15 mars 2018 | Bloggar – Eskil Persson
Ja visst gör det ont när kroppar slår sig på bristande skare. Varför skulle annars våren tveka? Och visst var det kul att åka lite längdskidor men nu är jag trött på snö. Jag har visserligen inte satt upp något mål eller anmält mig till något lopp (ännu) men benen längtar efter att få skruva upp farten lite. Dom vill springa i shorts på torra grusvägar och snöfria stigar. Dom minns inte ens när dom sprang en kilometer på under fyra minuter senast. Dom har till och med börjat lobba lite lätt för det här med löpband. Men där sätter jag ner foten. Kylan måste väl ge med sig snart?
Banorna på Hammarbyhöjdens IP är inte löpbara än på några veckor.
4 mars 2018 | Bloggar – Eskil Persson
Vintern håller inte på och vacklar och velar i år som den brukar. När man stirrar på den viker den inte undan blicken utan spänner ögonen i en och säger: jag tänker inte flytta på mig. Av någon anledning har jag varit osugen på längdåkning i år, men till slut var det bara att kapitulera inför snömängderna och gå ner i källaren för att damma(sickla) av mina gamla skidor.
Söderbysjön i vinterskrud
Jag har sett folk staka runt lite varstans här omkring, runt fotbollsplaner och elljusspår, över fält och ängar. I går åkte jag över Kärrtorp och Söderbysjön bort mot Hellasgården. Jag hade inga större förhoppningar utan var beredd på usla spår och fullt med folk. Men det var faktiskt väldigt trevligt, och jag insåg att jag har saknat längdskidåkningen. Jag var ute tidigt, och i kombination med att många säkert är uppe och kör Vasaloppet (som jag följer i skrivande stund) så var det gott om plats i spåren. Spår som var bättre än förväntat; inga räls direkt, men klart åkbara och gott om snö. Kom hem till frukosten med två mil i kroppen och en ömmande armbåge. (Finns det något gubbigare än att snöra på sig sportutrustning och direkt ”känna av” nånting?)
Maximering av åkyta, Ängsspåret vid Hellasgården.
Det gäller att hålla tungan rätt i mun för att inte hamna mot åkriktningen.
Med vitmålade skidor så gäller det att ha koll på var man lägger dom i snön.
När helginvasionen från stan anländer till Hellasgården är det dags att fly fältet.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Stockholm kan vara helt fantastiskt när det gäller lättillgänglig natur och möjligheter till motion. Att bara kunna kliva ut genom dörren, sätta på sig skidorna och åka ett par mil i skogen är oslagbart. Nu får löpningen stå tillbaka lite till förmån för längdskidorna, så länge spåren håller. När livet ger dig citroner osv…
24 februari 2018 | Bloggar – Eskil Persson
Det pratas ofta och gärna om löpningens positiva effekter, medan biverkningarna sopas under mattan. Förra veckan hamnade jag i en situation där min vana att springa låg mig i fatet. Jag skulle byta från tunnelbanan vid medborgarplatsen till pendeltåget vid södra station, vilket innebär en sträcka att gå på cirka 500 meter. Det var bara fyra minuter till nästa tåg men jag hade ingen direkt tid att passa. Ändå tänkte jag: Det kan gå om jag småspringer! Det gjorde det inte. Jag såg tåget rulla iväg precis när jag kom ner på perrongen och fick snällt vänta 15 minuter på nästa avgång. Jag hade gjort mig till åtlöje genom att jogga i centrala Stockholm utan att vara ombytt. Helt i onödan dessutom.
Många, särskild utsocknes folk, tycker säkert att ett sånt beteende helt är obegripligt; varför springa till tåget när det går ett till strax efteråt? Varför är stockholmare så stressade? Men det kan alltså vara så att den som springer till tåget inte har bråttom egentligen, utan bara är en löpare som springer av gammal vana när tillfälle dyker upp
18 februari 2018 | Bloggar – Eskil Persson
Jag har varit hundvakt i helgen. Blev informerad om att det var en löptik och det stämde verkligen; jäklar vad hon kunde springa!
Kul med lite sällskap som omväxling, och kvaliteten på mina pass är ändå under all kritik för tillfället så det gör inget med några tvärstopp och lite avstickare när det dyker upp ett färskt rådjursspår.
11 februari 2018 | Bloggar – Eskil Persson
Jag kan rapportera att gnällandet i spåret lever och frodas. Herregud vad seg och långsam jag känner mig. Det måste vara kylan va? Visst är det så att man får svårare att andas och musklerna blir stelare vid kall väderlek? Snälla säg att det är så. I så fall skulle jag kunna hoppas på en märkbar förbättring när våren väl kommer och att jag då har nytta av mina pliktskyldiga 3-5 mil som jag för tillfället snittar på i veckan (bra för årstiden i min bok). Jag ställer mitt hopp till det.
