Hej. Det har hänt en del efter mitt senaste blogginlägg. Både bra och mindre bra grejer.
Två helt fantastiskt bra grejer:
1. Jag har köpt ett löpband till mig själv. Det är det bästa jag gjort för mig själv på länge och varje gång jag använder det blir jag alldeles lycklig. Så det är mycket bra. (Köpte löpbandet på Magnus födelsedag... men han fick faktiskt några egna paket han med.) Tack Magnus för att du tycker att det var en lysande idé.
2. Jag har kommit i kontakt med en superbra och snäll och extremt rutinerad löparcoach som har erbjudit att hjälpa mig. Och det är faktiskt tack vare att Sandra Eriksson nämnde mig i hennes blogginlägg. Så det är också helt osannolikt bra. Tack Sandra och tack LG!
Sen har det också hänt en del mindre bra saker. Eller, det som jag skrev om i mitt förra inlägg - stressen, tröttheten och känslan av att vara fullständigt ur balans mentalt - det har inte blivit jättemycket bättre. Jag fick faktiskt en massa fina reaktioner på mitt inlägg, både från nära vänner och mer avlägsna bekanta. Och började inse att jag kanske behöver lite hjälp med att ta mig ur det där. Så jag bokade in ett läkarbesök. Det var tufft. Sen tyckte läkaren att det nog inte var så illa. Kanske en medelålderskris bara. Men hon tyckte att jag kunde få en tid hos en terapeut för att få hjälp med att sortera tankarna.
Det tog en stund innan terapeuten hade en ledig tid. Under tiden hann jag vara sjuk hemma en vecka på grund av årtiondets elakaste förkylning och jag försökte vara uppmärksam på hur jag mådde och dra i nödbromsen när stressen blev för mycket. Jag tyckte det verkade gå åt rätt håll. Framför allt så reagerade kroppen och sinnet extremt bra på att jag kunde börja träna igen. Lugnt, försiktigt och metodiskt, tack vare löpbandet och coachen.
I förrgår var det äntligen dags. Jag var mest inställd på att vi skulle kunna lägga upp en strategi för hur jag ska kunna tackla stress i vardagen. Kanske få lite övningar för beteendeförändring, så att jag kan varva ner och bli bättre på att säga nej när det behövs, till exempel. Men det tyckte terapeuten inte var aktuellt överhuvudtaget. Hon tyckte att det var alldeles klart att jag drabbats av utmattningssyndrom på grund av långvarig stress, och att jag först behövde ge min hjärna en ordentlig time out. Sjukskriva mig omedelbart.
Man kan tro att jag kände en lättnad över det, men just då var det precis tvärtom. Jag var förkrossad. Hade intalat mig själv att det ju redan gick åt rätt håll. Framför allt blev jag ännu mer stressad av tanken att släppa taget om jobbet. Panikartad reaktion. Kunde jag åtminstone fortsätta jobba fram till jullovet? Det är ändå snart. Och det finns så mycket som jag måste göra klart och i så fall lämna över till andra. Och de har ju också fullt upp. Det kan jag inte begära av dem. Skuld och skamkänslor. Förvirring.
Mailade chefen och berättade. Men skrev att jag tänkte jobba vidare resten av veckan hur som helst, jag vill göra färdigt grejer och lägga upp en plan för om och hur vissa av mina uppgifter kan tas över av andra. Nästa dag hade jag ett samtal på jobbet med chefen och min närmaste kollega. De var kanske lika chockade som jag till en början, men väldigt stränga och bestämda: nu är det allvar, så nu tar du den där pausen direkt. Inte nästa vecka.
Jag hann ändå göra klart det jag verkligen ville ha gjort och hann lämna över den viktigaste informationen om löpande projekt. Sen packade jag ihop mina grejer och drog hem. En mycket märklig känsla.
Så sedan igår är jag sjukskriven. Medan resten av kontoret åt julbord låg jag hemma i soffan och tittade på en dokumentär om Usain Bolt. Och det kändes helt rätt. Jag måste erkänna och inser att jag inte har varit mig själv på ganska länge. Jag vill inget hellre än att vara harmonisk, glad, stark och pigg igen. En sån här time out är väl vad jag behöver. Även om det är svårt att acceptera.
En bra sak är att kroppen ändå är med mig igen, så pass att jag verkligen kan träna och mår bra av det. Jag känner hur träningen hjälper mig framåt. Hur energin och glädjen strömmar tillbaka in i hjärtat varje gång jag har sprungit. Och så har jag världens bästa uppbackning hemma. Och fina vänner. Det är inte alla som har det så bra. Med dessa förutsättningar kommer jag att kunna vända det. Just nu vet jag bara inte riktigt ännu exakt hur och hur lång tid det kommer att ta. Men det ska gå.
Jag återkommer när jag orkar!
2 november 2016 | Bloggar – Sigrid Westman
Nu gör jag det bara. Ut med sanningen.
Såhär är det. De senaste veckorna har jag haft en ganska rejäl mental svacka. Jag har stressat på tok för mycket på jobbet, under en ganska lång tid. Och det är lite svårt att sätta fingret på vad det är som gör mig så stressad. För visst, det är alltid mycket att göra, men tidigare har jag fixat det ändå. Nu känns det som jag inte kan varva ner på samma sätt som förut. Det är så mycket olika grejer som jag håller på med och jag vet också att jag ibland kanske sätter för höga krav på mig själv. Det har lett till att jag allt oftare känt mig otillräcklig eller rent av lite dum. Och egentligen vet jag ju att det inte är sant. Jag är bra på mitt jobb. Men glädjen och drivet har försvunnit någonstans på vägen, just nu. Och då går jag såklart och grubblar en massa över det också. Vad vill jag med mitt liv egentligen? Är det här en medelålderskris? Eller håller jag på att drabbas av utmattningssyndrom? Jag vet inte.
Vad jag vet är att jag har haft allt svårare att somna. Och jag har knappt tränat någonting. Jag orkar inte det heller. Först blev det ett litet bakslag eftersom det verkar som om vänster fot har drabbats av en oförklarlig begynnande hälsporre. Det tror jag snart har lagt sig. Men så kom förkylningen. Och tröttheten. Ganska olämpligt. För förut har jag alltid fått så otroligt mycket kraft och energi av träningen. Att springa är egentligen det bästa botemedlet mot en trött hjärna. Men just nu har jag ingen ork.
Det är lite svårt att avgöra om jag är lite deppig eftersom jag inte har kunnat träna som jag är van vid, eller om jag inte tränar som jag är van vid eftersom jag är lite deppig. Det är klart det kommer ordna sig, men det är också klart att jag måste lyssna på kroppen och huvudet och att jag får göra lite justeringar här och var, så att jag kan vända på skutan igen. Jag har börjat berätta för de som känner mig väl om hur jag känner just nu. Bara det hjälper. Och så jag har lovat mig själv att inte sitta kvar för länge på kontoret på fredagar. Jag har börjat jobba hemifrån tisdagar. Några löppass har bytts ut mot yoga eller en promenad. Och jag har inte lagt tid på att blogga.
Men idag kände jag faktiskt för att skriva av mig. Kanske är det nu det vänder. Kanske dröjer det lite till innan jag är mig själv igen. Vi får väl se. Men det kommer att vända. Och vad som än händer så kommer löpningen fortsätta vara en del av mitt liv. Just nu lite mindre, snart mycket mer igen. Det vet jag.
En annan sak som jag vet är att jag blev alldeles paff och löjligt glad igår när jag fick reda på att en av mina stora inspirationskällor hade skickat över en fantastisk fin hälsning genom blogg-etern. Och helt plötsligt kändes livet betydligt roligare igen mitt i höstdepressionen. Ja, jag kanske är lite fånig. Men hallå! Hon har varit med på OS! Hon har löpning som sitt jobb. Hon bloggar på Runner's World. Hon är allmänt cool och gör jättefina tavlor. Och framför allt så verkar hon en fantastiskt snäll och rolig tjej. Så därför var jag bara tvungen att följa upp hennes blogginlägg med titeln "Tisdagstankar" med mina "Onsdagstankar". Följ henne om du mot förmodan inte gör det ännu. Förutom bloggen hos Runner's World finns hon även på Twitter (@sandraeeriksson) och Instagram (@steeplesandra och @dajagintespringer). Sandra Eriksson är bäst. Ingen protest. (Förutom att hon berömmer motionärer som hon egentligen inte känner, det är lite knasigt ändå ;-P)
24 september 2016 | Bloggar – Sigrid Westman
Tiden går fort ibland. Nu har det redan gått två veckor sedan jag sprang Stockholm halvmarathon och så kom jag på att jag liksom glömde bort att berätta här hur det gick. Fast om du följer mig på Instagram har du ju redan sett.
Jag fick kämpa ganska ordentligt, både mentalt och fysiskt. Det var en varm och vacker dag. Jag var på plats i god tid, hade druckit ordentligt innan och höll mig sysselsatt med att ställa mig i kö för att kissa i några omgångar. Men jag var inte lika laddad som jag brukar vara. Så blir det väl när man faktiskt inte har tränat så målmedvetet. Glömde dricka en shot rödbetsjuice innan (jag vet att det säkert bara är en placebo-effekt, men jag inbillar mig att jag blir piggare av det när jag ska springa lopp) och jag tyckte inte heller att det var någon vits med att slösa bort energi på att värma upp. Bättre att starta lugnt... (hehe, yeah right, när lyckades man med det senast...).
Jag brukar inte vara så känslig för varmt väder men den här gången kändes det fruktansvärt jobbigt. Redan i tunneln var jag supersvettig och så kände jag mig alldeles matt. Kanske också för att jag sprang på tok för fort i början. Men det fanns ytterligare en anledning till att jag sprang för snabbt - alltså utöver den sedvanliga adrenalinkicken. För precis som när jag sprang loppet för tre år sedan, så var jag kissnödig från start. Trots att jag kissade kanske fyra gånger innan. Det är svårt det där med vätskebalansen. Jag var helt enkelt tvungen att ta en nästan två minuters kisspaus redan vid första vätskekontrollen. Och det var bråttom dit!
Efter kisspausen kändes det betydligt bättre och jag fick nog in ett mer rimligt tempo. Jag drack några klunkar sportdryck och hällde två muggar vatten över huvudet vid varje efterföljande vätskestation. Sånt brukar jag inte riktigt känna att jag behöver i vanliga fall. Men det var så tungt! Det kändes som banan bara gick uppför hela tiden. Jag tänkte flera gånger att jag kanske inte skulle klara hela rundan den här gången. De ganska nya skorna var inte helt hundra för den här distansen heller. Jag fick lite ont i fötterna mot slutet och en blåsa under trampdynan. Men jag kämpade på hela vägen och jag är stolt över att jag fortsatte ända in i mål.
Så nu vet jag hur jobbigt det är att springa halvmaran utan att ha tränat ordentligt. Tiden blev 1:47:58. Värd en medalj ändå.
6 september 2016 | Bloggar – Sigrid Westman
Godkväll!
Efter typ tusen år av uppehåll drog jag i fredags iväg till mitt gym för ett cirkelpass. Var så svag som man kan förvänta sig efter tusen år av uppehåll. Svettades floder. Låren och ryggen krampade på vägen ut. Det kändes bra ändå.
Jag blev återigen påmind om hur fruktansvärt mycket träningsvärk man får av ett cirkelpass om man inte håller igång. Jag har haft så ont I TRE DYGN att en löprunda inte fanns på kartan. Men idag. Idag tänkte jag att det var dags för en återhämtningsjogg. Det var otroligt nära att latmasken tog över. Men jag fick en spark i röven från oväntat håll...
Sen blev det konstigt när benen började röra på sig. Musklerna är fortfarande stela, men benen fick en jäkla fart? Så den där lugna joggen på 7 kilometer blev istället 3,5 km snabbt, 1 minut gåvila, 2 km snabbt, 1 minut gåvila och så snabbt igen.
Fast jag orkade inte springa de sista 200 metrarna upp för backen. Mjölksyra. Trött. Helt slut.
Fullt förståeligt och acceptabelt ändå, när jag i efterhand såg att snittfarten blev 4:32 min/km.
