Lögarängen Open water 1500m

18 augusti, 2016

I söndags blev det att göra något som jag aldrig gjort förut, jag var med i en simtävling! Inte nog med det, det var en öppet vatten-tävling.

För ett år sedan började jag simmträna för att lära mig crawl. Försökte lära mig för flera år sedan men fick inte till det. Så förra året var det en jobbarkompis som frågade om vi skulle gå och simma. Jag hängde på. Några gånger senare, när jag försökt med olika tekniker och även frågade andra så började det släppa för mig. Jag klarade att crawla 25m utan att spy upp lungorna. Succesivt gick det bättre och bättre och till slut började 3-taktsandning också fungera. Under hösten gick frun crawlkurs, vilket sporrade att också försöka lära mig. Kompisen väckte även tanken att köra swimrun tillsammans året efter. Om några veckor kommer jag att ställa upp i mitt första swimruntävling. Som en förberedelse för detta tänkte jag att det vore kul att testa att crawla längre utomhus. Letade runt i våras och hittade Simmarsöndagen i Västerås. Simmarsöndagen innebär att det är en dag med flera olika tävlingar, 200meter för de yngsta och sedan distanserna 750, 1500 och 3000m. Var sugen på 3000m, men logistiken med att ta sig hem med familj och barn blev knölig då loppet startade 16.00. Det fick då bli 1500m som startade 13.00, vilket jag efteråt var väldigt glad över.

När jag dagen kom kände jag en nervositet, vilket jag gillar. Tolkar det som att kroppen är taggad och spänd över vad som ska ske. Hämtade ut nummerlappen någon timma innan start och fick höra att det var endast 10st som anmält sig till det loppet. Topp 10 om jag överlever, kanon tänkte jag ! Hade inga förväntningar och kände att jag skulle komma sist, vilket var helt ok för mig, jag var där för att utmana mig själv, inget annat.

 

20min innan start var det ett kortare tävlingsmöte där de gick igenom säkerheten, banan, tidtagning mm. Nu var det på riktigt!! Ca 8 min innan start gick jag ner i vattnet, satte på simglasögon och kollade hur det kändes. Ok, men inte mer blev svaret. 30sekunder kvar till start och jag hade ställt mig bakom de andra simmarna. När starten gick bröt kaoset loss för mig. Jag började simma, men fick inget bra rytm. Det gjorde att det kändes som om jag inte fick luft. I samma veva läckte glasögonen givetvis. Stannade upp och justerade dem och försökte komma igång igen. Fortfarande ingen luft, nästan lite panikkänslor. Stannade upp och flåsade lite. Simmade några tag och problem med glasögon och andning fortfarande. Hade kanske kommit 75-100m. Kände mig kraftlös och känslan att jag inte kommer klara av att fortsätta började smyga sig på. Kollade efter säkerhetsbåtar men ingen i min omedelbara närhet, vad göra? Får försöka köra bröstsim istället, det klarar jag av i alla fall tänkte jag. 5 simtag och sedan försökte jag mig på crawl igen. För att inte få brist på luft började jag med 2-taktsandning. Kontroll, bra! Det gick ju, försökte att simma långsammare och inte stressa. Betade av boj efter boj. När jag började möta simmare som redan rundat sista bojen och var på väg tillbaka brydde jag mig inte, var överlycklig att jag inte brutit. Tuffade på så smått och jag kände att jag hade kontroll på läget. Sista 200 metrarna var jobbiga. Axlar, rygg och armar var inte vana vid detta kraftuttag. Nu spelade det ingen roll, såg målet i fjärran. Efter 33min och några sekunder fick jag äntligen dunka handen i tidtagningsplattan. Var rejält slut men stolt över att jag övervann problemen i början och tog mig i mål. Det visade sig att jag var inte sist, det var en man som kom efter mig. I och med det så överträffade jag mitt mål med tävlingen. Fick dubbla plaketter, en för tävlingen och en för att det var 100-årsjubileum av tävlingen(egentligen 3000m).

 

Fick höra efteråt av en kompis att "panikkänslorna" är vanligt för nybörjare inom öppet vatten-simning. Han gav mig några tips för att övervinna känslorna nästa gång. Vem vet, jag kanske ger mig på 3000m-tävlingen nästa år….

(Foto privat. En stolt överlevande!)

 

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!