Vad händer?

25 september, 2017

Jag valde att ligga lågt med bloggandet inför Lidingö av taktiska skäl; jag ville inte avslöja något om min form eller mina förberedelser för Fred, ville inte att han skulle veta var han hade mig där på startlinjen. Stängda träningar och locket på.

Det hade jag inte mycket för. 

I tisdags fick jag en känning i halsen och trots att jag använde mig av all samlad mänsklig kunskap när det gäller läkarvård, huskurer, alternativmedicin och hokus pokus så ville den inte ge med sig. In i det sista, bara timmar innan start, satt jag och finkammade nätet för att hitta en källa som ifrågasätter det rådande konsensus som finns kring riskerna med att springa med en virusinfektion i kroppen. Det måste väl finnas någon som menar att det där är lite överdrivet. Men internet var rörande överens och sa bara: glöm det! 

Oerhört surt så klart, speciellt med tanke på att jag kan räkna det senaste årets sjukdagar på mina två pungkulor. Men så är det ibland. Att jag nu är på bättringsvägen är ingen tröst, det är bara retfullt. Jag hade tankar på att kanske springa ett millopp och en halvmara nu i oktober medan jag ändå är i form men jag vet inte, jag skulle lika gärna kunna skita i det känner jag. Det var dom där två minuterna på Lidingö som skulle hyvlas bort, mina övriga pers är jag likgiltig inför. Jag ska slicka såren lite och känna efter. Kanske gör jag ett ryck, kanske lägger jag ner det här kutandet nu.

Freds besvikelse efter loppet var nästan i paritet med min egen.

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!