race report Lidingöloppet

25 september, 2017

Ok, då kör vi.
Race report om Lidingöloppet. Mitt första i vuxen ålder, har några lilla lidingö bakom mig för sisådär 20-25 år sen.

Jag åkte upp till Fjollträsk i god tid, lite mer än 4 timmar före start. Parkeringen ordnad några kilometer från både start och mål, min farbror fixade den. Men ändå, alltid skönt att vara i god tid, mycket kan hända i stockholmstrafiken. Just den här dagen hände faktiskt ingenting speciellt utan jag svängde in på Lidingö ca 11. Parkeringsplatsen funkade inte alls; en jävligt nitisk vägvakt vägrade släppa in mig på parkeringen.
Hittade  en plats på skolan bredvid så inga problem.
Hämtade nummerlapp och gick tillbaks den dryga kilometern för lite lätt lunch. Allt flöt på väldigt bra så redan 12 var jag redo. Att välja skor... 
Tog med två par upp, mina nya Icebugs och mina inkörda Asics. Sista halvåret har mina fötter lite märkligt "växt" 1,5 storlek. Egentligen slappnar de av mer nu så de har flutit ut mer men resultatet är större fötter. Asicsen kändes för små dagen till ära så Icebugs blev valet. Sköna men hårda att springa långt i.

Gick ner och hängde vid start, var där ca 75 minuter innan min egen start. Solen var framme så jag lät överdragskläderna ligga kvar i bilen. Tänkte slippa stå i kö eller riskera att de slarvas bort nånstans. Jävligt dumt gjort. De hade varit sköna att ha efter målgång... nåväl.

Efter att ha sett en del startled var det dags för sista bajamaja-besöket och så lite uppvärmning för att försöka peppa igång kropp och knopp. Det funkade inte. Kroppen kändes bra men mentalt var jag inte på plats alls. Tog det ganska lugnt med uppvärmningen för att spara metrar och nöjde mig när löpsteget kändes som det skulle. Ca 25 minuter kvar.

Med 20 minuter kvar öppnades fållan och en lång väntan senare stod jag framme vid startlinjen, i andra startled, och tittade på de andra motionärerna. Vissa såg väldigt snabba ut. Andra såg inte fullt lika snabba ut men hade väldigt snabb utrustning och en mängd energi-gel nedstuckna i fickorna.

Röra kroppen lite för att inte stelna till, det blåste lite motvind så det blev lite kallt att vänta.
Innan varje start spelade de ingångsmusiken till "Gladiatorerna" på tv4. Musiken tystnade 15 sekunder innan start och jag kände... absolut ingenting. Ingen spänning, ingen nervositet, ingen ångest, ingen pepp. Ingenting, helt nollställd.

Min sista månad har blivit helt sönderryckt av knä-ångest och korta pass så jag har inte kunnat ladda alls som jag velat utan bara hoppats att jag kommer till start, att det är värt bensinpengarna upp.

Jag står alltså i näst sista startfältet, 10 av 11. Långt ifrån de seedade fälten och de i mitt startfält är antingen premiärlöpare som jag själv eller inte speciellt snabba.
Jag har som taktik i början att trycka på lite för fort för att komma bort från trängseln.

Starten går. Och jag var knappast ensam om att ha snabbstart som taktik. Jag tappar säkert 100 platser på de först 300 metrarna och då gör jag första kilometern på 4:20.
Men många fick äta upp öppningen rejält, redan i första backen är det mycket flämtanden och fartsänkning framför mig. De flesta av de 100 tappade placeringarna hämtar jag upp på 10 minuter. Nu börjar det bli riktigt roligt att springa, jag håller betydligt högre fart än de flesta andra utan några som helst problem.
Andra kilometern på 4:34, tredje och fjärde på 4:28.
Snart kommer vi ikapp de sista från startfält 9. De går och ser rätt slitna ut. Efter 3 km. Nån sitter på en parkbänk, knallröd och likblek i ansiktet på samma gång. DNF månne?

Emellanåt öppnar fältet upp sig och det går att springa i hyfsat  bra flyt, något snabbt steg till vänster ibland för att springa förbi.

Inne i skogen är det trängre och det blir mer fartlek än distanslöpning. Fältet håller för långsam fart men det måste gå lite för fort för att komma förbi. Springa alldeles för sakta eller lite för fort.
Jag vet inte hur många gånger under första 15 km jag ropade "Håll höger", men det var väldigt, väldigt många. Sprang stundtals utanför spåret, på nån liten stig. Eller i blåbärsriset. Upp som ner, jag flöt förbi hur många som helst och det var inte alls jobbigt, även om jag började misstänka att alla dessa sidoförflyttningar och fartökningar skulle kosta så småningom. Men det var fortfarande enklare att springa lite för fort än alldeles för sakta. Dessutom är det en galet bra boost att springa om väldigt många utan att det kostar för mycket.

Första milen sprang jag väldigt mycket och kände efter i knät. Det kändes lite, lite svullet eller stelt ibland men inga problem och runt milen släppte det helt. Lagom till en blåsa smög sig på under foten, precis där jag sätter i foten. Skönt värre med 10-12000 isättningar kvar.

Normalt är nedförsbackar min grej, där springer jag bättre än andra som håller min fart, i gengäld tappar jag uppför.
Eftersom jag är rädd om högerknät haltar/hoppsa-stegar jag nedför de snabbaste backarna och låter vänsterbenet ta det mesta av den värsta kraften. Tappar ju lite fart och kraft men hoppas det ska vara värt det. Springer fortfarande snabbare än, ja, alla andra. Förutom en kille med pride-armband som parkerat metern bakom mig sedan kilometer 3.

Första milen passeras på 45:30 ungefär. 4 minuter fortare än vad den borde för ett jämnt tempo mot 2:30. Men jag har nog aldrig sprungit en mil så fort med så lite ansträngning.

I närheten av km 10-11 nånstans springer jag förbi Gustav Söderström från Challenge:Endurance med familj. De enda personerna jag träffar på hela Lidingö som jag känner idag. En jävel på att peppa, Gustav. Hans pappa Micke, inte mycket sämre han.

Från det ena till det andra. Jag brukar slarva med vätska när jag springer och jag svettas massor. Så nu ska jag dricka ordentligt och har aldrig haft problem av sportdryck, förutom på högintensiv nivå. Och tydligen är det högintensivt. För efter varje mugg med sportdryck får jag ont i magen en stund men det går att springa med. Kan ha varit den minst utspädd drycken jag fått serverat på ett lopp också, kan vara därför.

Så småningom börjar jag bli alltmer irriterad på alla som är i vägen och inte håller till höger trots att plats finns och fart att gå om personen till höger saknas, ett tecken på att jag både mentalt och fysiskt börjar bli lite sliten. Det ör också smaöare spår, utflykterna på småsyigar och blåbärsbuskar blir aööt vanligare. Det fortsätter på samma sätt några kilometer till.
Första kilometern som går över 5 minuter kommer är nr 16.

Min tillfälliga löpkompis med pride-bandet springer om mig i en trång uppförslutning strax efter vätskekontrollen nummer tre och försvinner successivt iväg. Men han tackar för farthållningen och hjälpen att bana väg.

Vid 18-19 km tar det stopp. Energin tar slut helt. Från ingenstans. Dock inte helt oväntat.  Antalet pass under sommar och höst som varit över två timmar ren löpning är två stycken. Räcker inte tillräckligt långt.

Så bara att försöka hushålla med krafterna och gå i de brantare uppförslutningarna. Jag tappar kanske två meter mot de som lufsar upp men springer förbi dem nedför och plant.  När det blir ett långt parti flack löpning kan jag springa någorlunda avslappnat. Det tråkiga är väl att flacka delar är ganska snålt tilltagna så det blir en del gång.

Halvmaran avslutas på 1:43. Och med 9 km kvar har jag 47 minuter på mig till 2:30. Ett snitt på strax över 5 min/km är normalt inga större problem men idag är det inte riktigt normalt, fartleken börjar verkligen kräva betalt.
Och med en sjunkande fart på 5:30-5:40 mot 6-minutersfart seglar också förhoppningen om att klara 2:30 iväg all världens väg.

Vid näst sista vätskestationen 6-7 km från mål uppenbarar sig en märklig syn. Det ligger folk överallt, klar majoritet män, nästan som att de ramlat ihop där de får plats. Nästan i direkt närhet bredvid varje liggande (fd?) löpare står minst en och stretchar eller masserar sig själv på låren. Sjukvårdare går omkring bland tomma blickar och kollar så alla (män) är i skick att fortsätta de sista kilometrarna.

Jag ser dem, drar två muggar sportdryck och känner mig väldigt nöjd att jag kan springa därifrån på kanske lite lättare ben än jag kom dit.


Strax innan den beryktade Abborrbacken springer, eller joggar snarare, jag ikapp en äldre man klädd i färggrann bastkjol, tuppkam och nummerlappen fäst i nån sorts topp i samma mönster som kjolen. Han har nog inte riktigt en tid som målsättning utan tar sig tid att prata med publik och deltagare och får betalt i positiv energi. Han och jag springer om varandra ett par gånger fram till mål och jag tror han var i mål före mig, dock med en startgrupp nån timme tidigare än min.

Abborrbacken ja... Detta beryktade monster.
Okej, nu gick jag upp för det brantaste men alltså... va? Inget monster direkt, klart det var brant och ganska långt men ryktet är väldigt oförtjänt. Skulle backen kommit tidigare hade den knappt märkts. Nu, efter 25 km kuperad terräng märks den desto mer.

Omkring 5 kilometer kvar. Ungefär  2:10 på klockan. Tegelstenar i framsida lår, nypande gummisnoddar i baksida lår och musklerna kring vänster knä; att tvinga vänsterbenet att ta smällar börjar kosta. Men betalningen är klart värd det.
Jag är i mål. Måltiden är körd men det gör mig ingenting, jag är bara glad att jag kommer ta mig i mål skadefri. Alla timmar jag spenderat på JEMS-övningar sista månaden har betalat sig.

Sista kilometerna kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket av, mer än nån annan löpare som fick publiken med sig och ett par tjejer som, på sjukt lätta steg, for förbi oss gubbar på samma sätt som jag passerat flera tusen gubbar timmen tidigare.
Nån kilometer innan sista rakan krampar vänstra knät och jag måste tryckmassera bort det. Får direkt massa ryggdunkningar och pepp  "kom igen nu, snart i mål!" av löpare som är lika trötta som jag själv. Underbart!

Till slut ser jag målgången långt framför mig på gärdet. Flera runt mig spurtar. Icke jag... finns liksom inget att spurta med.

Med stapplande steg tar jag emot min medalj och vinglar bort mot lite mer sportdryck, blåbärssoppa, nån torr bulle och en kopp kaffe.
Ringer min fru och berättar att jag varken dött eller blivit skadad. Skickar ett par sms.

10 minuter efter målgång blir jag smärtsamt påmind om hur JÄVLA DUMT det är att inte ha överdragskläder vid mål... genomblöt funktionströja och löptights, 15 grader varmt och en kropp helt tom på energi innebär ett stort mått kyla... kaffet värmer ingenting.
Går till Stadiums fältaffär och köper en luvtröja bara för att hålla värmen så gott det går. Tack för att swish finns, kortet ligger kvar i bilen. Bästa investerade 299 kronorna i hela mitt liv

2 km lugn promenad till bilen. Till byxorna. Till värmefläkten.
Väl på plats när jag blivit lite varm och plockar ihop mina saker möter jag mannen i bastkjolen igen. Han undrar hur det gick och vi småpratar lite.
Det visar sig att jag pratar med Rosa Pantern, mannen som ensam gjorde Oxelöloppet värt att titta på när jag var liten. En jävligt snabb man utklädd till Rosa Pantern som sprang kors och tvärs, fram och tillbaks, under Oxelöloppet. Rusade ifrån eliten bara för att hoppa in bland publiken efter 300 meter för att heja på hela fältet. Och så ut igen.
Världen är allt bra liten ibland.

Lidingöloppets 30 km på 2:40:21.
5:17 enligt officiella siffror (5:20 enligt min klocka) i snitt i 30 km terräng.
Plats 2470 av 19300.
Helt skadefri.
Och nöjd.

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!