En opålitlig tändsticksbrytare

20 oktober, 2018

Gårdagens löppass var förlagt till Rosvallas multihall, under coach MKs uppfostrande hand. För egen del gick passet ungeför som jag trodde på förhand; väldigt jobbigt och inte jättebra känsla men det blev genomfört. Sånär som på avslutande 3x200 som jag förhoppningsvis klokt avstod.
 
Under passet uppmärksamamdes, för min  del, två saker.
Nummer ett: Min klickande vrist låter tydligen mer än jag tror. Så länge jag kommer ihåg har min vänstra vrist klickat då och då när foten lämnar marken, speciellt i högre knäuppdragningar som när man springer eller går i trappor. Jag vet inte vad de kommer ifrån men jag gissar att de har att göra med nån stukning för länge sedan. Mina vrister är inte som de borde vara vilket ibland vsar sig när jag får skäll av Ronny för att jag vrider foten på ett sätt som bryter mot både geometriska (?) och fysiska naturlagar när vi är ute och springer på nån stig och min fot vrider sig runt en sten på ett tydligen högst onaturligt sätt.
Det känns inte alls men enligt Järnmannen Robert låter det som att man knäcker en tändsticka om och om igen. Bara att det blir ens noterat i en löpargrupp på 15 personer visar hur högt det låter. Eller så har jag hamnat i världens tystaste löpgrupp.
 
Vilket leder in till nummer två på listan;
 
Eftersom jag envisas med att vara dumcoolast och springa barfota på Rosvallas löparbanor har jag ett visst övertag i decibeltillförsel dessa fredagar. 
Hoppas förresten att akademien reder ut sina problem snart och har tid att höra av sig om nyord.
 
Eftersom jag springer barfota låter jag helt enkelt lite mindre än de som har skor på sig.
Till den milda grad att jag enligt MK är en opålitlig jävel och skulle kunna vara inbrottstjuv. Mr Burgler som dvärgarna kallade Bilbo. Jag har lite mer proportionerliga fötter, röker mindre pipa och väljer kaffe framför te. Annars är den jämförelsen närmast exakt. exakt-isch... Nästan.
 
 
 
Det skulle ju förklara varför jag och Aslan ibland skrämmer folk ute i skogen: En hund låter inte så mycket och jag är tydligen inbrottstjuvsmaterial som dessutom oftast andas genom näsan. För det händer titt som tätt: Mitt på en lång raksträcka kan vi springa ikapp nån, med eller utan hörlurar i öronen, som hoppar högt när jag berättar att vi vill om. Mohohaha.
 
Så ifall nån behöver hjälp att stjäla en eldsprutande drakes dvärgskatt i ett land befolkat av Hober, alver, trollkarlar, dvärgar och orcher eller om ni ska bara vill lura nån att de är i en tändsticksskog så vet ni vem ni ska prata med.
Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!