Den vänstra stranden

26 augusti, 2016

Jag har varit på Gotland i veckan och skippat både löpning och blogg. Jag tänkte att jag kunde kompensera upp det genom att posta en semi-relaterad grej, som jag gjorde för snart exakt två år sedan. Då åkte jag ut till Gotska Sandön för att springa barfota runt ön. Nästan tre mil, ett Lidingölopp på sand. Därifrån kommer min profilbild. Efteråt skrev jag en text om det för att sälja in till någon lämplig tidning men utan framgång. Den är väl för dålig. Men här är jag min egen redaktör och får publicera vad jag vill, så den som vill ha 10000 tecken brittsommarläsning kan ju göra sin egen bedömning:

 

* * *

 

 

GULDET BLEV TILL SAND - BARFOTA RUNT ÖSTERSJÖNS PÄRLA

Det är först svårt att urskilja den i horisonten när solstrålarna gnistrar omkring i havet framför båten, men allt eftersom M/S Gotska Sandön närmar sig ön med samma namn i en hastighet av 16 knop blir konturerna sakta men säkert tydligare. Tallarna och sandstränderna växer och det gör också spänningen inom mig. Jag har väntat så länge på just den här dagen och det är skönt att den äntligen kommer. 

Jag är ingen barfotalöpare till vardags, men när det gäller soliga sandstränder tar jag varje tillfälle att få kuta utan skor. Det är den bästa löpningen jag vet. Nackdelen är att man i regel måste springa fram och tillbaka på en och samma sträcka. I många år har jag drömt om att springa barfota längs stranden runt en hel ö, en löprunda med start och mål på samma punkt. Länge har jag letat efter en lämplig ö, studerat kartor över världens alla hörn och frågat runt bland vänner och bekanta. Thailand – för steniga partier; Kap Verde – för stora öar; Söderhavet – för långt bort. I somras kom jag så av en slump på att en möjlig ö hela tiden har legat mitt framför fötterna på mig, bara en dagsresa bort. Och jag hann precis klämma in en tur med en av de sista båtarna för säsongen. 

Min research inför projektet har varit minimal och bestått av en snabb bildgoogling på nätet, enligt den gamla journalistiska regeln: dubbelkolla aldrig en bra story, då finns det risk att den spricker. Det är först när jag kliver ombord på båten i Nynäshamn och ser bilder av ön på olika tavlor som jag börjar ana att vissa bitar av Sandöns stränder kanske inte är så särskilt sandiga, snarare steniga. Att springa barfota på sandstrand kan ju vara allt ifrån en våt dröm när den är slät och hårdpackad, till en hård mardröm när den är våt och tungsprungen, eller vass och stenig. Därför är jag spänd när jag först av de 24 passagerarna kliver iland och inspekterar underlaget.

Vi blir avsläppta på den norra delen av ön, på en strand som av någon anledning heter Las Palmas. Visst, det påminner om sydligare nejder men den borde ha nog ha hetat Las Tallas istället. Men vacker är den, och visst ser det ut att gå att att springa i vattenbrynet även om sanden är lite i grusigaste laget. Jag är ivrig att komma iväg. Medan de som ska övernatta på ön samlas för genomgång så skyndar jag mig att byta om. Om det finns någonting bättre än att ta på sig skorna och sticka ut och springa så är det väl att ta av sig skorna och sticka ut och springa.

Efter en snabb överläggning med mig själv väljer jag att springa motsols och ha havet till höger om mig; stranden ser bäst ut åt det hållet och jag vill helst börja bra och skjuta upp eventuella problem till senare. Först går det lite knackigt, och bitvis får jag hoppa runt bland några större stenar, men snart når jag öns nordvästra hörn, Bredsandsudde, och det är precis vad det låter som: platt och hårt och brett och perfekt löpning. Jag skrämmer iväg en miljard fiskmåsar när jag släpper hästarna fria, rundar udden som en gasell och sätter av söderut längs den västra stranden. Den är  härlig att springa på och jag njuter i fulla drag.

Augusti har varit en tuff månad för min kropp med både Ironman och fjällmaraton och jag känner mig inte helt återställd. Men det här är något annat det. Det här är själva essensen av löpglädje. Gotska Sandön är Östersjöns mest isolerade ö och ännu avlägsnare än fastlandet känns alla nummerlappar, tidtagningschip, anmälningsavgifter, bars och gels och fan och hans moster som har präglat mina senaste löpupplevelser. Visserligen måste jag klara att springa under fem timmar om jag vill hinna med båten hem, och det vill jag ju, men jag bedömer att det inte borde vara några  problem.

Det har hunnit bli september men det verkar som att sommaren tänker ge hösten en match. Den vägrar att vika ner sig utan kamp i år, och solen skiner från en klarblå himmel. Brittsommar kallas det visst. Finns det inte nåt som heter indiansommar också? Jag springer i alla fall som en indian, lätt och ljudlöst förutom när mina fötter styr ner i vattnet och låter Östersjöns för närvarande 17-gradiga vatten plaska upp och svalka mina solvarma ben. Till vänster om mig har jag ständigt dessa tallar och sanddynor. Tall och sand och hav. Inte en människa syns till. Det känns som att jag kan springa hur länge som helst och jag lättar, jag flyger, jag svävar fram. Låt det aldrig ta slut.

Men det tar slut. Ju längre söderut jag kommer desto stenigare blir stranden och till slut får jag börja gå och hålla på och krångla över stora stenar. Det tar på krafterna och jag känner hur jag börjar få blåsor under fötterna. Tills slut ger jag mig in bland tallarna istället och följer en liten stig. Först får jag dåligt samvete för att jag ”fuskar” och lämnar stranden men sen kommer jag på att det här är min egen lek och jag får väl ha vilka regler jag vill. Efter ett par hundra meter är jag också tillbaka på stranden och jag känner på mig att jag kommer att kunna sova rätt bra i natt trots den lilla avstickaren.

Någonstans på södra delen av ön, när jag närmar mig Franska bukten, börjar stranden bli bättre,  även om den hela tiden skiftar karaktär. Hela ön är för övrigt tydligen i konstant rörelse och ändrar form och storlek allt eftersom vind och vågor flyttar runt sanden. Ibland lämnar jag vattenbrynet när det blir för stenigt och söker mig upp i den torra lösa sanden ovanför. Det är tungt och slitsamt och suger musten ur benen på ett fullkomligt skoningslöst sätt. Jag känner mig som Per Elofsson på en norrländsk myr, fast utan mygg och bildäck på släp.

Jag börjar känna av att jag hela tiden springer i en sluttning ner åt höger och det känns som att hela jag håller på att bli sned. Höger fot har börjat gnälla lite och föreslår i all välmening att jag kanske kunde prova på det där med att springa baklänges ett tag. Men vänsterfoten röstar ner förslaget och får med sig min allmänna estetiska känsla som anser att oavsett hur folktomt det råkar vara så får man inte bete sig hur som helst bara för det.

Men samma estetiska känsla verkar ha tagit en fikapaus när jag en stund senare, där sanden är snäll och lättsprungen, ”får feeling” och i ett infall får för mig att springa naken. Tröjan har jag redan tagit av mig och håller i ena handen. Nu ryker även shortsen och jag springer vidare med ett plagg i varje hand, precis så som herren där uppe har skapat mig. Känslorna blandas med varandra i en cocktail av frihet, fånighet och förvirring. Vad håller jag på med? Är det här en runner's high som har spårat ur totalt? Är jag Jonas Colting eller? Fiskmåsarna skrattar åt mig och jag bestämmer mig för att ta ett dopp i havet, klä på mig och sen fortsätta som om ingenting hänt. Någon ordning måste det väl ändå vara på en löprunda, även om den nu råkar äga rum på vad som måste vara Sveriges vackraste och ödsligaste strand nere vid sydöstra hörnet av Gotska Sandön. Att detta stackars förorenade innanhav kan vara så vackert. Som en sjuk patient ligger det där och försöker hålla skenet uppe, försöker se ut som att allt är okej.

Doppet i havet har svalkat mig men törsten börjar bli olidlig. Jag hatar att springa med vätska i ryggsäck eller i bälte eller i handen och har kört utan. Nu får jag betala priset. Och apropå att springa som en indian så kommer jag att tänka på en västernfilm jag såg som liten. En man försöker undkomma några indianer genom att spela död, men de genomskådar bluffen och häller sand i munnen på honom för att få honom att avslöja sig. Så känner jag mig. Som om en indian har hällt sand i munnen på mig.

Men det är inte långt kvar nu. Säludden är det sista kruxet, där måste jag in i spenaten en sväng för att inte störa sälarna som ligger och chillar på stenarna ute i vattnet. Men snart är jag nere på stranden igen, och nu är jag tillbaka på Las Palmas där jag började springa och har bara någon kilometer kvar. Framme vid den plats där jag lämnade min väska kastar jag mig över vattenflaskan och bälgar i mig 1,5 liter vatten som en bakfull kamel.

Det känns fantastiskt bra att ha klarat av att springa runt ön, att projektet gick att genomföra. Det hade ju lika gärna kunnat bli pannkaka av alltihop. En bit under tre timmar tog det, och jag undrar om det verkligen kan vara tre mil runt. Det känns som att det gick väldigt långsamt vissa perioder. Jag pratar lite med Tove, en av lägervärdarna på ön. Hon säger att omkretsen kan variera beroende på vad havet och vinden håller på med för tillfället men att omkretsen i snitt ligger på 28-29 kilometer. Hon känner inte till någon annan som sprungit barfota runt stranden på ön, bara att folk springer runt ön längs stigen ibland. Kan jag vara den förste månne? Jag bestämmer mig i alla fall för att betrakta 2.45 som ett världsrekord och ger mig själv en mental guldmedalj för bedriften.  

Till slut blir det dags att lämna denna vackra ö och tvinga ner mina ömma (men fantastiskt rena) fötter i skorna och styra dem uppför landgången tillbaka ombord på båten igen. Medan Sandön sakta försvinner ur sikte och skymningen faller över Östersjön bläddrar jag lite i en bok som ligger framme på ett bord och läser vad Albert Engström skrev för nästan hundra år sedan när han pläderade för att göra hela ön till ett naturreservat: ”Ett paradis på jorden är Gotska Sandön, Östersjöns pärla, en av Sveriges skönaste klenoder. Men man måste vara en sund människa för att förstå den.” Jag nickar tyst för mig själv, tittar ut över havet som skummar upp mot fönsterrutan och tänker att han har fattat. 

Du och jag Albert. 

Du och jag.

Foto: Karl Mattisson

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!